Lady And The Tramp (1955)

Si, Am: We are Siamese if you please. We are Siamese if you don't please.

Efter en uppslitande filmupplevelse på måndagskvällen blev det film hemma i filmrummet på tisdagen. Jag slog mig ner i lugn och ro och avnjöts Lady and the Tramp. Detta blev den sista 50-talaren i decenniet för mig. Jag har inte sett filmen förr, men jag har ju sett scenen på Kalle Ankas julafton många många gånger och då med svenska röster "denna där?". Nu såg jag filmen med amerikanska röster. I vissa scener låter Barbara Luddy som voicar Lady lite, lite som Scarlett Johansson i Her. I andra scener låter hon för gammal.

Inledningen av filmen är för gullig då vi får följa Lady som en liten valp, men ganska snart kommer vi fram till "nutid". Lady bor ju i ett stort hus hos ett trevligt och snällt barnlöst par. Det är extremt lustigt att Lady har döpt de vuxna människorna till det de kallar varandra, inte namn utan, "Darling" och "Jim Dear". LOL, liten detalj som jag älskade.

Senare introduceras den street smarte och coole Lufsen, dvs Tramp. När han dyker upp introduceras lite farligt i Ladys liv. Men den största förändringen uppstår när Darling och Jim Dear får barn. Lady är inte längre i fokus och precis som ett äldre syskon blir det en svårt tid. Dramat förstärkts när matte och husse åker iväg och låter Aunt Sarah passa barn och hund. Sarah har två elaka siamesiska katter och Lady sätts på stora prov. Yada, yada. Slutet gott allting gott.

Jag gillade denna film mer än Dumbo. Den är inte super-superbra, mer gullig, mysig och smårolig lite här och där. Den så välkända scenen hos Tonys Pizza är nästan lika bra på originalspråket.

Lady har två grannhundar som får bli filmens roliga bifigurer och comic relief. Jock är en liten skotsk terrier som pratar som en blandning mellan Sean Connery och Gimli i Sagan om ringen. Den andre är den stora blodhunden Trusty som tappat sin luktförmåga men som i slutänden ändå levererar.

Trusty: Of course not, Miss Lady. Why, everybody knows a man's best friend is his human.

Allt som allt var denna film mycket trevlig liten film om 75 minuter. Jag ger Lady and the Tramp tre gulliga valpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag är inte den enda som skrivit om denna film idag. Kolla in Laddy and the Trump.

American Hustle eller Hur glädjen att gå på bio försvann

Det skulle bli så kul. Jag, Johan och Vanessa gick på bio i måndags. Vi träffades efter jobbet, tog en fika på Espresso House och sedan begav vi oss bort till Filmstaden i Kista. Vi skulle se den tiofaldigt oscarsnominerade American hustle. Jag hade bara en vag uppfattning om vad den handlade om före visningen. Två timmar och tjugo minuter senare som kändes som fem timmar visste jag fortfarande inte vad den handlade om. Hela föreställningen hade blivit helt ruinerat av ett gäng tonåringar.

Mycket trist, minst sagt. Jag var utmattad av ilska, anspänning, förvåning men framför allt ledsamhet över hela upplevelsen. Det är för mig omöjligt att skriva något vettigt om filmen så jag skriver några ord om upplevelsen istället.

Detta var kvällen då något litet dog i mig. Då den ljuvliga glädjen att gå på bio som jag haft med mig ända från barnsben ruckades och naggades i kanten, missfärgades och blev smutsig. Det var inte sista gången  jag kommer gå på film på bio, men jag vete katten om jag kommer gå på filmstaden i Kista någon mer gång.

Vad hände då? Redan när gänget kom in i salongen var de stökiga men det är man ju van vid. Men under filmens inledning började snacket, utropen, höga stön om att detta var världens sämsta film och en massa andra skitsnack. Några i gänget hyssjade på sina kompisar och jag tänkte att det brukar ju lugna ner sig efter ett tag. Dessutom har, nej hade, jag en ganska hög tröskel och blir inte så lättstörd på bio. Lite störmoment får man tåla. Tyvärr gav de sig inte utan allt eftersom filmen fortgick ökade störningarna. Efter ett tag började jag inse att detta kunde förstöra hela filmupplevelsen, men jag hoppades in i det sista att de skulle sansa sig.

Här kan jag tillägga att jag har aldrig lämnat en biograf under filmen, varken på grund av att den var dålig eller på grund av störningar. Vi skulle kanske rest oss upp och gått? Men samtidigt är biobesöket ett trevligt socialt event för mig, och att bryta den mysiga stämningen vi hade i vår lilla grupp med att antingen börja bråka med svinen bakom oss eller börja övertala mina kompisar om att vi skulle gå var inget jag ville ge mig in i.

Till slut var störningarna så högljudda och konstanta att jag endast satt och stålsatte mig. Det var omöjligt att göra något annat. Att titta på eller följa filmen gick inte. Jag var mentalt och fysiskt slut när filmen äntligen tog slut och vi fick gå ut ur salongen. Jag och Johan pratade länge den kvällen som någon sorts de-briefing. Ingen av oss hade någonsin varit med om något liknande.

Under visningen var det några i publiken, varav jag var en av dem, som vände sig om och bad dem vara tysta men det eggade bara på dem. Totalt ouppfostrade, de visade noll respekt för oss andra som ville se filmen, och dessutom hade de attityder som var svårbedömda. Jag vet sedan tidigare erfarenhet att SF's automatiska svar när vi biobesökare (kunderna) stör dem med petitesser som detta är att man ska gå ut och informera personalen. Vad SF inte informerar om är hur ska jag som kund (guldmedlem) ska kunna bedöma om samma ungdomsgäng kommer stå utanför biografen och vänta på mig i de fall man gör något åt eländet. En av våra kära bloggkompisar och storkund hos SF har bevisligen blivit knivhotad utanför SF i Heron City efter att hon bad några vara tysta.

Jag är bitter på SF då de inte verkar vilja ta tag i detta problem, eller ens vilja veta av det. Man kan mycket väl likna detta problem med läktarvåld på fotbolls- och ishockeyarenor. Men de som säljer biljetterna till de upplevelserna (idrottsrörelsen) tar i alla fall tag i problemen och försöker styra utvecklingen. Vad sjutton gör SF???

Känslan av att förlora sig inne på en biograf i en skön film har ruckats för mig. Varför ska jag gå på film på bio när detta är upplevelsen? Jag vet inte ens om American hustle var bra eller dålig! Det är fan förjävligt. Varför ska man inte ladda ner film och se dem hemma istället? Och SF stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemen. För någon vecka sedan var det en diskussion om sattyget baconchipsen och problemet att behöva sitta och höra någon idiot sitta och smaska ljudligt i en timme när man försöker njuta av en film. Nu störs man och hotas till tystnad av fritt härjande ungdomsgäng. Ska bio vara lika olustigt som att åka tunnelbana en lördagsnatt? Självklart åker man alltid taxi hem om klockan blir för sen. Snart kommer det vara lika självklart att endast se film hemma i filmrummet, två och två.

American hustle kommer kanske vinna en massa oscarsstatyetter på söndag. För er kommer den vara en av de bra filmerna från 2013. För mig kommer den för alltid vara filmen jag försökte att se när glädjen med att gå på bio försvann.

Johan har också skrivit om upplevelsen, länk.

Castle - Season 5 (2012-2013)

Jag avslutade min revy av fjärde säsongen i en undran om serien skulle dö nu när Rick och Kate blivit ihop. När spänningen dem emellan som fungerat som en motor för både humorn och dramat i serien försvunnit. Hur gick det då? Mina farhågor för delvis ut. Säsong 5 var ett rejält steg bakåt tyvärr.

Annars inleddes säsongen bra och säsongens bästa avsnitt kom som nummer 6, The last frontier, då de besöker en sci-fi mässa och vi får en hel drös med Firefly-referenser och allmänt roliga situationer som hänger ihop med sci-fi nörderi.

Tyvärr tappar serien ständigt i dess viktigaste område, karaktärsutvecklingen. Det jag inte gillar med denna säsong är att Castle framställs mer och mer som en lallande fåne. Han framställs ju för tusan som en tönt! Detta är mycket tydligt i flera avsnitt, men framför allt i hela serien sämsta avsnitt, nr 10 Significant others, då Ricks exfru flyttar hem till honom då Kate också bor där. Helt plötsligt är Rick som en helt oerfaren tonåring som måste be om råd från Espo och Ryan.

Ett annat smärtsamt avsnitt är nummer 21, The squab and the Quail, där Rick blir avundsjuk på miljardären Erik Vaughn. Även här spelas Rick upp som värsta tönten, vilket sticker i mina ögon av flera skäl. Dels är det ändå Captain Reynolds vi pratar om (!), dels var det inte alls så hans karaktär målades upp i de tidigare säsongerna... Nej, den karaktärsutvecklingen vi får i säsongen är kass, superkass.

Samtidigt finns det flera småkul avsnitt där manusteamet hittat på roliga omständigheter runt fallen. Till sin helhet var säsongen ganska njutbar för slötittning. Besvikelsen kommer fram då det kändes i slutet av säsong 4 som att serien skulle ta ett stort kliv framåt och bli bra på riktigt riktigt.

Bra avsnitt i säsongen (förutom nr 6):
Nr 4 Murder he wrote: Rick och Kate spenderar en weekend ute i Ricks stuga i The Hamptons
Nr 5 Probable cause: Rick blir beskylld för en massa bestialiska mord och lojaliteter sätts på prov.
Nr 14 Reality star struck: Gina Torres gästspelar i ett för övrigt ganska mediokert avsnitt
Nr 15-16 Target / Hunt: Castle does Taken
Nr 22 Still: Kate står stilla på en bomb/mina. Återblickar på deras romans och inte ett öga torrt i salongen (Not!).

Säsongen avslutas med en sedvanlig cliffhanger. Den syntes på flera mils håll, men jag trodde aldrig att de skulle köra en så simpel lösning på "problemet". Hur effektiv är egentligen Rick's gest när han utför den först efter att han fått veta att hon kanske ska flytta? Simpelt, trist, men helt i linje med den fallande kvalitén på serien. Men ack, nu har man vant sig med karaktärerna och det är klart att man vill följa dem lite längre. Serien är ändå ganska perfekt som avkoppling framför tv'n efter en dag på jobbet...

Betyg: 3/5

Captain Phillips (2013)

Tom Hanks spelar kapten Richard Phillips vars fraktfartyg blev bordat av somaliska pirater våren 2009. Tompa är filmens stora stjärna, ja faktiskt den enda skådespelaren jag kände igen efter de inledande fem minuterna. Filmens andra stjärna är helt klart regissören Paul Greengrass. Han verkar gilla denna typ av film. En BOATS där han ganska opersonligt och osentimentalt beskriver vad som händer utan att ta uppenbar ställning för någon av parterna.

Efter jag sett filmen surfade jag runt lite bland bloggarna och la speciellt märke till Fiffis inlägg om filmen. Hon upplevde filmen tvärtom hur jag uppfattade den. För mig är historien bakom filmen jätteintressant, men jag känner inte speciellt mycket för karaktärerna i filmen. Händelseförloppet är däremot spännande. Jag tänker då på hur piraterna bordar skeppet, hur sjömännen agerar för att undvika det och hur den amerikanska militären agerar för att frita gisslan, SEALs in action... Det är en massa intressanta saker. Men jag betraktar händelserna utan emotionell insats. Som jag förstod Fiffi tyckte hon tvärtom. Lustigt.

Det finns två saker jag vill nämna om denna film. Låt oss börja med det inte fullt så bra. Filmen är fasligt lång och jag tyckte att den var ganska seg i mittenpartiet. Speciellt under scenerna i livbåten tappar filmen tempo på grund av att de drar ut på det som fan.

Däremot var sista scenen lika spektaculaire som jag hade hört. Utan att veta vad som skulle hända visste jag allt att det skulle vara speciellt. Och my gosh vilket avslut. Detta måste vara en av årets starkaste scener, och Tom Hanks bästa skådespelarinsats jag sett någonsin. Jag började dock inte grina till scenen men visst vad den otrolig. Scenen skulle kunnat falla till marken med en sämre insats från Hanks. Och här tror jag faktiskt att den långa sekvensen från livbåten får sin förklaring. På grund av dess längd kan vi som åskådare verkligen sätta oss in i den mentala press Cpt Phillips varit under och hans reaktion blir därmed realistisk och trovärdig.

Filmen var intressant och slutet är mycket starkt. Men även om jag förstår rationalen bakom andra halvan av filmen tycker jag ändå att den var lite svagare där. Det slutar med att jag ger Captain Phillips tre vattenkanoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

För den intresserade finner man Fiffis revy här.

Smultronstället (1957)

Isak Borgs gamla mor, 96 år: Jag är mycket tacksam över besöket, och hoppas att vi ses någon gång igen.

Gillar vi arty-farty-filmer? Är vi inte lite rädda för att antingen höja en film för mycket, eller sänka den för mycket, just för att den är arty-farty? Jag är det i alla fall. Nu har jag kommit till en sådan film som jag länge trott skulle vara lite arty-farty, så som den Ingmar Bergman-film den är. Den gubben gjorde väl nästan bara svårmodiga, allvarliga och fina arty-farty-filmer? I varje fall om man hårdrar det. Jag måste direkt erkänna att jag inte är en Bergman-kännare (duh!) och att jag inte heller känner ett speciellt stort sug efter att se hans uppgörelser med sig själv, sina föräldrar eller sina fruar.

Jag vill bli underhållen av film, inte bedrövad. Underhållen av dialog, karaktärer, scener, story eller känslor. Underhållande film kan vara så mycket olika. Men det infernaliska är ju att även en riktigt svår film som är bra nog, kan vara väl så underhållande och givande, så det går ju inte att generalisera. Därför kom projekt Decennier väl till pass. Jag valde denna film, inte för att den var en arty-farty-måste-ses-om-man-är-filmbloggare-film, nej, jag valde den för att jag ärligt trodde att den som en av Bergmans mest älskade filmer kunde vara riktigt bra och gripande. Denna förhoppning uppfylldes tyvärr inte.

Smultronstället är istället mer intressant än gripande. Jag ser varför filmen är så uppskattad. Den är bitvis mycket tänkvärd. Användningen av mardrömmar är lite annorlunda. Huvudpersonen Dr. Isak Borg (Victor Sjöström) har en surrealistisk mardröm i filmens inledning som sätter tonen. Även under den långa bilresans många stopp har han syner eller dagdrömmar. Grundhistorien handlar om den gamle mannen som reflekterar över sitt liv och vad som kunde varit.

Detta är en melankolisk film. Jag skulle inte för mitt liv kalla den underhållande, men den är ganska bra ändå, "helt ok" som poddaren skulle säga. Det slog mig när jag satt mig ner för att sammanfatta denna film att den är lite som Citizen Kane på det sättet att den är mer intressant än medryckande. Hjärnan blir lite upphetsad men magen och hjärtat förblir orörda. Men det räcker tillräckligt för att jag ska se filmen med vakna ögon.

Några funderingar jag har...

- En tidsmarkör och kanske filmens roligaste lilla detalj var att Marianne Borg (Ingrid Thulin) kallade Sara (Bibi Andersson) och hennes två kavaljerer för barn trots att de tydligt var i övre tonåren, om inte äldre. Uttrycket sägs helt utan ironi så man få väl anta att de sågs som barn på den tiden.

- Filmens mest upprörande scen är den med det gifta paret som grälade så ohejdat i bilen. De blev ju utkastade från Isaks bil för att det fanns "barn" i bilen.

- Victor Sjöströms insats i huvudrollen? Den är bra, men jag är inte lika lyrisk över den som andra verkar vara.

- Scenerna med storfamiljens sommarfirande var bland filmens bästa och de gav mig föraningar om vad som komma skulle i Fanny och Alexander.

Jag blev inte speciellt underhållen av denna film, jag fann den vagt intressant och vissa scener dröjer sig kvar i sinnet på mig och det räcker för att jag ska ge Smultronstället två road trips av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Movies-Noir skriver idag om en tysk 50-talspolisare. Fiffi har ju sina svenska söndagar och idag joinar hon mig med en annan Bergmanfilm.

Forbidden Planet (1956)

Robby the Robot: If you do not speak English, I am at your disposal with 187 other languages along with their various dialects and sub-tongues.

Även George Lucas har tagit sin inspiration från något annat!

Ibland stöter man på filmer som är galna och jättesvåra att beskriva med en enkel stämpel. 50-talsklassikern Forbidden planet är en sådan film. Underhållningsvärdet finns där, men är den bra egentligen? I vilket fall får vi oss till livs en gammaldags klassisk sci-fi historia. Känslan i filmen påminner mig om den jag får av omslagen på billiga sci-fi pocketböcker från 50-talet.

Ett rymdskepp skickas till en planet för att undersöka vad som hände med alla forskare som skickades dit för många år sedan. Vi känner igen upplägget, det påminner om inte annat om Stanislaw Lem's Solaris. Väl där upptäcker våra hjältar med Leslie Nielsens kapten Adams i spetsen att alla forskarna utom en är döda. Dr. Morbius är enda överlevande och hos sig har han en dotter, Altaira Morbius, som föddes på planeten innan hennes mamma dog. Alla andra i människornas koloni har dödats av ett osynligt monster som av okänd anledning lämnat Dr. Morbius och hans familj ifred.

Stilen i filmen är hysterisk, påminner mig mest om tidiga Star Trek. Lustiga kläder, sunkiga specialeffekter (även om jag inte störs av det i äldre sci-fi) och en allt annat än spirituell dialog. Fokus är på mysteriet som en klassisk idédriven sci-fi ska vara.

Dr. Morbius hem och labb påminde mig mycket om de storslagna nästen som Bondskurkarna brukade hålla till i, se här:

Var det kul att se filmen då? Jo, men det var det väl på ett sätt, men detta är inte en film som jag kommer tvinga er att se om man säger så. Den passar bäst för de som är speciellt intresserade av gamla sci-fi-filmer. En av höjdpunkterna var att se Leslie Nielsen som ung före han blev ett komiskt geni. Eftersom Forbidden planet så ofta refereras till var det kul att se själv "what all the fuss was about". Så sent som i Castle-avsnittet Law & Murder (S03E19) går Kate och Rick på the Angelica och kollar på Forbidden planet.

Castle: Is that the one with the robot?

Ja det är det. Roboten heter Robbie och den lever under Asimov's tre lagar.

En annan popkulturell referens är att Joss Whedon kallade en av planeterna i Firefly/Serenity-världen för Bellerophon, namnet på det rymdskepp som tog forskarna till planeten Altair IV i denna film.

Jag ger Forbidden planet två robotar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Decennierkompisen Christian har gett sig ut i vilda västern på jakt efter guldkornen...

Roman Holiday (1953)

Joe: Life isn't always what one likes. Is it?

Filmerna vi ser i Decennier är mestadels filmer vi aldrig sett, men ibland kan det leta sig in titlar som vi har sett men som vi gärna ser om. Så var det med Roman holiday för mig. Jag såg filmen för första gången för över tio år sedan och då blev jag helt stormförtjust i filmen. Det var speciellt det sanslöst bra slutet som fick mig på fall. Jag kommer ihåg att jag nästan glömde andas under den sista scenen så spänd hade jag blivit för att få se hur det skulle sluta. Och filmen slutade på ett sätt som jag vid det laget aldrig hade kunnat förespå. Slutet är ju ganska naturligt och inte konstigt alls, men i mitt huvud kunde jag inte få in att Hollywood skulle våga...

Nu har jag sett om filmen och lite andra saker framträder. Filmen är fortfarande mycket, mycket bra, men jag blev kanske inte lika flabbergasted som efter första titten. Det är väl naturligt att en film som slog ner i mig som en blixt från klar himmel inte överraskar lika mycket en andra gång. Istället tycker jag att filmens näst sista scen, den när Ann kommer hem och daskar till sina barnpassare och kör ut dem från sitt sovrum var en stark scen. Under bara ett dygn har hon ju vuxit upp och blivit en vuxen "egen" person. Melankolin är dock lika stark i de avslutande delen av filmen som jag kom ihåg det. Sorgen över ett liv som är utanför hennes räckhåll syns i Anns ögon. Audrey Hepburn är bra på många sätt i denna film, men hennes minspel och ansikte som säger så mycket om vad hon känner är allra bäst.

Roman holiday inleds som en komedi och avslutas som ett romantiskt drama. Inledningen är verkligen festlig där prinsessan Anne är som "a fish out of water", hon är i en okänd miljö ute bland folk. Hon har levt hela sitt liv med påpassande betjänter runt sig och det skapas många komiska situationer när hon inte har hovet runt sig längre.

Många av de scener jag njöt av under denna sittningen kommer följaktligen i filmens första tredjedel. Framför allt under natten då Ann och Joe först möts. Hon är vimsig och oredig på grund av den sömndrog hon fått av de överbeskyddande barnvakterna. En kul liten scen är när Ann lutar sig mot Joe's rygg när han ska öppna dörren till sin lägenhet. Desto längre fram han lutar sig, desto mer tyngd får han på ryggen. Sen när han reser sig upp gör han det försiktigt så att hon ska hamna stående och inte välta bakåt. En kul lite scen.

En annan är senare i Joes lägenhet när Ann refererar för sig själv att hon är ensam i ett sovrum med en man för första gången i  sitt liv "...and I don't seem to mind." Underbar replik.

Audrey är superb i denna roll. Det var första filmen hon hade huvudrollen i och hon var väl aldrig så bra igen. Men jag gillar Gregory Peck i rollen som Joe Bradley också. Han är trygg, lugn, och på alla sätt den perfekta kavaljeren för att introducera en prinsessa som aldrig varit ute på vift själv.

Favoritscenen är fortfarande när de är vid The mouth of truth. Audrey's lilla nervösa utrop när hon drar tillbaka handen får mitt hjärta att smälta.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på likheterna med David Lean's Brief encounter, en annan favorit från Decennier. Slutscenen från Roman holiday kan mycket väl också legat som förebild för slutscenen i 80-talsfavvisen Against all odds.

Jag älskar fortfarande Roman holiday, men jag blev kanske inte lika överraskad av dess brahet denna gång. Jag ger Roman holiday fyra scooters av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Blev Christian eller Johan lika förtjusta i "Anya" och hennes öde som jag?
Glöm heller inte att kolla in finurliga Fiffi's Fredagsfemman.

   

Some Like It Hot (1959)

Sugar: Have you ever tried American girls?

Lika behärskad, opersonlig och tråkig som Ace in the hole var, lika galen, lekfull och underhållande är Some like it hot. Jag fortsätter min resa genom femtiotalet med ännu en film av mästaren Billy Wilder. Istället för att rikta sitt anklagande fingret mot hela samhället leker han nu med könsroller i en romantisk komedi som utspelar sig under förbudstiden i slutet av 20-talet.

Some like it hot är klassikern som länge gäckat mig. Min kompis Frans har enträget varnat mig för denna film. Han tycker tydligen att den är kass... Encroyable! Vid sidan av Wilder som regissör var jag sugen på att se Tony Curtis och Jack Lemmon som de två musikerna som tar jobb i en damorkester när de måste gömma sig från onda gangsters i hemstaden Chicago. Joe och Jerry blir med lite läppstift och några klänningar Josephine och Daphne.

Men filmens stora stjärna är en ung dam vid namn Marilyn Monroe. Vilken utstrålning! Vilka former! Vilket leende. Den tjejen kan gå långt. Lita på mig, hon är magnetisk på duken.

It's me, Sugar!

Efter en trevande inledning tar filmen fart i takt med tåget under scenerna på detsamma. Detta momentum tar filmen ända in i mål. Andra halvan som utspelas i ett svartvitt Miami. Joe E. Brown i rollen som den sugne Osgood Fielding III bidrar mycket till munterheterna. Vilket stort gap han har, karln.

Men detta är Marilyn's film. Besvärlig att arbeta med eller ej...

Sugar: Story of my life. I always get the fuzzy end of the lollipop.

Marilyns två-tre sångframföranden är mycket bra, hon kan sjunga tösen. Kända låtar också, I wanna be loved by you samt I'm thru with love.

Jerry: Look how she moves! It's like Jell-O on springs.

Wilders dialog som inte alls föll mig på läppen i Ace är här mycket mer effektiv. Jag älskar dialogen i denna film. Jag sitter och småskrattar för mig själv mest hela tiden under filmen. Ingen sömn eller mobil stör min uppmärksamhet. Jack Lemmon är mycket underhållande och Tony Curtis är inte långt efter. Mina ögon dras dock allra mest till Marilyn, denna ikon, denna gudinna bland dödliga. Visst hon är kanske inte tipp-topp med avseende på ren skådespelartalang men det kompenserar hon med det vi kan kalla scennärvaro och personlighet. Med det menar jag hennes charm, komiska tajming och brutala hotness. Fotogenialisk! Hon är helt enkelt otroligt snygg. Där, jag sa det. Som i livet självt har utseende betydelse, precis som storleken. Den som säger något annat ljuger eller är naiv bortom fattning.

Sugar: It was suicidally beautiful.

Madonna har uppenbarligen försökt efterapa Marilyn hela sin karriär igenom. Madonnas berömda barlagda rygg från Vogue-videon är troligen "stulen" från Marilyn i denna film. Båda har vackra ryggar!

Lika kall och klinisk som Ace in the hole var, lika varm och mysig var Some like it hot. Ja, jag gillar nog varma filmer mer, så jag säger Yes, I do.

Jag ger Some like it hot fyra saxofonspelare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Joe: I hope this time you wind up with the sweet end of the lollipop.

Party in upper 7.