Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra.
Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner.
Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.
Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten.
En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.
Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!
Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.
Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.
Betyg: 4/5
