Britt-Marie var här (2019)

Jag valde att se Britt-Marie på Stockholms Filmdagar. Kul att se åtminstone en svensk film tänkte jag. Detta är inte en ren uppföljare till En man som heter Ove, men för tusan visst är det något av en uppföljare till En man som heter Ove? Båda bygger på böcker av Fredrik Backman.

Jag har inte sett en man som heter Ove, men jag har förstått att den är familjeunderhållningskompatibel. däremot såg jag en intervju med Britt-Maries regissör, den underbara Tuva Novotny. Hon berättade så engagerat om sin film att jag blev sugen på att se den. Tuva har jag mest sett som skådis, framför allt i den magiska norska tv-serien Dag.

Men ack, vad hände här egentligen? Britt-Marie var här är inte speciellt bra. Vid sidan av en bisarr story som måste tillskrivas boken var filmen allt för svag i genomförandet. Det är en sentimental sörja som är smärtsamt övertydlig i de flesta känslosamma eller centrala scener. Det är som att teamet bakom filmen inte vågar lita på att åskådarna skulle känns så som man ska. Filmteamet har öst på med kletighet. Det är en mycket svår konst att göra dramakomedier med ett budskap i botten utan att skriva åskådarna på näsan eller tvångsmata dem med "rätt" åsikter. Dessa åsikter skulle i mina ögon bli så mycket starkare om åskådaren själv fick närma sig dem organiskt och långsamt via en bra berättad historia.



Dels har filmen en berättarröst som är noggrann med att berätta allt. Men också en massa scener som är övertydliga. Ett exempel är då Britt-Marie får ett samtal från sjukhuset om att hennes man fått en hjärtinfarkt. När scenen utvecklas, vi ser Britt-Marie på ICA där hon handlar städprodukter. Jag insåg vad telefonsamtalet handlade om utan hörbar dialog. De borde ha klippt där. Nästa scen var i vilket fall att britt-Marie anländer sjukhuset. Ingen risk finns att någon missförstår vad telefonsamtalet betydde. Men istället förlängdes scenen på ICA och Britt-Marie säger något i stil med "en hjärtinfarkt!". Denna scen var bara ett exempel på en övertydlighet som genomsyrade hela filmen. Scenen som sådan avgjorde inte om filmen var bra eller ej, den fick bara stå som exempel för ett grovhuggenhet i det filmiska hantverket. Ibland kändes det lite för ängsligt.

Jag var ganska uttråkad mest hela tiden. Ingen av skådespelarna gjorde intryck på mig heller, varken uselt eller glimrande, väldigt alldagligt. Flera verkade vara nybörjare och jag önskar dem allt väl i fortsatta karriären. Handlingen var dock extremt genomskinlig. Överraskningsmoment saknades helt. Den passar säkert perfekt som allmän familjeunderhållning. En film som snart kommer gå på TV4.

Jag ger Britt-Marie två fotbollscoacher av fem möjliga. Nej du, ta och se tv-serien Dag istället!

Betyg: 2/5

Filmen har premiär imorgon fredag den 25/1.