Veckans låt

Vid sidan av filmbloggen och poddandet startade jag ambitiöst nog en musikblogg i januari 2019. Den nya bloggen heter onelouder.reviews. På Onelouder skriver jag på engelska vilket också adderar till huvudvärken. Jag tror att det blev lite för mycket av det god och jag har fått ångest. 

Bloggande och poddande ska vara sprunget ur glädje. Det är trist när det känns som en hemläxa. Onelouder har därmed som man kanske kunde förvänta sig helt stannat av och jag har inte publicerat något där på över åtta månader. 

Så vad ska jag göra med detta? Jag har ändå skrivit mer än hundra skivrecensioner och det är content som jag inte vill bara kasta bort. 

Jag finner mig leka med tanken att lägga ner Onelouder, men skapa en undersida med samma namn här på filmbloggen där jag kan lägga upp skivrecensioner. Jag kan skriva nya recensioner när jag känner för det, och lägga ut gamla recensioner från Onelouder när jag känner för det. Låta lusten styra.

Anledningen jag vill skriva om musik är att det håller musiken mer levande för mig. Genom att skriva om en skiva bildas en bild av skivan i mitt sinne. Jag vet inte vad det kan ge er läsare, men om det kan ge upphov till diskussioner om favoritartister och favoritskivor vore det helt fantastiskt.

Klarar läsarna av denna blogg av lite musik då och då? Och att läsa mina stapplande texter på utrikiska? 

Ja, vad tycker ni? 

Ja just det, en veckans låt också. 

Här kommer en bra låt av ett band som försvann från mitt sinne illa kvickt efter att de la ner. Det blir lätt så att artister som slutar ge ut skivor faller i glömska. En musikblogg kan råda bot på det lite grann. 

Kent, Stockholm (2016)

Kent på Tele2 Arena, Stockholm, Avskedsturnén, fredagen den 16:e december 2016

Kent är ett bra band och jag gillar deras sound på skivorna. De är otroligt välproducerade. Tyvärr har jag aldrig tyckt att de fått ut hela sin potential på live-scenen. Jag har dock givit dem flera chanser. Ibland går man på konserter för att det är kul att hänga med kompisar. Nu när Kent skulle köra sin avskedsturné (?) var det givet att gå, trots tidigare besvikelser.

Wow, denna gång hade de adderat en helt spektakulär displayshow. Bakom den gigantiska scenen, som tog upp hela bredden av Tele2 Arena, fanns en ännu större display bestående av sju segment. Därpå visades mycket suggestiva filmer. Jag gillade de flesta... Snötigrarna, åskmolnet vid horisonten över ett hav, den "A forest"-liknande skogen, den hålögda flickan, hästarna. Detta med det visuella var höjdpunkten i konserten tycker jag.

Tyvärr var dock själva musikunderhållningen ungefär som vanligt, lika lika. Kent som band saknar i princip kontakt med publiken. Den där rusningen i kroppen, som gör att ögonen tåras och att håret ställer sig upp på armarna saknas helt här. Någon beskrev det som att bandet har en glasruta mellan sig och publiken.

Tyvärr är de inte mästare på att skapa energi under konsertens gång heller. Var gång publiken kommit upp i varv av en känd och ösig låt drar de ner tempot med en ballad med för Jocke viktig text (får man anta). Det gör att jag hela tiden bara nästan dras med i energin. Jag finner mig som en person som står utanför och betraktar, aldrig helt inne i floden av känslor.

Kvällens bästa låtar var La Belle epoque, Music non stop (som vanligt en höjdare live) samt givetvis Mannen i den vita hatten.

Nöjet med konserten blev som vanligt sällskapet jag var där med. Vi inledde med middag hos S och sedan bar det ner till stan och showen... Tack till S, L och A för en trevlig kväll!

Tidigare har jag sett Kent på Statdion 2003 (den vita konserten), Storängsbotten 2005, Lisebergshallen 2010, Cirkus 2012 samt Sjöhistoriska 2012.

Setlist:
Gigi
999
Thinner
Berg & Dalvana
Romeo återvänder ensam
Var är vi nu?
Hjärta
Andromeda
Egoist
Den döda vinkeln
Vi är för alltid
Innan allting tar slut
Den vänstra stranden
La belle époque
Ingenting
Kärleken väntar
Vinter17
Jag ser dig
Musik Non Stop
Utan dina andetag
Sverige
747

Encore:
Förlåtelsen
Dom andra
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Encore 2:
Den sista sången

Nerderier. Här satt vi, rad tre, sektion 105.

Henkes Best of Kent (1995-2012)

Musik non stop. Låten strömmar ut ur radion. Jag sitter i min bronsfärgade BMW och vi står i korsningen Solnavägen och Frösundaleden. Det är på senvintern år 2000 och den ljusnande framtiden var vår. Jag kommer så tydligt ihåg när jag upptäckte Kent. Det dröjde till nästa skiva, Vapen & ammunition, tills jag började köpa skivorna och sedan dess har jag varit ett fan.

Är Kent pretentiösa? Ja, mycket. Är Kent bra? Ja, mycket. Är Kent bra live? Nej, inte alls. Är Jocke Berg en bra låtskrivare och producent? Ja, mycket. Är Jocke Berg en favorit? Nej, inte alls.

Komplext.

Kent är bandet som är många dimensioner bättre på skiva än live vilket är lite udda. Jag har sett dem live minst fyra gånger, bland annat på den "vita konserten" på Stadion på den svenska nationaldagen 2003. Jag gillade väl inte deras fascistoida tendenser så mycket så jag gick dit i lila jeans och grå skjorta under svart skinnjacka. Både en och annan ur publiken var framme och gnällde om att jag inte var klädd i vitt.

Igår kväll publicerade Filmitch sin "best of Kent" och det var himla kul. Han hade satsat på en helt blandad lista. Jag började med det också men jag kände att listan fick ett annat flow med en mer kronologisk ordning. Inte 100% kronologisk, men jag har lagt ihop de låtar som passar ihop vilket är i sjok med låtar från samma skiva ihopa. Jag ville har max "flow". Först får ni de lite nyare låtarna med otroligt sköna synthar, sedan de sex grymmaste låtarna från deras bästa album Vapen & Ammunition. Fortsätter med den ljuvliga eran runt Hagnesta Hill och till sist de lite äldre låtarna.

Håll till godo. Spotifylistan Henkes best of Kent.

Kent i fyra akter:
1. Taxmannen
2. Krossa allt
3. Ensamheten
4. Töntarna
5. Ismael
6. Gamla Ullevi
7. Berlin
8. LSD, någon?
9. 400 slag
10. Max 500
11. Ruta 1
---
12. Sundance Kid
13. Pärlor
14. Dom andra
15. Kärleken väntar
16. Socker
17. FF
18. Mannen i den vita hatten (16 år senare)
---
19. Kungen är död
20. Revolt III
21. Musik non stop
22. Kevlarsjäl
23. Stoppa mig juni (lilla ego)
24. Berg&dalvana
25. Utan dina andetag
26. VinterNoll2
---
27. Livräddaren
28. Celsius
29. Bianca
30. Elvis
31. 747
32. När det blåser på månen
33. Thinner
34. Kräm (så nära får ingen gå)

Kent - Sjöhistoriska, Stockholm (2012)

Kent, Sjöhistoriska, Stockholm söndagen den 19:e augusti 2012

Jag och Sverker gick och såg Kent för andra gången denna sommar. Denna gång var det avslutningskonserten på Sverige-turnén. Konsertarenan var i backen nedanför Sjöhistoriska Museet, där jag sett Neil spela flera gånger. Det är en helt ok konsertplats. Ljudet blir lätt bortblåst men det är en trevlig miljö och perfekt för en ljummen sommarkväll. Man ser bra då det lutar ner mot scenen, och öltälten uppe vid museet kan vara lockande. På biljetten stod det att konserten skulle börja vid kl 19 och att publikinsläppet startade kl 17.30. Lyckligtvis hade Sverker hittat annan information på nätet. Det var inget förband och Kent skulle äntra scenen kl 21. Vi gick därför och åt middag vid 19-tiden på en kines nära Östermalmstorg. Det var ett lyckat drag då en absurt häftig regnskur drog förbi Stockholm när vi satt på restaurangen.

Mätta, torra och belåtna gick vi sedan till Sjöhistoriska. Vi var inte de enda som gjorde så och efter att ha köat oss fram de sista 500 metrarna kom vi in cirka tio minuter före konserten startade.

Jag trodde att vi skulle få se samma låtlista som när vi såg uppvärmningsshowen på Cirkus, men överraskande nog var många låtar utbytta. Nej, jag hade inte läst på i kvällstidningarna eller på nätet innan konserten. Jag brukar föredra att veta så lite som möjligt om en konsert before hand.

Den största skillnaden och en ganska cool grej var inledningen på showen. Först hade den en stor duk som täckte hela scenen från golv till tak. Jag hann tänka och hoppas på att de skulle våga göra en "The Wall", dvs spela hela konserten bakom duken, men så bra blev det inte. Istället öppnades bara en liten kvadrat i duken och där framträdde ett litet rum som såg ut som en replokal. Därifrån spelade de första låtarna, Ögon/Klåparen. Mycket stiligt. Sedan revs hela duken och en stora scenen med de riktiga trummorna, synten, extramusikerna och allt kom fram.

Som helhet var konserten ljummen. Det roligaste med kvällen var att träffa Sverker och göra något kul ihop. Som vanligt stod inga låtar ut i live-version. Det är ett problem med Kent live. På Cirkus var i alla fall Musik Non Stop extraordinär, men denna gång föll även den ganska platt. Bästa låten denna gång var nog 400 slag.

Då live-versionerna av låtarna inte är så speciella skulle mellansnacket kunna vara en anledning till att se Kent live. Tyvärr är han ganska stel och pompös även där. Det är på gränsen till smärtsamt politiskt korrekt och jag får en känsla av att det är en manuskript som läses upp istället för verkliga känslor. Ett annat ord som börjar på p poppar upp i min hjärna - pretentiöst.

Sista låten var (igen) Mannen i den vita hatten och den är maffig och bra, oavsett hur den framförs. Pulsen gick upp något. Dessutom fick vi oss ett rejält fyrverkeri över scenen som glimrade fint i Stockholmsnatten. Tack för det lilla extra Kent, det lär ha kostat några kronor. Ett visst överraskningsvärde i det i alla fall.

Ljusshowen. Ja, den var klart bättre denna gång än på Cirkus. Ok, det var kanske ingen Pink Floyd-ljusshow direkt men den var helt ok.

När jag och Sverker vandrade hem i natten, vi gick bakom en mycket trevlig tjej vilket höjde humöret avsevärt, kunde vi båda konstatera att nu fick det nog räcka med Kent-konserter på ett bra tag.

För den intresserade, låtlistan:
Ögon/Klåparen
Ensam lång väg hem
400 slag
Petroleum
Skisser för sommaren
Tänd på
Sjukhus
Berg & dalvana
Ruta 1
JAg ser dig
Låt dom komma
Isis & Bast
Kärleken väntar
Ingenting
Musik non stop
747
---
999
Utan dina andetag
Det finns inga ord
---
Elever
Cowboys
Mannen i den vita hatten (16 år senare)