Challenger Disaster: Lost Tapes (2016)

Rymdforskningen är den viktigaste forskningsgren mänskligheten har att ta tag i. Jag är tacksam för NASA och alla andra organisationer som arbetar inom detta område. Det är det mest fascinerande området inom forskning och vetenskap. Alla fantastiska framgångar ska hyllas men olyckor och katastrofer måste analyseras och aldrig glömmas. Denna film handlar om hjältarna i Challenger-olyckan.

Det är otroligt nog den allra första dödliga olyckan under rymdfärder som NASA haft. Den 25:e expeditionen inom The Space Shuttle Program hade en del förseningar men till slut skulle de iväg den 28:e januari 1986. Men 73 sekunder efter start exploderade rymdfärjan Challenger.

Häromkvällen ramlade jag på en dokumentär om olyckan som fokuserar på lärarinnan Christa McAuliffe, den första civilperson som åkte upp i rymden i NASA's program. Normalt sett vänder jag mig instinktivt emot filmer som manipulerar åskådaren med sentimentalitet i onödan. Men i denna film låter jag det helt passera. Mina känslor av sorg är starka nog oavsett vad dokumentären gör.

Filmen inleds med bilder från de första 70 sekunderna av uppskjutningen. Vi ser bilder på jublande publik på plats vid Cape Canaveral och på förväntansfulla elever med partyhattar i skolan i New Hampshire. Sen klipps det...

Redan vid detta lag sitter jag med ögonen fyllda med tårar.



Filmen tar oss sedan till bakgrunden om varför en civilanställd lärarinna var med i besättningen. De amerikanska myndigheterna hade beslutat att en lärare skulle få åka med på en expedition, och under uppdraget hålla två lektioner från rymden vilka skulle direktsändas till skolor. President Reagan ville lyfta den oerhört viktiga gruppen lärare. Allt bra i ett modernt samhälle som bygger på kunskap och vetenskap startar med en bra skola. Fler tusen sökte och Christa blev utvald.

Dokumentären använder filmer och klipp från förberedelserna inklusive tv-intervjuer med Christa. Hon får frågan på någon morgon-tv om hon är rädd inför resan. Hennes svar är att hon inte är rädd då rymdfärder nu för tiden verkar så säkert. Klipp till uppskjutningen igen.

Denna gång identifieras Christas föräldrar i publiken och vi känner igen lärarinnan Barbara Morgan som var Christas backup. Nu får vi se hela förloppet från countdown till katastrofen och scenerna därefter med de fallande delarna. Man tror nu att de flesta i besättningen levde under de nästan tre minuter det tog för modulen att falla ner i havet i en hastighet på över 300 km/h. Modulen med besättningen är i den näst översta av de små och smalare vita plymerna på högra sidan i bilden ovan.

Tårarna strömmar tyst ner för mina kinder under i princip hela filmen. Bilderna på reaktioner hos publiken, skolbarnen, det chockade men ändock professionella teamet i Houston samt inte minst tv-reportrars rapportering. Den bestörta förvirringen. Oerhört starka scener.

Detta var den första olyckan med dödlig utgång. Orsaken var en fallerande o-ring på grund av kölden vid start. Det var minusgrader och o-ringen hade inte testats i temperaturer under +10 grader Celsius.

Den andra av två dödliga olyckor skedde för övrigt när rymdskytteln Columbia förstördes vid återinträdet i atmosfären den 1:a februari 2003.

Betyg: 4/5

Artikeln på wikipedia.

I Don't Feel at Home in This World Anymore (2017)

Tony: That's how hard I trow it!

Kommer ni ihåg Blue ruin från 2013? I Don't Feel at Home in This World Anymore är gjord av Macon Blair som spelade huvudrollen i filmen Blue ruin. Ni vet, den svarta och mycket våldsamma thrillerkomedin? Nu har Blair gjort en egen film som överraskande för mig nästan lika mycket som Blue ruin. Här har vi en mash-up av amerikansk indie-romance med indie-horror. Lika delar quirk, romantisk, humor och übervåld!



Melanie Lynskey och Elijah Wood spelar huvudrollerna i denna film som jag först trodde var något av en dramakomedi. Nu visade det sig att detta är en mörk komedi-thriller mer lik Blue ruin eller något som en ung Quentin Tarantino skulle kunnat gjort. Det är en film som överraskar många gånger om.

Jag älskar filmen som spelar på så ovanliga strängar på lyran. Lynskey må vara känd från Two and a half men men hon är så mycket mer. Hon är helt fantastisk i en av 2012 års bästa filmer Hello I must be going och cineaster kommer ihåg henne från en av Peter Jacksons tidigaste filmer. Här spelar hon en ensamstående kvinna som kommer hem en dag och finner att det skett ett inbrott i hennes hem. Hon söker sig ut bland grannar för att söka efter de ansvariga. På sin väg stöter hon på en socialt awkward enstöring spelad av Elijah Wood.



Filmen bjuder på en mängd känslor över stora delar av känsloregistret. Ruth är en härlig karaktär med sina brister och styrkor varav envishet och driftighet är några. Hon äcklas av att alla hon träffar på i samhället är egoistiska, elaka och i hennes ögon absurda. Hon påminner mig ibland om hur en god vän ser på omgivningen. Är antagligen helt fel om jag skulle fråga honom, men det är så jag uppfattat det i alla fall. Relationen mellan henne och Tony bryter mot konventioner och förväntningar vilket är uppfriskande och energigivande.



Det som inleds som en samhällskommentar går över till komedi, till quirky drama, till thriller, till horror, och till slut till slutet. Efter titten känns det som jag tagit mig ett filmisk reningsbad. Tvagad och väldoftande kliver jag ut på andra sidan med förnyat hopp om att bra film fortfarande görs om man bara letar lite. Filmen är från Netflix så jag antar att den inte gått på bio. Det är synd då den hade varit värd ett bättre öde än att visas på datorskärmar, små mobila manicker och tv-apparater i störda miljöer.

Jag rekommenderar I don't fell at home in this world anymore å det starkaste och ger den fyra trädgårdstigrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens regissör och författare är Macon Blair som spelade huvudrollen i Blue Ruin, hjälp till minnet:

Ricky Gervais: Humanity (2018)

Ricky Gervais nya "Stand up special" heter Ricky Gervais: Humanity. Det är en mycket bra ståuppfilm som känns lite mörkare än vad man normalt ser. Gervais är en hjälte som står upp för yttrandefrihet och rätten till frihet från religion. Det visar sig att han är emot djurplågeri också.

Gervais har lagt upp sin show på ett smart sätt. Om han inlett med att säga "man kan och får skämta om vilket ämne som helst så länge det gör på rätt sätt och i rätt kontext" hade de flesta sagt ja per automatisk. Gervais framhåller mycket riktigt denna tes å det starkaste i slutet av showen, men först EFTER att han chockerat publiken med en rad mycket grova, hårda, utmanande, upprörande och allt annat än politiskt korrekta skämt om så vitt skilda saker som könsbyte till varför han inte har barn.

När han sedan börjar prata om rätten att skämta om allt kommer det i en annan dager och jag är inte helt säker på att alla skulle hålla med honom lika självklart i slutet av denna film. Men jag håller med honom till 100%. Strukturen på hans show är i vilket fall utmanande och intressant. Han ställer saken på sin spets och ger åskådaren flera känslomässiga impulser som motsäger det intellektet säger.

Hans spaning på hur "debatten" utvecklats på sociala medier och specifikt Twitter var också mycket bra. Hans synpunkter är helt rätta. Även om han ibland kanske skulle ducka en eller annan diskussion. "I should have left it...". LOL.

Jag applåderar hans mod att köra så hårt och jag applåderar hans budskap. Han kommer till och med in för ett extranummer, vilket jag inte tror är det vanliga på dessa typer av "specials", och då blir han än mer personlig och pratar om sin bror och om begravningen av deras mor. Man börjar få en förståelse om varför han är som han är. Han och hans syskon fick alltså enligt deras egna interna regler inte inte säga ett skämt de tänker på. En regel som bara funkar i slutna sällskap men som säkerligen drillat honom inom humorns ädla konst.

Betyg: 4/5 

Adaptation. (2002)

Jag hittade inte så många filmer från 2002 som jag var sugen på men Adaptation var jag i alla fall nyfiken på. Jag såg den när den var ny, antingen på bio eller på hyrvideo. Mina minnen från filmen var grumliga. Det kändes som att jag inte riktigt fattat filmen. Som jag mindes filmen är det någon slags dramakomedi med en hel del självironisk metahumor?

Vid denna titt blev jag ungefär lika förvirrad som vid första titten. Charlie Kaufman har skrivit manus till filmen där Charlie Kaufman ska skriva ett manus som bygger på en bok men han får skrivkramp och skriver istället om sig själv skrivandes manuset. Invecklade saker detta. Anledningen till mitt intresse är förutom Kaufmans galenskap också att Spike Jonze har regisserat filmen. Jonze har ju gjort favoriter som Being John Malcovich, Where the wild things are och Her.

Typ av humor? 

Typ av humor? Är detta ens en komedi? Jo, den är loggad som "Comedy, Drama" på imdb så vi får väl säga så då. Men helt klart är att detta är ett drama mer än en renodlad komedi. Humorn är väl dold i karaktärsstudien av den självhatande och till synes patetiska Charlie Kaufman. Självförakt och dålig självkänsla påminner om några av Woody Allens mest neurotiska huvudpersoner. Mycket av humorn är någon slags självkänningshumor blandat med förakt och sympati för huvudpersonen. Charlie Kaufman spelas förträffligt av Nicholas Cage. Sen har Kaufman, filmens manusförfattare, också hittat på en imaginär tvillingbror Donald till sin persona i filmen. Donald Kaufman är också spelad av Cage. Donald är simplare, antagligen mindre talangfull men mycket gladare och mer lättsam som person.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som komedi är detta rent ut sagt svagt. Humorn kommer endast fram om man gillar filmen för dess struktur, intellektuella höjd och det faktum att Jonze och Kaufman spänner bågen med denna utflippade film. Gillar man dramat och filmen i övrigt kan man säker roas kungligt av dess humor. Adaption är som en testkörning inför duons magnum opus av metafilm Synecdoche, New York där Kaufman stod för både manus och regi och Jonze agerade producent (vilka ofta är mer kreativt inblandade i USA än vad som är vanligt i Europa).

Manus vs. skådespelare

Här i Adaption är ändå manus och idé i första rummet. Samtidigt har filmen flera notabla skådespelare som Nicholas Cage, Meryl Streep, Tilda Swinton och Chris Cooper. Av dem tycker jag att Chris Cooper sticker ut mest. Han vann visst också oscarn för bästa manliga biroll för denna film. Både Meryl Streep (ingen förvånad) och Nicholas Cage (några kanske höjer på ögonbrynen nu) oscarsnominerades till bästa skådespelare men vann ej. Maggie Gyllenhaal och Ron Livingston dyker också upp i små roller.

Charlie och Donald Kaufman var också nominerade för bästa manus baserat på förlaga.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: filmen är kanske en esa för Charlie att böörja acceptera sin bror Donald? Det finns kanske någon form av sensmoral i botten av det...

Två stereotyper: Kaufman själv är den blyge och självhatande artisten som har svårt med det motsatta könet. Har sett förut. Han onanerar mycket. Ron Livingston spelar den korkade agenten som ser potentiella sängkamrater överallt han tittar i kontoret. Japp, denna film gjordes före Weinstein...

Tre troper:

Många lustiga saker här.

a. Kaufman har interna monologer tills kursledaren i mausskrivande Robert McKee säger att det är uselt.

b. Chekhov's gun: vi får se alligatorer i träsket i inledningen av filmen. De återkommer givetvis och har betydelse senare i filmen.

c. Bland många andra lyfter jag "split personality" med tanke på Donalds manus The Three där alla tre karaktärerna, polisen, mördaren och kidnappningsoffret, alla är samma person. Tydligen ska det funka ändå, manuset blev ju så bra!

Favoritkarakärer?

Jag har inga speciella favoriter i denna film. Känner ingen närhet till någon av dem.

Trivia

Taget från imdb's triviaavdelning: Nicolas Cage has said that during the filming of this movie, he ignored all of his acting instincts, and played the part of Charlie Kaufman exactly as Director Spike Jonze asked him to. He then received an Academy Award nomination for it.

Omtittningspotential?

Nja, tror inte att jag kommer omvärdera denna film i framtiden.

Slutomdöme

Jag blev inte mycket klokare på denna film vid denna omtitt. Jag blir delvis lockad av dess magnifika galenskap med metakonceptet. Men i slutändan förblir jag ganska oengagerad i karaktärer eller vad som händer dem. Jag finner inte Charlie Kaufman "adorkable" i denna film och då faller den inte på plats känns det som. En intressant film tekniskt men ganska kallt känslomässigt. Fail.


Betyg: 2/5

Game Night (2018)

That's a strong glass table!

Game Night är en komedi med Rachel McAdams, Jason Bateman och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen handlar om ett tävlingsinriktat par som kör brädspelskvällar med goda vänner hemma hos sig. Det där med brädspel ligger i tiden. Själv fick jag det fantastiska brädspelet Firefly The Game när jag fyllde år för några år sedan och nu spelar jag, Johan, Linnea och Joel spelet så ofta vi kan. Det är mycket roligt med brädspel generellt sett och Firefly specifikt. Just i fallet med Firefly är det lustigt nog roligt att spela oavsett hur det går och vem som vinner. Denna avslappnade inställning till vem som vinner gäller dock inte huvudpersonerna här i filmen. Tävlingsinstinkten är på topp och den driver en hel del av humorn i filmen.



Manus är riktigt bra med en humor som känns djup och vuxen. Det skämtas om konkurrens mellan bröder, familjebildning, grannsämja och många andra saker. Det är alltså inte bara skämt under bältet. Filmen är inte pk eller söt-snäll men den är heller inte plumpt grov. Som filmälskare välkomnade jag alla filmiska referenser som poppar upp här och där. Som film betraktat påminner den mig i känslan om den mycket lyckade Vacation från 2015 och jag blev därför inte allt för förvånad när det visade sig att det är samma duo bakom båda filmerna, John Francis Daley och Jonathan Goldstein. Bra gjort dom.



Den ofta underskattade McAdams lyfter filmen på egna axlar och Bateman är en bra wing man. Bland biroller har vi Kyle Chandler som jobbig storebror och den ensamme och asociale grannen som gärna är med på spelkvällar spelad av den mångfacetterade Jesse Plemons. Vi har ett mycket roligt par med en mörk historia spelade av Lamorne Morris och Kylie Bunbury. Billy Magnussen som den snygge men korkade Ryan var jag inte lika förtjust i. Hans dejt under spelkvällen spelas av brittiskan Sharon Horgan och hon var en frisk fläkt.

Fasen vad glad man blir av bra komedier. Det må ha varit en bra tajming för mig att se den på bio på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Hjärnan är lite mer mosig och man är därmed kanske mer mottaglig för en mysig komedi? Jag njöt i alla fall och skrattade högt många gånger och nästan så att jag tappade andan några gånger. Tänker speciellt när Mcadams skulle operera på Bateman. Galet rolig scen.

Filmen lever på bra skådisar och en otroligt skön känsla. Under inledande texterna hade filmen en absurt skruvad feeling men lyckligtvis behölls det introt bara som ett intro. Det var som att filmmakarna ville skicka ett budskap till oss i publiken med sin förvrängda och spetsade värld att detta inte är på riktigt men nästan. Filmens sista scen glider över till samma förhöjda verklighet så filmen har bookends i avvikande stil. Sitt för all del kvar under eftertexterna då det kommer extra scener samt tills efter eftertexterna då ytterligare ett skämt levereras.



Det blev en trevlig kväll med gapskratt på bion och efterföljande mat på Egon med Christian där vi kunde sitta och snacka film och bloggprojekt. Mycket najs. Game night överraskade mig positivt och även om den inte är en 5/5 är den självklart starkare än en trea. Jag längtar redan efter att få se om den. Kanske till och med hopkrupen i "barnet"-ställningen vi får lära oss om i filmen?

Jag ger Game Night fyra massmördande kriminalteknikers av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gissar att Christian på filmbloggen Movies-Noir inte ger den riktigt lika högt betyg, men han var också belåten så den borde få en stark trea ändå? Hur det blev med det kan ni kolla in här.

Rough Night (2017)

Färdiga med förberedelserna inför "Buffy 21 år"-festen hade vi några timmar av slå ihjäl, jag och Joel. "Låt oss se en film" föreslog Joel. Vi kom snabbt fram till att vi ville se något lättsamt och valet föll på komedin Rough Night med Scarlett Johansson. Filmen handlar om fem tjejer som åker till Miami för att ha möhippa för Scarletts rollfigur Jess. Men så går det mesta fel. Något av en variant på The Hangover eller Bridesmaids alltså? Nej, det visar sig att denna film är mer hejdlös än de lite mer kända filmerna. Rough Night är kantigare, rörigare, mindre pk och råare. Den påminner mig mer om filmer som Very bad things från 1998 eller Weekend at Bernie's från 1989.



Det är förbaskat kul att se rätt typ av film med Joel. Skillnaden på filmupplevelse kan bli stor då man har en skrockande och frustande Joel i stolen bredvid. Då humorn satt som handen i handsken hos mig också var det mycket munter stämning i rummet av och till. Skulle filmen setts med någon som inte gillade typen av humor skulle jag antagligen låtit mig påverkats av stämningen och kanske inte skrattat lika mycket. Så rätt stämning och att man gillar typen av råare humor behövs för denna film.

Scarlett Johansson är filmens kändaste skådespelerska och hon drar ett visst lass i filmen. Hennes tre väninnor spelas av Zoe Kravits, Jillian Bell och Ilana Glazer. Av dem känner jag bara igen Kravitz. De är alla tre helt ok men långt från filmens ljuspunkter. Till kvartetten ansluter också Jess australiensiska väninna Pippa. Hon spelas av giganten Kate McKinnon, filmens klarast lysande stjärna. Hon har en fantastisk tajming och är helt enkelt strålande bra.



Tjejgänget hyr ett stort hus och planerar både partajande med dryck och annat samt manlig strippa. Filmen höjs lite extra med duon Demi Moore och Ty Burrell som det stenrika swingersparet i huset bredvid. Det är kul med kända skådespelare i små biroller som denna. Påminner mig om Julia Louis-Dreyfuss och Nicholas Guest som det prövade grannparet till familjen Griswold i National Lampoon's Christmas vacation från 1989.

Det är kul att se en film som fokuserar på bara kvinnliga huvudkaraktärer. Det är uppfriskande om än inte unikt nu för tiden. Den tilltänkta brudgummen och hans kompisar sysslar med till synes dödstråkig vinprovning modell "stiff upper lip" medan tjejerna gör... andra saker. Det skojjas en del om skillnaderna mellan gängen, men de hade gärna kunnat dra det ännu lite längre.

Som film betraktat är dock Rough night långt från fulländad förstås, men nu är detta en komedi och som sådan levererade den helt klart. Den gav en rolig stund i fåtöljen och mer kan man ibland inte begära. Det jag tar med mig från titten är minnet av Joels skratt och den härliga insikten att Kate McKinnon är en riktigt bra "comedienne".

Filmens största styrka är kanske ändå att den kommer ogillas av så många. Alltid lite extra piffigt med sådana filmer.

Jag ger Rough night en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Sweet Home Alabama (2002)

Egentligen skulle Sweet home Alabama kanske inte varit med på Komiska söndagar men den passade helt enkelt då jag i söndags var rejält bakfull efter Buffy 21-år festen. Och i mitt bakfulla tillstånd behövdes något lättsamt och oförargligt. De övriga filmerna från 2002 som jag har spaning på är få och kräver en något högre grad av medvetande när jag tittar. Jag gissade redan före titten att filmen inte skulle vara så jättebra, men hoppet finns ju alltid att bli överraskad. Och skulle filmen komma i närheten av charmen och underhållningsvärdet i Reese Witherspoons film Legally blonde från året före skulle jag bli mycket nöjd. Nu blev så inte fallet, men jaja...

Typ av humor? 
Detta är en renodlad romantisk komedi. Och som så många i denna genre är det mer fokus på det romantiska än det humoristiska. En film som denna lever då på sina skådespelares karisma och manus, dialogen mer än handlingen skulle jag vilja säga. Redan nämnda Legally blonde är ett bra exempel på en lyckad film i genren. Där är Reese bedårande charmig och rolig. En annan film som jag tänker på är Doc Hollywood från 1991. Den handlar också om en stroppig storstadsbo som blir nedtagen på jorden av folk på landet med resultatet att allt blir bra och mysigt. Den är najs.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte jättebra varken som film betraktat eller för dess humorinnehåll. Den positiva överraskningen var att Patrick Dempsey inte spelade den största manliga huvudrollen vilket jag trott. Den negativa överraskningen var alla klichéer när Mel kom ner till södern från yankee-land uppe i New York. Där fördelarna med den lantliga miljön kändes äkta i Doc Hollywood känns det extremt krystat i Sweet home Alabama. Under vissa delar under första halvan känns det som att filmen är en spoof på filmer som lyfter fram södern som förträfflig men det visade sig att den menade allvar. Min känsla var länge att Mel på riktigt passade mycket bättre i New York och att allt i hålan i Alabama var inskränkt och "red neckigt". Allt som jag trodde var en Neil Youngsk kritik till stil och åsikter i södern  visade sig vara ärligt menat från filmen. Galet, jag väntade dock förgäves på en switch. Är kanske fördärvad av lyxen att sett på mycket av Joss som är en mästare på switchar?




Manus vs. skådespelare
Manus är riktigt uselt och tyvärr var det inte många roliga karaktärer heller. En av de mest kända namnen är Patrick Dempsey, han som kallas "McDreamy" från sin roll som läcker läkare i Grey's anatomy. Jag har inte sett serien men jag antar att många kvinnor tycker att han är sexig... Stämmer det verkligen? Jag har i vilket fall aldrig varit intresserad av honom som skådis. Tycker att han är ganska träig egentligen. Men på tal om sexighet är en mycket sexig kvinnlig skådespelerska med i rollen som kompis till Mel. Rona Mitra är läcker och hon ser ut som att hon vill göra barn mest hela tiden. Kan hon också kallas McDreamy kanske? Annars var Nathan Lee Graham och Ethan Embry de lustigaste skådespelarna. Båda spelade manliga homosexuella vänner till Mel, den ena från modevärlden i New York och den andra fortfarande i garderoben nere i södern. Till sist la jag märke till Candice Bergen som krävande mor till Andrew och demonisk politiker i NYC. Hon passade in i rollen väl.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: fanns inget vettig sådan i denna film.

Två stereotyper: Filmens två mödrar var båda stereotyper i högsta grad. Mel mor Pearl är den lite hispiga modern som inte vill att hennes dotter ska bli som sig själv (dvs fast i södern). McDreamys moder borgmästare Hennings är den kravställande som inte tycker att Mel är god nog för hennes son, eller hans politiska karriär. Tyvärr gjorde de väldigt lite av Candice Bergen och hennes roll. De hade kunnat göra mer roligt eller intressant av henne.

Tre tropes:

a. tropen från romantiska komedier med flashback till när de var unga eller barn och lovade sig till den andre. En uttjatad trope som inte adderar mycket.

b. självklart har vi tropen med en rik fästman mot en fattig man som tröttande nog givetvis är rik på artistisk talang...

c. känns som att filmen behandlar de två homosexuella männen ganska klichéartat. En trope med den överdrivet extravaganta posören, en annan trope med en "straight gay" med en hemlis som egentligen alla känner till.




Favoritkarakärer?
Gillade mest Tabatha, Bobby Ray och Frederick Montana.

Älskade unga Melanie spelade av Dakota Fanning. Ville se en hel film om henne.


Trivia
Neil Young var mycket kritisk till södern i låtarna Southern Man och Alabama från tidigt 70-tal. Sydstatsbandet Lynard Skynard blev ledsna och arga och skrev försvarslåten Sweet home Alabama som spelas två gånger i denna film. Lyssna på låten och läs låttext här.

Neil skrev senare i sin biografi något som kan liknas vid en ursäkt eller i alla fall en fredspipa. Han säger att han "richly deserved the shot Lynyrd Skynyrd gave me with their great record. I don't like my words when I listen to it. They are accusatory and condescending, not fully thought out, and too easy to misconstrue."

Omtittningspotential?
Med den Meg Ryan-frisyren? Njet!

Slutomdöme
Filmen är sannerligen inte bra rent objektivt sett. Men samtidigt har den en mysig stämning och ag gillar miljöerna. Det är som en svagare men varm Woody Allen-film som då skulle utspelats på Manhattan. Miljöerna och några karaktärer som man gillar kommer man en bit med. Carl lyfte klarsynt frågan hur denna relaterar till förra årets Home again? I den filmen spelar Reese Witherspoon åter igen som nyskild och kämpandes med kärlek och annat. Också Home again är svag men jag gillade även dess känsla. Jag såg den som en satir på genren, men det har inte bekräftats. Om den inte är en satir är den alldeles för snäll för min smak. Det är inte exakt samma kritik som Sweet home Alabama alltså. Sweet home Alabama är bara svag som film.


Betyg: 2/5

Columbus (2017)

Columbus är något så fantastiskt annorlunda som en film där en stads arkitektur är en av huvudkaraktärerna. Columbus, Indiana, också kallad "Athens on the prairie" är en stad som är känd för dess arkitektur. Den lokale affärsmannen J. Irwin Miller betalade arkitektkostnaderna vid nya byggen och detta har lett till att staden är fylld av spännande byggnader. En massa kända arkitekter inklusive finske Eero Saarinen har blivit anlitade. Saarinen är också känd för den rockaliknande terminalen på John F. Kennedy International Airport i NYC och The Gateway Arch i St Louis.



Filmen är ett stillsamt relationsdrama skriven och regisserad av japanske Kogonada. Han har tagit sitt artistnamn från Kogo Noda, Yosujiro Ozus manusförfattare. Kogonada är inspirerad av Ozu, Ingmar Bergman, Wes Anderson, Robert Bresson och Richard Linklater. Han må ha ett långsamt tempo som Ozu, en fokus på relationen mellan vuxna barn och deras föräldrar som Bergman, en känsla för bildkomposition som Wes Anderson, en dragning mot öppna ytor och rymden som  Bresson eller likt Linklater förmögen till lysande dialogdrivna manus, men han har med Columbus lyckats skapa en helt egen och unik filmisk röst.

Filmens två huvudpersoner träffas av en slump. Den intelligenta Casey har valt att stanna i Columbus för att ta hand om sin fragila moder istället för att åka till college för studier. Hon spelas av Haley Lu Richardson, som tidigare spelat andrafiolen i filmer som The edge of seventeen och Split. John Cho spelar Jin, en amerikansk korean som besöker Columbus för att se efter sin fader som råkat ut för en infarkt och ligger på det lokala sjukhuset. Joh Cho har spelat allan som Harold och kvicktänkt pilot i de nya Star Trek-filmerna. Här får han chansen att verkligen skådespela på det där mest kreddiga sättet. Både Richardson och Cho gör mycket bra från sig.



Filmen är en tänkvärd meditativ betraktelse på frigörelse från den äldre generationen. Den är gripande och den sätter djupa spår för dem som låter sina sinnen öppnas. Detta är inte en actionfilm så den ska ses när hjärnan är pigg och mobilen avstängd.

Jag ger Columbus fyra hinder för att ta sig iväg av fem möjliga.

Betyg: 4/5