Martha Marcy May Marlene (2011)

There's no such thing as dead or alive; we just exist.

"Martha Marcy May Marlene" är en mycket bra film. Den är intensiv på ett sätt som ger en träningsverk i magen dagen därpå. Och det är en oerhört intressant film. Nykomlingen Elizabeth Olsen spelar Martha, en ung (?) tjej som i filmens början tar sig ur greppet (?) från en sekt någonstans i nordöstra USA. Hon dyker plötsligt upp hos sin storasyster, efter att inte hört av sig på två år. Vi får följa Martha då hon försöker vänja sig vid ett vanligt liv, och hur systern Lucy försöker att förstå vad som hänt, samtidigt som systrarna behandlar obehandlade konflikter från tidigare. Lucys man Ted, som inte ens träffat Martha tidigare, förstår ingenting.

Under filmens gång får vi åskådare se tillbakablickar från livet i sekten, och Marthas historia vecklas upp som om det vore ett mysterium. Bilden av hennes upplevelse blir mer och mer skrämmande allt eftersom vi får veta mer om vad som hänt bakom sektens stängda dörrar. Elizabeth Olsen gör helt enkelt en fantastisk skådespelarprestation enligt mitt tycke. Hon är värd minst en oscarsnominering för denna insats. Att hon är lillasyster till tvillingarna Olsen får inte ligga henne i fatet! Lillasyster är "the real deal".

Ett sak som jag kom att tänka på efter filmen var att det är mycket svårt att sätta fingret på hur gammal Martha ska vara. I inledningen av filmen, när hon är på flykt uppfattade jag henne som en mycket rädd tonåring. När Martha sedan kommer till sin syster och svåger och försöker leva med dem verkar hon mer vara runt 25 år. Men i vissa av tillbakablickarna från tiden i sekten, speciellt då hon blivit ansvarig för vissa sysslor, och därmed medskyldig till sektens brott, spelas hon med en moderlig auktoritet, en kvinna på långt över 30 år. Allt detta sköljer obemärkt över oss i publiken och det känns helt naturligt tills jag började tänka på hur ontaurligt det är att en och samma Martha verkade vara allt från sexton till det dubbla. Som cineast blir man upphetsad av sådana saker... Det Elizabeth Olsen gör, med mycket små medel, är imponerande.

Skådespeleriet är av central betydelse i en film som denna och den näst viktigaste figuren är givetvis sektledaren, Patrick. Vi återser här en av de senaste årens favorit från tex filmer som "Winter's bone", John Hawkes. Han agerar också med mycket små rörelser, inga stora gester eller eggande tal i motljus. I hans namnlösa sekt finns ingen tid. Inga klockor, inga ägodelar alls, men istället ett ständigt sökande efter att leva i nuet. Patrick är utifrån sett en generös och jämlik ledare som tar fram gitarren och drar en skön countrysång vid lägerelden. Ändå förstår vi in i benmärgen att han är elak och grym, en mycket ond man.

Stämningen är tung, och den förtätas mer och mer under filmens gång. Martha blir mer och mer paranoid. Hennes situation upplevs av henne själv, och därmed av oss, som mer och mer omöjlig. Vi i publiken blir mer och mer paranoida. Vilken väg ut är enklast, minst smärtsam eller ens möjlig? Filmen har ett öppet slut, som kan tolkas på flera sätt. Detta är inte en politisk film som vill skriva oss åskådare på näsan. Men när eftertexterna börjar rulla är den ändå en av de filmer som givit mig ett av de starkaste budskapen på mycket länge. Låt oss sammanfatta: sekter är inte bra...

Som ofta sker då jag sett komplexa intressanta filmer visste jag inte exakt vilket betyg filmen var värd direkt efter visningen, men under tiden den legat i mitt medvetande och skvalpat runt har den växt som en bra film alltid gör. Jag kan inte göra annat än "rösta med hjärtat" och ge "Martha Marcy May Marlene" fem osedda unga tjejer av fem möjliga.

Betyg: 5/5