Mannen Utan Minne (2002)

 

Mannen utan minne är en störtskön "deadpan comedy" av den finske regissören Aki Kaurismäki. Detta var den första filmen från honom jag sett och det var en tämligen angenäm upplevelse. 

Filmen följer M som anländer till en stad per tåg, blir nedslagen och rånad på id-kort och pengar och vaknar upp på sjukhuset med total minnesförlust. Han vinglar ut i samhället och hamnar i en lite community av hemlösa som bor i skjul i ett bortglömt hamnområde. Där finns en massa sköna karaktärer som killen som bor i en soptunna, familjen med den slarvige fadern och den lokala ordningsvakten som tar betalt av de hemlösa för att de bort där de bor. M försöker få jobb men hindras av att inte ha en identitet; ett namn, en adress, ett personnummer, ett bankkonto. Han blir vän med en kvinna i Frälsningsarmén, får jobb på deras second hand-butik och blir manager för deras lilla orkester som spelar gudfruktiga sånger. Som manager öppnar han ögonen och öronen för bandet för rock´n´roll och de utvecklas till allas belåtenhet. 

Filmen har en speciell ton och känsla. Allt spelas fullt gravallvarligt som om filmen vore ett realistiskt drama, men samtidigt visar den upp en förvrängd eller förstärkt verklighet som gör att filmen inte känns som ett rent drama ändå. Det är till exempel svårt att förstå vilket år den utspelas, på femtiotalet eller nutid (2002)? Båda kanske? Sen poppar det upp fler och fler surrealistiska scener som får mig att dra paralleller med David Lynch. Till slut landar jag i en högt stiliserad surrealistisk dramakomedi. Just att skådespelarna och regissör sätter en så allvarlig ton gör det lite lurigt. Dessutom känns många scener under filmen som en transportsträcka i berättelsen, men mot slutet inser jag att det är det som är filmen. Handlingen är hur karaktärerna lär känna varandra och gemenskapen de känner.

Mannens eskapader med orkestern höjer filmen mycket. Var och vartannat musikframträdanden står ut som favoritscener i filmen och de höjer den rejält. I övrigt är det en fin film, en film som först förbryllar mig men som till slut gör mig varm i magen och bröstet.

Betyg: 3/5

Lyssna på diskussion om filmen i säsong 12 av Shinypodden.

Shinypodden säsong 12 - Filmskolan

Idag drar vi igång en ny säsong av Shinypodden. Vi ska tillbaka till skolan! 

Shinypodden Filmskolan med Måns och Henke. Vi kommer följa Måns under första terminen av hans  filmstudier och behandla de filmer Måns och hans kompisar sett under veckan.

Studierna inleds med en kortare introduktion där filmbegrepp åskådliggörs och diskuteras. Detta för att lära studenterna fackspråket som behövs för vidare analys av film. Under introduktionen visas en vild blandning av filmer, ålder och typer skiftar hejdlöst. Under resten av terminen kommer kursen gå igenom filmhistorien i kronologisk ordning.

Första veckan bjuder oss på tre filmer. Först ut är Aki Kaurismäkis underfundiga Mannen utan minne från 2002, sedan kör vi den svenska stumma stumfilmen I lifvets vår från 1912 och sedan avslutar vi med Kar-Wai Wongs hyllade In the mood for love från 2000.

Lyssna på här eller varför inte prenumerera på Shinypodden i din pod-app? 

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

The General (1926)

Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).

Shinypodden Special - Sight & Sound 2022, del 2

Andra delen av Specialen där vi gjort egna listor över "The greatest movies of all time" à la Sight & Sounds tradition. I första avsnittet inledde vi vår resa genom filmhistorien. Här i del 2 fortsätter vi via 90-talet ända fram till nutiden. Vi avslutar programmet med den handfull filmer som återkommit på fler än en av våra fyra listor.

För prenumeranter av Shinypodden kommer Specialen via flödet. Annars kan ni lyssna och njuta av avsnittet här.

Ni är också välkomna att kommentera avsnittet här på bloggen.

Vitamin Sea (2019)

Vitamin Sea är en irländsk dokumentär om ett gäng havssimmare. Vi får följa en handfull människor som ensamma eller i grupp simmar i det salta havet mer eller mindre varje dag. De har alla olika skäl eller orsaker som gjort att de valt att simma men alla vittnar om förbättrad hälsa och lycka över simningen.

En man har blivit förlamad från midjan och nedåt i en bilolycka. Han och hans fru simmar i havet där han känner sig fri och stark. En äldre dam lärde sig simma som vuxen och fortsatte av bara farten i glädjen över att kunna simma. En äldre herre fann efter hans fru gått ur tiden tröst och sällskap i en grupp gubbar som ses för ett morgondopp varje dag oavsett hur dåligt vädret är. Filmen följer några fler simmare. Kanske den mest gripande historien var den om en ung man som simmade med hans två bästa vänner som en helande rit för att behandla sorgen efter att hans unga fru hastigt gått bort i sjukdom.

Filmen var sävlig men intressant nog för att dess korta löptid flög förbi. Naturen på västra Irland är givetvis spektakulär med Atlanten som böljar in västerifrån. Några av personerna utgick från havsvikar men de flesta hade access till havet från byarna de bor i. Någon bytte om till badkläder hemma och strosade ner till kajen i morgonrock som om han bodde på hotell. Så olika liv folk lever.

Intressant och tankeväckande film om havets, och kanske saltets, helande effekt. Det var oklart om det var vitaminerna i havet, motionen, sällskapet eller rutinen som gav de största hälsoeffekterna, men det verkade funka alla fall.

Betyg: 3/5

Dokumentären visades på SVT Kunskapskanalen men den verkar ha tagits bort från dess play. 

Shinypodden Special - Sight & Sound 2022, del 1

Specialen är tillbaka! 

Johan, Carl och Niklas gästar mig då vi har skapat våra egna "Sight & Sound"-listor över de tio "greatest films of all time".

Vi inleder med att prata om Sight & Sounds listor rent generellt sett, samt studerar den nya ettan lite mer i detalj.

Specialen delas upp i två delar där nästa del kommer på måndag om en vecka. Detta avsnitt tar oss på en filmhistorisk resa från 1920-talet till 1980-talet. 

Alla prenumeranter av Shinypodden får avsnittet i sina flöden, annars kan ni lyssna här. 

Nope (2022)

Nope är Jordan Peeles tredje långfilm och tyvärr måste jag säga att den är den svagaste av de tre. Hans första film, Get out, är fortfarande den jag håller som starkast. Get out utforskade rasismen och dess första halva var otroligt bra på att beskriva obehaget och skräcken detta skapar. Sedan ballade filmen ur en del men den var stark och minnesvärd. Uppföljaren handlade om den sociala klyftan i USA mellan de som har och de som inte har. Det kändes som en svagare film rent konceptuellt även om dess inledning var nog så stark som Get out så ballade den ur ännu mer desto längre den gick.

Nu med tredje filmen utforskar Peele driften hos vanligt "fôlk" att bli kändisar, allt från Jupe Parks (Steven Yeun) berömmelse från incidenten med den mördande och mördade schimpansen till våra huvudpersoners jakt på "the Oprah shot" som skulle lösa alla problem. Här är konceptet både svagt etablerat och inte speciellt intressant. Dessutom är filmen en misch-mash av genrer och ta mig tusan om den inte har religiösa undertoner också för att slänga lök på laxen. Den är en salig röra, sånt som kan kallas "a mess" på utrikiska.

Daniel Kaluuya är filmens starkaste skådespelare ganska klart. Han spelar sin OJ som en sävlig introvert som inte har anlag att hantera människor. Hästar kan han dock. Systern spelas av Keke Palmer och hon var mest irriterande hela filmen igenom. Inte en favorit. Brandon Perea som den livfulle elektronikförsäljaren Angel var filmens roligaste inslag. 

Visst har Nope en hel del bra, i detta fall, spännande scener var för sig, men som helhet var filmen spretig, ojämn och inte speciellt engagerande. Tyvärr, jag hade heller dragits in i detta "första mötet med alien"-historien. Den påminde såklart lite om filmer som War of the worlds, Close encounter of the third kind eller varför inte Arrival. Alla filmer som jag hellre skulle rekommendera över dagens film.

Egentligen skulle jag velat se mer av incidenten med schimpansen. Där var den mest intressanta storyn. Varför fick vi inte se mer av den?

Betyg: 2/5

Sofia var lite mer generös med betyget, läs varför här.

Jojje har poddat om filmen, lyssna här.

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

Violent Night (2022)

En av de mest intressanta sakerna med denna film är kanske att den är regisserad av norske Tommy Wirkola som gjrde de underhållande Død snø-filmerna. Denna gång låter han David Harbour spela tomten i en salig blandning av filmserierna Bad Santa, Home alone, Die Hard och Død snø. Det är våldsamt och humoristiskt. Det funkar hyfsat bra men filmen känns spretig som om Wirkola inte riktigt visste vilken film han skulle kopiera mest.

Största överraskningen var kanske när jag insåg att det var Beverly D'Angelo, känd från Ett päron till farsa-filmerna från 80- och 90-talen, som spelade den bitchiga matriarken i familjen.

Allt är lagom i denna film. Den är lagom kul, lagom vass och lagom våldsam. Men som helhet var det ändå mest av all lättglömt, så till den grad att jag inte ens kommer ihåg så mycket mer om den nu. Det får bli en tvåa.

Betyg: 2/5