lördag 26 januari 2019

The Rider (2017)


The rider är en mycket mycket fin film som överöser mig med känslan av vemod och längtan. Det finns en gnutta hopp någonstans i den, väl gömd mellan vågorna av förtvivlan. Det är också en skum film, en blandning av dokumentär och spelfilm. Kinesiskan Chloé Zhao lärde känna rodeokillen Brady Jandreau och ville ha med honom i en film. Sedan fick han en allvarlig huvudskada efter ett fall på rodeo och det hela slutade med att Zhao skrev filmen The rider som bygger på Jandreaus historia. I filmen heter han dock Brady Blackburn. Men han spelar sig själv, likväl som hans far och syster spelar sig själva, fast med fiktiva namn. Så man kan gissa att detta är en fiktiv film som bygger extremt mycket på verkliga livet. Flera av övriga karaktärer spelar sig själva, till exempel en annan rodeostjärna som skadat sig för livet, Lane Scott.

Jag hade hört mycket gott om filmen och jag hade höga förväntningar. Och jag gillade filmen skarpt. Den kommer inte aspirera på topplistan, men det är en stark film som jag bär med mig ett långt tag efter titten. Det finns scener mellan människorna i filmen som känns otroligt sanna. Men en av dess största styrkor är att den är så oändligt vacker att den nästan försatte mig i ett meditativt tillstånd.

Filmen är lyrisk skulle man kunna säga. Det händer inget, men var och varannan scen har något poetiskt över sig. Inspelad i South Dakota så den har miljön och naturen på sin sida. Gud kanske finns ändå? Filmen talar till mig på samma sätt som konst kan göra och det säger mig att detta är något speciellt.

Jag kände mig mer ledsen än upprymd av att se denna film. Vet inte hur jag ska bedöma det i betygsammanhang. Michael Phillips från Chicago Tribune har den som den bästa filmen från 2018. Den är innerlig, men inte en topp 10 för mig. För övrigt hade filmen premiär i Cannes i maj 2017.

Jag ger The rider fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar