The Seven Year Itch (1955)

Ibland kan man tycka att användandet av "voice over" är lite slappt filmskapande. Vill man inte hellre att filmen ska kunna få fram vad den vill utan en röst som förklarar allt? Jo, kanske, men så var ju "voice over"-användandet i Blade runner mycket lyckat. Så juryn är väl ute fortfarande om den frågan.

Här har vi i alla fall en film som tagit det ett steg till. Den manlige huvudrollen Richard pratar högt med sig själv hela filmen igenom. Det är en besynnerlig känsla att se filmen med honom förklarande och problematiserande hela tiden. Han har en livlig fantasi och en ängslig natur. Till utseende och kroppsspråk påminner han mig inte ås lite om Herr Gunnar Papphammar. Tog ni den åttiotalsreferensen?

Richard spelas av Tom Enwell och han är helt meningslös för filmens väl och ve. Tretton på dussinet skulle kunna spela den rollen är jag övertygad om. Filmen är givetvis Marilyns film. Marilyn Monroe, denna fantastiska stjärna. Här spelar hon "The girl" som bor på andra våningen och som får Richard att bli alldeles till sig i brallorna.

Marilyn är som vanligt magnetisk, förförisk, charmerande, överraskande och helt fantastisk. Jag tror att jag aldrig kommer ge en film med Marilyn ett lägre betyg än trea. Hon är så underbar att se agera att det alltid finns något av värde. Får väl se om denna "regel" får anledning att ifrågasättas någon gång.

I övrigt är denna film ganska svag och utan Marilyns "star power" hade den varit en svag tvåa. Det finns helt klart mycket starkare filmer av MM.

Filmen innehåller en av filmhistoriens mest ikoniska scener, den där Marilyns klänning blåser upp när står på ett ventilationsutsläpp från t-banan i NYC. Filmen har också en mycket lång lista av "movie connections" på imdb. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en så lång lista för någon annan film. Hojta gärna till i kommentarerna om ni hittar en film som slår The seven year itch på fingrarna.

På tal om movie connections (som för övrigt inte är med i listan) så finns det en i Bill Wilders Sabrina (1954). Där sägs det att Sabrina och hennes dejt har varit på bio och kollat på The seven year itch! Lustigt eftersom denna film kom ut året efter Sabrina. Men båda är gjorda av billy Wilder och han måste väl ha inlett arbetet med denna parallellt och gjorde det som ett litet internt skämt.

Supernajs att äntligen ha sett denna kända film. Det var ee nesligt blind spot för mig. Nu är det avklarat.

Betyg: 3/5

Gentlemen Prefer Blondes (1953)

Maître d: Henry Spofford lll and valet.

Så har vi kommit till den välkända Gentlemen prefer blondes. Sexikonerna Marilyn Monroe och Jane Russell spelar två "show girls" i denna romantiska komedi. Marilyn får spela den korkade blondinen som vanligt...

Lorelei Lee: Yes. You're one of the Olympic athletes.
Olympic athlete: I'm the only 4-letter man on the team.
Lorelei Lee: You should be ashamed to admit it. No, don't say another word. No, don't say another word.

Jag erkänner villigt att jag inte fattar de mest intrikata detaljerna i skämtet ovan. Att det handlar om någon form av missförstånd är klart.

Marilyn spelar dum på ett övertygande sätt. Men även denna karaktär har "layers":

Lorelei Lee: I can be smart when it’s important, but most men don’t like it.

Hon visar på oanade färdigheter och drar till och med en limerick! Jeff Cannata skulle säkert godkänna den:

There was a fellow named Sidney
Who drank till he ruined a kidney
It shriveled and shrank
But he drank and he drank
He had fun doing it, didn't he?

Marilyn är charmig som vanligt och hon överskuggar Jane Russell med hästlängder.

En av filmens bästa sekvenser är Marilyns show där hon framför "Diamonds are a girl's best friend". Alla älskar det framträdandet. Madonna till exempel. De har lite samma dna.

Historien är dumkul, hela tiden på gränsen till allt för fånig. Det är förvecklingar varav några orimliga sådana, samt givetvis lite av den obligatoriska farsen men filmen har en kvick och ofta underfundig dialog och överlag charmiga skådespelare. Jag gillar filmen. Marilyns Lorelei Lee fick avsluta filmen med en sanning:

Lorelei Lee: Don't you know that a man being rich is like a girl being pretty? You wouldn't marry a girl just because she's pretty, but my goodness, doesn't it help?

Betyg: 3/5

PS, lesbiskt bröllop? Nä, det tror jag inte på.

Monkey Business (1952)

Monkey business är en screwball comedy av Howard Hawks med Cary Grant och Ginger Rogers i huvudrollerna. Marilyn Monroe i en mindre biroll stjäl dock var och varenda scen hon är med i. Filmen påminner häftigt om Hawks mästerverk inom genren - Bringing up baby med Cary Grant och gudinnan Katharine Hepburn i huvudrollerna.

I båda filmerna spelar Cary Grant en disträ forskare som blir dominerad av kvinnorna runt sig. Ginger Rogers spelar hans fru i Monkey business och även om hon gör bra ifrån sig är hon ingen Katharine Hepburn. Monkey business kompenseras dock av Marilyn i en biroll. Hon är gravt underskattad som komedienn och skådespelerska.

Filmen är otroligt underhållande och skrattet lurar bakom hörnet mest hela tiden. Mycket av det roliga kommer ur att skådespelarna bjuder på sig själva. Cary Grant som var en av dåtidens största stjärnor bjuder på sig själv och spelar pajas filmen igenom. Det är en fin gräns han vandrar på men han lyckas att hålla sig på rätt sida. Man kommer lätt att tänka på George Clooney som vår tids Cary Grant. De har samma aura. Clooney bjuder också på sig själv på ett fint sätt.

Det är dock Marilyns korkade blondin Miss Laurel som tar hem priset. Rollen är uppenbarligen skriven för henne och drar nytta av hennes berömmelse. Hon bjuder på sig själv och jag upplever det som att hon spelar rollen med en stor och varm glimt i ögat. Sådant gillar jag som ni vet.

Scenen när Cary Grants Dr. Barnaby kommer in på kontoret en morgon och Marilyns Miss Laurel visar en av hans tidigare produkter (förbättrad nylonstrumpa) är helfestlig och sprakar av de två stjärnornas agerande. Dialogen är givetvis sylvass också.

Mycket underhållande och väldigt charmigt.

Betyg: 4/5

Marilyn visar upp något... "The Info-1 Acetate Project"

Some Like It Hot (1959)

Sugar: Have you ever tried American girls?

Lika behärskad, opersonlig och tråkig som Ace in the hole var, lika galen, lekfull och underhållande är Some like it hot. Jag fortsätter min resa genom femtiotalet med ännu en film av mästaren Billy Wilder. Istället för att rikta sitt anklagande fingret mot hela samhället leker han nu med könsroller i en romantisk komedi som utspelar sig under förbudstiden i slutet av 20-talet.

Some like it hot är klassikern som länge gäckat mig. Min kompis Frans har enträget varnat mig för denna film. Han tycker tydligen att den är kass... Encroyable! Vid sidan av Wilder som regissör var jag sugen på att se Tony Curtis och Jack Lemmon som de två musikerna som tar jobb i en damorkester när de måste gömma sig från onda gangsters i hemstaden Chicago. Joe och Jerry blir med lite läppstift och några klänningar Josephine och Daphne.

Men filmens stora stjärna är en ung dam vid namn Marilyn Monroe. Vilken utstrålning! Vilka former! Vilket leende. Den tjejen kan gå långt. Lita på mig, hon är magnetisk på duken.

It's me, Sugar!

Efter en trevande inledning tar filmen fart i takt med tåget under scenerna på detsamma. Detta momentum tar filmen ända in i mål. Andra halvan som utspelas i ett svartvitt Miami. Joe E. Brown i rollen som den sugne Osgood Fielding III bidrar mycket till munterheterna. Vilket stort gap han har, karln.

Men detta är Marilyn's film. Besvärlig att arbeta med eller ej...

Sugar: Story of my life. I always get the fuzzy end of the lollipop.

Marilyns två-tre sångframföranden är mycket bra, hon kan sjunga tösen. Kända låtar också, I wanna be loved by you samt I'm thru with love.

Jerry: Look how she moves! It's like Jell-O on springs.

Wilders dialog som inte alls föll mig på läppen i Ace är här mycket mer effektiv. Jag älskar dialogen i denna film. Jag sitter och småskrattar för mig själv mest hela tiden under filmen. Ingen sömn eller mobil stör min uppmärksamhet. Jack Lemmon är mycket underhållande och Tony Curtis är inte långt efter. Mina ögon dras dock allra mest till Marilyn, denna ikon, denna gudinna bland dödliga. Visst hon är kanske inte tipp-topp med avseende på ren skådespelartalang men det kompenserar hon med det vi kan kalla scennärvaro och personlighet. Med det menar jag hennes charm, komiska tajming och brutala hotness. Fotogenialisk! Hon är helt enkelt otroligt snygg. Där, jag sa det. Som i livet självt har utseende betydelse, precis som storleken. Den som säger något annat ljuger eller är naiv bortom fattning.

Sugar: It was suicidally beautiful.

Madonna har uppenbarligen försökt efterapa Marilyn hela sin karriär igenom. Madonnas berömda barlagda rygg från Vogue-videon är troligen "stulen" från Marilyn i denna film. Båda har vackra ryggar!

Lika kall och klinisk som Ace in the hole var, lika varm och mysig var Some like it hot. Ja, jag gillar nog varma filmer mer, så jag säger Yes, I do.

Jag ger Some like it hot fyra saxofonspelare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Joe: I hope this time you wind up with the sweet end of the lollipop.

Party in upper 7.