Certified Copy (2010)

Ahh, bebe.

"Certified copy" är en fantastiskt bra och fantastiskt intressant film. Vad är en kopia och vad är ett original lockar filmen oss att fråga oss. Den handlar om en brittisk författare James (William Shimell) som är i Toscana för att prata om sin nya bok, Certified copy. I publiken sitter Elle (Juliette Binoche). Elle lämnar sitt telefonnummer till William och dagen efter söker han upp henne och hon tar med honom på en biltur till en vacker, otroligt mysig, liten by i bergen. Hela filmen utspelas sedan via deras samtal och framför allt deras ansikten. Det som sägs är viktigt, men det som inte uttalas är kanske än mer viktigt.

Filmen är som ett mysterium. Vad är relationen mellan Elle och William? Är de främlingar som bara låter sig förföras av stunden och låter sig sköljas med? Känner de varandra sedan tidigare, ibland verkar det ju som att de till och med är gifta, men ändock inte? Är det på "riktigt" eller är det en charad?

Filmen är regisserad av den iranska regissören Abbas Kiarostami. Det är första filmen jag sett av honom och nu har jag blivit sugen på mer. Detta, 2011, är verkligen året med otydliga, men intressanta(!), filmer med öppna slut. Det gillar jag ofta, om det är smart eller snyggt gjort som i detta fall. Detta är en närmast lekfull film om ett par som pratar om en massa olika saker. Ibland är filmen ganska tung, men det är absolut inte en "för tung" film, den har sina lättsammare partier också.

Filmens stjärna, framlockad av regissören givetvis, är Juliette Binoche. Hennes rolltolkning kan bäst beskrivas som mångfacetterad. Hon är arg, romantisk, glad, förvirrad, ja hon sänder ut ett helt spektrum av känslor. Ibland ser vi Juliette låta den äkta Elle komma fram, men ibland ser vi Juliette spela Elle som spelar teater med känslor som språk. Det är som en avancerad labyrint, vad är äkta och vad är spelat? Binoche vann priset som bästa skådespelerska i Cannes och det var hon väl värd.

Som sagt en mycket fascinerande film. Detta blir nu tredje filmen i rad jag revyat som har ett öppet slut och som får mig som åskådare att tänka en massa på filmen i efterhand. Jag har efter lite funderande en ganska klar bild över vad som egentligen försiggår i denna film. Det är kanske kan bli ett intressant samtalsämne över ett glas vin på någon filmträff någon gång i framtiden?

Jag ger "Certified copy" fyra komplicerade förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Another Earth (2011)

What rhymes with light?

Vad skulle hända om det fanns en planet ute i rymden som är helt identisk med Jorden? Helt identisk, all historik, alla människor, du och jag?

Science fiction är en viktig och vacker men ack så underskattad genre. Författare som Jules Verne, Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Philip K Dick har alla skrivit tänkvärda och intressanta böcker. Mänskliga och djupt filosofiska frågor kan i science fiction-kontext ställas på sin spets. Men också just på grund av att de är science fiction får de kanske inte den uppskattning de borde. Som exempel tar jag "Never let me go" som ställer moraliska och politiska frågor i en science fiction-miljö. "Never let me go" blev filmad av Mark Romanek och boken är skriven av Kazuo Ishiguro.

"Another Earth" utspelas i vår verklighet, på jorden, och det finns inte en uns av specialeffekter. Filmen ställer mycket intressanta frågor om skuld, gottgörelse, en andra chans och den ständiga frågan nummer ett "vad är meningen med mitt liv?".

Filmen är gjord av Mike Cahill och Brit Marling. De har skriven manus ihop, Cahill har regisserat och Marling spelar den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i rollen som Rhoda. Hennes motspelare John Burroghs i rollens som William är också bra, men Brit Marlings stjärna lyser starkast.

Detta är en independent-film i allra högsta grad. De hade en extremt låg budget och mycket gjordes "hemma". Som ett exempel är hela slutscenen filmad utanför Mike Cahills mors hus en tidig morgon då dimman var vacker. Mike tyckte att stämningen och vibben i luften var rätt och sprang in i huset hämtade kameran och bad Brit komma ut och spela scenen, utan att scenen var färdigskriven ens. Resultatet blev så bra att de använde scenen i filmen!

Filmens handling låter sig inte beskrivas, risken för spoilerage är just för stor. De filmer jag skulle vilja jämföra denna med från de senaste åren kan vara "Rabbit's hole" för dess grundläggande tema om skuld och sorg, och "Moon" för att det faktum att det här igen bevisas att de bästa science fiction-filmerna kan göras utan bombastiska budgetar. Dessutom behandlar båda filmerna djupt filosofiska frågor och i båda filmerna sker kanske de bästa scenerna efter filmerna tagit slut.

Jag skrev i min senaste revy att många filmer från 2011 har öppna slut och man kan verkligen inkludera denna film i den skaran. Jag tolkar slutet som mycket hoppfullt och på gränsen till lyckligt, men det kräver en hel del tänkande och lite slutsatsförmåga för att komma till den insikten.

Jag ger "Another Earth" fyra chanser till försoning av fem möjliga, men med en bullet!

Betyg: 4/5

Meek's Cutoff (2011)

Meek: We are not lost, we are just finding our way.

Vad är det som gör en film spännande? Jag tänker då inte på spänningen i en skräckfilm, utan spänning i en drama, action eller varför inte en western. Först och främst måste spänningen upplevas av oss åskådare. Det räcker inte att det berättas för oss att det är spännande. För detta behövs två saker, dels måste "the stakes", dvs insatserna, vara höga, dels måste vi känna med och för karaktärerna. Spänning byggs inte endast med våld, action eller blod. Spänning kan lika gärna byggas av handling med konsekvens. Utan karaktärer du håller på eller stora insatser blir spänningen endast en skimär som ett pys när du öppnar en läskburk.

"Meek's cutoff" tillhör genren "neo neo-realism". Den är långsam, mycket långsam, och det händer bokstavligen ingeting. Men den bygger upp en olidligt spänning. Michelle Williams mångfacetterade ansikte och gruppens resa mot döden räcker för att spänningen ska omfamna dig som den kalla daggen en sommarmorgon.

Året är 1845. Tre familjer på resa västerut genom Oregons outforskade vildmark. De gudfruktande männen har i sin vishet valt att anlita Stephen Meek som beskyddare och vägvisare. Hans genväg genom öknen visar sig snart vara allt annat än en sådan. När vattnet börjar ta slut och Meeks historier om indianernas blodtörst aldrig tar slut, sprider sig paniken inom gruppen, först som en tyst ångest sen som ren och skär skräck.

Emily: I just want him to owe me something.

Regissör Kelly Reinhardt har valt att vila kameran på kvinnorna i gruppen, och framför allt på Emily spelad av  Michelle Williams. Kvinnorna får inte delta i de dåraktiga männens rådslag. De går bakom vagnarna under färden, medan männen går framtill och leder oxarna och hästen. Könsrollerna är lika tydliga som okontroversiella i denna värld, och en kontrast mot hur det är i dagens samhälle. Som allt annat i denna film är inget övertydligt, det bara är. Vi kastas rakt in i handlingen, mitt i irrfärden. Ingen bakgrundsstory, ingen förklarande berättarröst, ingen karaktär som plötsligt och omotiverat berättar rakt ut i luften vad som händer. Vi som åskådare förstår ändå exakt hur det står till då vi ser deras hunger, törst och vedermödor. När en vagn går sönder förstår vi hur allvarligt det är, ingen behöver förklara detta för oss. Det är en av filmens starkaste sidor.

Normalt sett vill jag ha en portion humor i filmer, nästan oavsett genre. Denna film är kliniskt ren från humor, och det är helt rätt. Filmen förtjänar denna anomali och jag ser inget problem i det denna gång.

Normalt sätt vill man ha en upplösning av den spänning som byggts upp. Anspänningen måste lösas ut så att säga. Men likt många andra filmer från 2011 har denna film ett öppet slut. Det är en avslutning som är lika tvetydig som magnifik. Till och med en aningen plötslig. Jag har funderat på filmen i flera gånger efter jag såg den.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Nu ska det bli spännande att se hur andra högt ärade filmbloggare mottager denna fina lilla film.

Jag ger "Meek's cutoff" fyra dåliga vägval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Meek: Chaos and Destruction.

Frozen River (2008)

I can't believe you're not even going to look for him. 

Vi befinner oss i en frusen och bister miljö, ett kallt och hårt samhälle där de svaga får stå ute i kylan och huttra, medan de rika sitter inne i sina behagligt uppvärmda hus och dricker äggtoddy. Filmen "Frozen river" utspelas uppe i norra New York, vid gränsen mellan USA och Kanada. På båda sidor om floden ligger ett indianreservat med egna lagar och lite mindre hårt bevakad gräns. På vintern smugglas här illegala invandrare i skygga bilar över det frusna vattnet.

Huvudpersonen är Ray Eddie (Melissa Leo), en ensamstående mor till två barn, som nyligen övergivits av sin man. Han tog sitt beroende och familjens sista besparingar och drog till Atlantic City. Ray Eddie behöver pengar för att kunna sörja för sina två söner, och hon slår sig i slang med indianflickan Lila Littlewolf. Men människosmuggling är varken en säker eller avkopplande verksamhet får Ray Eddie erfara.

Denna film gick på filmfestivalen år 2008. Jag hade den på min lista, men som så ofta var det svårt att få till schemat och jag missade den. Sen dess har jag sett två filmer på festivalen som många jämför med med "Frozen river". Det är en tematisk trilogi. Det andra två är "Winter's bone" från 2010 och "Martha Marcy May Marlene" från 2011. Vilka filmer! Femmor båda två. Självklart ville jag se "Frozen river" också.

Jag förstår varför de tre filmerna nämns i samma andetag. Miljöerna är inte de samma, men stämning och bildspråk är påtagligt lika. Och de handlar alla om Amerikas baksida, långt från fest och flärd. I de tre filmerna möter vi outbildade lågavlönade vitt slödder, "white trash", som lever på den raggiga kanten. Filmerna innehåller samtidigt fascinerande personligheter och alla tre filmerna har starka kvinnoporträtt från Melissa Leo, Jennifer Lawrence respektive Elizabeth Olsen.

Jag blev dock inte alls lika betuttad i "Frozen river" som i de andra två filmerna. Den största skillnaden var att de två såg jag på filmfestivalen under intensiva filmveckor i fyllda biosalonger, medan denna film såg jag hemma i soffan. Jag tror att detta var en film som upplevts så mycket bättre om jag befunnit mig i en "biobubbla" helt onåbar från den "vanliga" världen. Jag tror bestämt att jag behöver ett filmrum i min nya lägenhet, ett mörkt underbart biorum.

Jag ger "Frozen river" tre körningar över den smältande isen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Melissa Leo

Ed - Season 4 (2003-2004)

Nu har jag äntligen sett slutet av tv-serien "Ed". Serien fick fyra säsonger mellan 2000-2004. Huvudpersonen i "Ed" är Ed spelas av Tom Cavanagh. Han har på senare tid bland annat dykt upp som J.D's bror i "Scrubs". Ed är en advokat som efter en skilsmässa från sin fru flyttar hem till barndomsstaden Stuckeyville. Där startar han en advokatbyrå kombination med bowlinghall. Han tar sig också an den stora utmaningen att försöka vinna över sina drömmars tjej, den kallsinniga Carol, spelad av den ljuvliga Julie Bowen. Sedan handlar de första säsongerna om hur Ed försöker förföra Carol. Samtidigt får man följa hans mer eller mindra tokroliga uppdrag som advokat samt livet i och runt bowlinghallen.

Carol (Julie Bowen)

"Ed" är en skön komediserie med liknande känsla som i den samtida "Gilmore girls". Det är dock en serie jag inte fastnat för. Mycket av dramat i "Ed" byggs runt turerna mellan Ed och Carol. I andra eller tredje säsongen är Carol med Dennis, spelad av John Slattery från serien "Mad men". Det går till och med så långt som till bröllop mellan de luckliga tu. Ed får panik och kämpar heroiskt för att få stopp på vigseln.

I den fjärde och sista säsongen får Ed till slut sin Carol och i sjuttonde avsnittet står de inför altaret, nåja, det hade ju inte varit "Ed" om det inte blivit lite knasigt med det också, men till slut får de varandra i alla fall. Sen är serien slut, mitt i säsongen dessutom. Det fanns inget mer att säga.

"Ed" är en mysig och rolig serie. Den innehåller inga seriemördare eller sexaddikter! Den visar en annan sida av USA, som mer påminner om miljöerna i filmer som "Lars and the real girl" eller "The straight story". Jag tyckte att serien fick ett välförtjänt slut. Men om jag skull få önska mig lite mer skulle jag gärna se hur det gick för Ed och Carol. Fann de lycka? Blev barnen vackra? Flyttade de från Stuckeyville? Jag vet det inte.

Betyg: 3/5

Attack The Block (2011)

I was gonna make you. Now I'm gonna dead you. This is my block.

"Attack the block" är en frisk fläkt i biomörkret, och en överraskning då komedi-sci-fi-skräckisar inte växer på träd direkt. Men så är en av medproducenterna Edgar Wright också, mannen bakom filmer som "Shaun of the dead", "Hot fuzz" och "Scott Pilgrim vs. The world".

Filmen utspelas i ett av de fattigare kvarteren i Londons utkanter i nutid. Ett gäng ligister i yngre tonåren drar omkring på gatorna utanför sitt kära kvarter. De är allmänt dryga, rånar någon ensam tjej på måfå och kommunicerar på något språk som vagt påminner om engelska. Just denna kväll faller så en "meteorit" ner och landar i en oskyldigt parkerad bil. Gängets ledare Moses vill undersöka saken närmare och efter att blivit illa riven av den lilla passageraren till rymdfarkosten, bestämmer sig gänget att de måste döda utomjordingen. Det skulle de inte gjort. Det var inte den enda utomjording som hade för avsikt att landa i detta kvarter denna kväll. En episk batalj följer.

Jag gillade känslan i filmen, mycket för ett starkt soundtrack. Men till slut fann jag filmens huvudpersoner ointressanta och jag hejade nästan mer på bortalaget än "vårat" gäng. Monstren som de kämpar mot är gjorda i datorns värld och de är svarta som satan, men inte speciellt otäcka. Som monsterfilm är detta ganska blekt, trots svärtan. Jag tror snarare att filmen skulle passa bäst som en förfestfilm och det är möjligt att jag skulle kunna "se" filmen i ett klarare, om än dimmigare, ljus om jag vore hårt medicinerad av alkohol. Dessutom skulle den passa bättre att ses med en grupp skräniga polare.

Jag tycker att det var en pigg uppstickare, filmen bjöd på något annorlunda. Men attacken blockerade inte min kritiska tankar. Jag ger "Attack the block" tre självlysande tänder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Middle Men (2009)

If I've learned one thing, it's that business is a lot like sex. Getting in is easy, pulling out is hard.

När jag valde denna film gjorde jag det mycket för att Luke Wilson spelade huvudrollen. Jag gillar honom skarpt. Dessutom hade jag för mig att Frans hade rekommenderat den, men vid närmare eftertanke var det nog "The company men" han hade pratat om. Båda filmerna har 6,8 på imdb idag så det kanske inte hade någon betydelse vilken film jag valde...

"Middle men" är regisserad av den för mig okände George Gallo. Den är en BOATS-film, Based On A True Story. Luke Wilson spelar Jack Harris en street smart businessman som blir mer eller mindre ofrivilligt inblandad i ett av de första företagen som förmedlar betalningar på internet. De säljer inte något utan löser bara "betalningsproblemet", de är mellanhanden. Som så mycket annat på den kära interwebben var det porrindustrin som var early adopters. Firman som Jack ska hjälpa är i knipa och inblandade med ryska maffian och oseriösa spelare på den lukrativa porrmarknaden. Allt detta medan de alla har FBI i hälarna.

Filmen är en blandning av thriller, drama och komedi. Den är ganska intressant för sitt historiska innehåll och Luke Wilson är som alltid en skön snubbe. Jag upptäckte Luke via filmen "Bottle rocket", Wes Andersons lilla pärla till debutfilm som Josqen tog med till en filmfest för många år sedan.

Åter till revyn för handen, "Middle men". Detta är inte en oumbärlig film, och jag antar att dess rating på imdb är ganska rättvis, men jag tycker att den ändå kan underhålla en och annan filmintresserad. Om man gillar Giovanni Ribisi (trots hans obligatoriska överspel) eller James Caan kan man välja denna film. Även Kelsey Grammer, Frasier ni vet, dyker upp i en liten men kul roll.

Jag ger "Middle men" tre kreditkortsapplikationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - February 2011

Den första februari 2011 skrev jag blogginlägget om sista säsongen av The West Wing, en av mina favoritserier alla kategorier. Jag såg många ganska bra filmer denna månad, där en del överaskade positivt, medan en del underpresterade.

Den film som jag blev allra mest positivt överraskad av var dramat "Love and other drugs" med Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal. Det är en film BOATS som reklamfördes som någon slags romantisk komedi.  Filmen är absolut ingen komedi. Anne Hathaway imponerar i det mesta hon gör och jag gillar henne allt mer. Jake Gyllenhaal går åt andra hållet och levererar mindre och mindre. Hoppas han bryter den trenden snart. Annars kommer vi alltid ha "Donnie Darko" i alla fall.

En annan stor överraskning var Bruce Willis, John Malkovich, Helen Mirren och Morgan Freeman som Retired and Extremely Dangerous, en härlig actionkomedi som tagen från 90-talet.

Filmer som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar var "Dazed and confused" och "Double indemnity". Den senare är ju en klassiker inom film noir, men jag får väl börja vänja mig vid att det inte är min grej (alltid).

Till slut blev valet lätt. Katharine Hepburn och Cary Grant i högform! Månadens film februari 2011 blir screw ball-komedin: Bringing up baby

Katharine dominerar

Letar efter benet

Paris, je t'aime (2006)

 

Sometimes I think it would be nice to have someone, with whom to share this life.

Efter att sett 2009 års "New York, I love you" och gillat den ganska mycket ville jag förstås se föregångaren "Paris, je t'aime". Jag spelade in den från TV och såg den för flera veckor sedan. Filmen bestå av ett tjugotal kärlekshistorier i kortfilmsformat som utspelas i, just det, Paris. Jag kände mig väldigt oengagerad av denna film, så mycket att det till och med har varit svårt att samla tankarna för denna revy. Filmen var inte jättedålig, men den gav inga intryck. Jag kunde knappt komma ihåg en enda av filmerna i filmen och det brukar inte vara ett bra tecken. Till slut fick jag kolla upp den på Wikipedia för att friska upp minnet inför denna revy.

De kortfilmer som jag ändå skulle vilja nämna är dessa: 

"Tuileries" av bröderna Coen är riktigt kul där Steve Buscemi är en amerikansk turist som begår kardinalfelet att inte undvika ögonkontakt med folk på tunnelbanan.

"Tour Eiffel" av Sylvain Chomet om en lite pojke som återberättar hur hans föräldrar möts. De är båda mimartister.

"Place des fêtes" av Olivier Schmitz om en invandrare från Nigeria som blir förälskad i en kvinnlig ambulanssköterska och sedan behöver hennes hjälp.

"Quartier Latin" av Gerard Depardieu om ett gammal amerikanskt par som möts på en bar i Paris för en sista drink tillsammans precis innan de ska skicka in skilsmässopapperen.

Bäst är dock den sista filmen, "14e arrondissement" av Alexander Payne med en fantastisk Margo Martindale som en turist från Denver, Colorado som upplever Paris ensam med sin guidebok. Hon berättar på en knagglig och amerikanskt klingande franska vad hon älskar med Paris. Den lilla filmen är värd biobiljettens pris i sig, men jag hade önskat att fler av filmerna var mer intressanta för mig.

Jag ger "Paris, je t'aime" två tredimensionella filmplanscher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Margo Martindale

Captain America: The First Avenger (2011)

Fondue is just cheese and bread, my friend.

Den enda anledningen till att jag såg denna film är att det är en av många filmer som leder fram till "The Avengers" som har premiär senare i år. Favoriten Joss Whedon har ju fått uppdraget att skriva manus och regissera "The Avengers". Filmen väver ihop flera historier och seriefigurer från Marvels universum som Iron Man, Captain America, Thor, Black Widow med flera.

"Captain America: The First Avenger" är osannolikt tråkig och som helhet mycket, mycket dålig. Den är regisserad av Joe Johnston som tidigare gjort storfilmer som "The Rocketeer" och "Jumanji". Självklart är filmen tekniskt bra gjord, men den är själlös, humorlös, fri från allt vad romantik heter och dessutom en riktigt risig actionfilm. Dess styrka är... inget.

Jag vill jämföra med en annan av filmerna som leder fram till "The Avengers", nämligen "Iron Man". Robert Downey Jr's humor och glimten i ögat gör att "Iron Man"-filmerna är underhållande, men i "Captain America" får vi en livlös Chris Evans i huvudrollen. Jag har sällan skådat en så blek skådespelare, helt utan karisma. Det enda jag undrar över är hur han gjorde då han byggde på sig alla musklerna, han var ju spinkig i början men stor som ett hus i slutet av filmen. Han verkade också bli längre på något mystiskt sätt en bit in i historien. Jag misstänker att han tog anabola steroider! Olagligt... Hmmm.

Som förberedelse inför Joss Whedons film "måste" jag nog ta mig igenom "Thor" också. Jag hoppas bara att den är lite mer uthärdlig.

Jag känner mig givmild och ger därför "Captain America: the First Avenger" en fånig rund sköld av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Dexter - Season 6 (2011)

This is how the world ends.

Jag och Frans diskuterade häromdagen huruvida alla tv-serier blir sämre desto längre de existerar. Det är en intressant frågeställning. Vi tror nog båda två att det finns en stor risk att idéer tar slut, och att seriemakarna därefter lockas kompromissa med sina egna kvalitetsnormer när en populär serie, och en stor inkomst, skulle kunna fortsätta "bara några säsonger till".

När det gäller "Dexter" har nu säsong sex avklarats. Jag tycker nog att serien fortfarande håller mycket hög klass, och det är en serie som jag antagligen kommer följa ända in i döden... Men det går inte att bortse från att den har tappat lite mot de spektakulärt bra tidiga säsongerna.

I säsong sex kämpar Miami Metro Homicide mot The Doomsday Killers. Men än mer fokus sätts på Dexters kamp med sin egen och andras dark passenger. Dexter möter och flirtar lite med religionen, guden och han funderar på förlåtelse och möjligheten att bli god (= bli en bra far).

Redan under andra säsongen tog tv-serien en annan riktning än den som togs i böckerna. Och det var bra tycker jag. Tv-mediet är så annorlunda än bokformen och för omväxling skull tycker jag att tv-serien är mycket bättre än böckerna. Nu återanknyter man lite mer till den av böckerna som handlar om Dexters mörka inre, hans dark passenger.

Den andra karaktären som får mycket uppmärksamhet i denna säsong är Dexters syster Debra. Hon tar både steg framåt och bakåt i denna för henne komplexa säsong. Jag har aldrig fullt gillat hennes som karaktär och det ändras inte av denna over load av Deb. Säsongsavslutningen innehåller som vanligen en twist, eller set-up inför kommande säsong. I detta fall är det flera twister som spelas upp. En av dem gillar jag inte alls (känns spekulativ och meningslös). Den andra twisten var sedan länge förväntad och välkommen. Den är omvälvande, skrämmande och magnifik.

Jag tycker nog att "Dexter - Season 6" var en av de svagare, mycket för att antagonisterna inte var lika starka som tidigare, tex "The Ice Truck killer", "The Bay Harbour butcher" eller "The Trinity killer"...

Jag ser ändå fram emot säsong sju jättemycket. Vill ha mer nu!

Betyg: 3/5

Love Actually (2003)

I'm on Shag Highway heading West!

Jag såg denna film under jul- och nyårsledigheten. När jag efter helgerna berättade för min kompis Vanessa att jag sett just denna film, "Love actually", och att det var första gången jag såg den, fick jag en verbal spanking utan dess like. "Har du inte sett den?!?" skrek hon. "Du måste skämta" jämrade hon sig. "Fy på dig" förmanade hon. Men det var faktiskt sant.

Har jag varit så fel ute? Är "Love actually" en film man måste ha sett för att kunna låtsas att man är en filmbloggare? Visst kände jag till att detta var en film som många sett och gillade, men den enda koppling jag hade haft till filmen var att den amerikanska "Valentine's Day" från 2010 jämförts med denna brittiska film.

"Valentine's day" är en film jag fann mycket underhållande och lite gullig, men inte så märkvärdig i övrigt. Efter min revy av filmen har jag sett delar av filmen flera gånger om. Den gick bland annat på en filmkanal på hotellet i Kina när jag var där på tjänsteresa under förra året. Jag gillar den mer och mer och skulle idag ge den en fyra! Den är en romantisk komedi där de romantiska historierna är tillspetsade men ändå ganska realistiska (så gott det går i en Hollywood-film i alla fall). Humorn spirar sedan ur de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.

"Love actually" var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde att den skulle vara lik, och en föregångare till, "Valentine's day". Den är också en romantisk komedi, så långt är de lika. Men de skiljer sig ganska mycket då det gäller romantiken och humorn. Historierna i "Love actually" är vid närmare eftertanken renodlade sagor, vrickade och skruvade fantasier. Den roligaste historien är ju om Colin, engelsmannen som åker till USA för att tjejerna gillar britter. En mans våta dröm (vilka drömtjejer sedan!). Sen har vi Kiera Knightly i rollen som bruden som blir filmad av brudgummens bästa vän. Beyond belief. Vi har den sjungande premiärministern och sekreteraren. För att inte tala om den "magiska" relationen mellan den brittiske författaren och hans portugisiska städerska. Bara i sagornas värld.

Den karaktärsdrivna humorn i dessa historier blir inte så bra eftersom karaktärerna inte är speciellt trovärdiga. Trovärdiga karaktärer = bra karaktärsdriven humor. Det finns en annan sorts humor som bygger på galna karaktärer. Den återfinns hos Borat, Naked Gun, Austin Powers osv. I "Love actually" satsar man på den första sorten men underbygger den inte med förankrade karaktärer. Funkar inte fullt ut.

Skaparna av "Love actually" blandar hejdlöst, realism med orealism, humor med drama. Filmen innehåller till exempel ett otrohetsdrama med Emma Thompson och Alan Rickman vilket är väldigt realistiskt och inte så speciellt humoristiskt. Jämför med den kåte Colin på baren i en amerikansk småstad med January Jones, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth och Denise Richards.

En annan historia som blandar crazy med seriositet är den om figuren Billy Mack, förträffligt spelad av Bill Nighy. Först är han bara en karikatyr på en gammal avdankad rocklegend, men i slutet av filmen blir pay-offen på hans historia en hastigt tillnyktrande drama om en ensam och ledsen gammal man. En blandning av genres och stämningar likt en pytt-i-panna av förra veckans huvudrätter...

Trots all kritik ovan tycker jag mycket om filmen. Hade jag inte gillat den hade den inte varit värd att analysera. Det var först efteråt som jag började se den till synes lilla, men till slut i mina ögon, stora skillnaden mellan de två filmerna. Desto mer jag började nysta i alla historier som bygger upp "Love actually", desto mer förbryllad blev jag. Visst, man kan se den endast för skratten och en och annan nostalgisk romantisk känsla, men varför då? Filmen finns, därför kan man tänka på den och analysera den. I slutändan gillade jag nog de mest galna sagorna i denna kompott, nämligen Colins resa till USA, Mia den heta och sugna assistenten (till herr Rickman) och Billy den gamle sångaren.

"Love actually" var faktiskt älskvärd, men den var helt annorlunda än vad jag förväntat mig. Jag vet inte vad förväntningsvärdet på antal gånger jag kommer se filmen är, men efter första titten ger jag den tre kärlekssagor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Sommaren Med Göran (2009)

Det är en jädrans bra kille det där.

Efter blivit så positivt överraskad av Peter Magnussons andra film "En gång i Phuket" blev jag lite sugen på hans debutfilm. Och när den som på beställning gick på tv häromkvällen slog jag mig ner i soffan och gav den en chans.

Det skulle jag inte ha gjort. Sommaren var mest blåst och regn (bokstavligen!). Men det är faktiskt slående hur mycket bättre Magnusson blivit som manusförfattare mellan första och andra filmen. "Sommaren med Göran" har allt det som är sämst med dålig svensk komedi. Lyteskomik, farsartade "slap stick"-scener (snubblanden, viftanden med armarna och drattandes på ända). Bra komik bygger i min värld på karaktärsdriven humor och elegant situationskomik. Det intressanta är att Magnusson lyckas mycket bättre i "En gång i Phuket". Däri påvisade han också ett större och varmare hjärta. Så man kan lugnt säga att han har utvecklats med stora steg mellan dessa två filmer och det ska han ha full cred för.

"Sommaren med Göran" bjuder dock en hel del kul också. Framför allt skrattade jag gott åt hans drift med teknologen från "KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN", med hans tokroliga nubbesånger (dåliga!), teknologsnobberier och hans totala avsaknad av charmighet ("måste läsa min mail").

Jag gillade också den "goa gubben" från Göteborg, han med segelbåten, dvs Alex's (David Hellenius) farbror. Det fanns några guldkorn där i scenen då Göran och Alex ska låna den lilla segelbåten.

Båda filmerna handlar om att göra sig fri från ett ofritt liv. Att kapa trossen, och följa sitt hjärta. Många jäktade storstadsmänniskor mitt i karriären kan nog känna igen sig i hans beskrivning om längtan efter ett liv som man en gång i tiden såg fram emot. Tyvärr var denna film inte distinkt nog, utan den var vag och lite fladdrig i kanten.

Jag ger "Sommaren med Göran" två midsommarnätter på västkusten (tag höger vid skylten) av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Radio (2003)

It's never a mistake to care for someone. That's always a good thing!

"Radio" bygger på verkliga händelser och beskriver en fantastisk historia om verkliga personer. Den handlar om vänskapen mellan coach Jones och James Robert "Radio" Kennedy. Historien blev uppmärksammad i USA efter en artikel i Sports Illustrated, vilket också ledde till denna film. Artikeln är mycket läsvärd. Coach Jones var huvudtränare på en high school i Anderson, South Carolina. Radio var en förståndshandikappad ung man som varken kunde läsa eller skriva och som dessutom inte pratade efter trakasserier och sattyg från de andra barnen. Idag är Radio välkommen och älskad av hela samhället och en permanent del av the coaching staff i laget.

Tag en del "The blind side" för den sanna men ändå osannolika historien från sportvärlden, en del "Friday nights lights" för en stark coach med moral och karaktär och en del "The straight story" för en sida av amerika där människor bryr sig om varandra, och du får "Radio".

Lägg därtill bra skådespelarinsatser från Ed Harris, Debra Winger och Cuba Gooding Jr. och resultatet blir en mycket bra men framför allt känslosam film. Vi får följa Coach Jones, Radio, skolan, laget och folket i lilla Anderson under ett år, men det är en komprimering av en vänskap som startades under 1960-talet och som är stark än idag. Se coachens webbsida.

Filmen är egentligen inte mer än en liten bagatell, men den beskriver en formidabel historia. Om coach Jones inte hade tagit sig an Radio hade den handikappade och stumme pojken säkerligen varit död och glömd för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera filmen till alla med eller utan ett hjärta. Men glöm för guds skull inte näsdukarna, de kommer väl till pass under sluttexterna när man får se bilder på de riktiga personerna som filmen handlar om, Radio och Coach Jones med flera.

Jag ger "Radio" tre små apparater som pratar till dig av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Thing (2011)

Brinn i helvete.

John Carpenter's "The Thing" från 1982 är en modern klassiker, och en film som skrämde vettet ur mig då jag såg den för första gången. Direkt efter jag sett filmen på vhs (kommer ni ihåg vhs?), satte jag mig ensam i bilen och åkte upp på Billingen, sent på kvällen, för att gå några kilometer in i skogen till en festplats där några andra kompisar hade fest. Mina sinnen var på helspänn när jag gick där i mörkret...

Nu har det kommit en prequel till denna klassiker. Kan det vara något? Förväntningarna på ett projekt som detta var rimligen rätt så låga, men flera bloggare hade gett den ganska ok kritik, tex Filmitch, Movies-Noir och Flmr. Jag tog mig an filmen med gott mod på en ledig stund mitt under storhelgen.

Precis som i den äldre filmen är denna spännande och allmänt underhållande. Vi får här se vad som händer på den norska forskningsstationen. Det är mycket kul att norrmännen, och dansken, pratar sina modersmål. Jag vet inte om den dialogen var textad i USA eller om åskådarna förväntades att acceptera att de inte förstår vad de säger. För oss skandinaver gick det bra att hänga med i dialogen i alla fall. I en av de största rollerna ser vi dansken Ulrich Thomsen som spelade Christian i den lysande danska filmen "Festen".

Favoriten bland karaktärerna var annars självklart Lars, norrmannen som inte kunde engelska. Han var kul. Men i övrigt var tyvärr inte karaktärerna så fylliga. Är det bara en synvilla, eller var de bättre på att skriva intressanta, galna och roliga birollskaraktärer förr i tiden? Tänk tex på private Hudson i "Aliens".

Något annat man var bättre på förr var att undvika att använda CGI för mycket (det var lite enklare att undvika det eftersom det inte var uppfunnet då). Tyvärr blir filmen inte bättre eller mer spännande bara för att man får se monstret konsumera sina offer i närbild. Nej, mindre bilder på det onda, betyder oftast mer spänning. Bevis A är givetvis monsterfilmen nr 1: "Alien".

Filmens hjälte är en hjältinna, i samma anda som Ripley, men lika bra som Mary Elizabeth Winstead var i "Scott Pilgrim", lika färglös var hon i denna film. Hon funkade inte i denna roll helt enkelt. Vad tänkte de där?

Ett extra plus måste ändå ges för avslutningen då de snyggt knyter ihop denna film med sin efterföljare, eh, föregångare.

Som summering tycker jag att "The thing" var helt ok. Den är spännande och filmen erbjuder lite extra kuriosa med de norska skäggiga forskarna, men till slut får filmen bara nätt och jämnt godkänt. Jag ger "The thing" tre kopierade celler av fem möjliga.

Betyg: 3/5