Old Joy (2006)

Jag känner mig alltid lite filmnördigt "cool" när jag ser Kelly Reichardts filmer. Inte så mycket pga av att det skulle vara pretto, mer en känsla av att vara insatt... Som om jag vet något som den vanliga medelsvensson som ser den senaste Göta Kanal-filmen på SF inte vet. Den första filmen jag såg av Reichardt var Meek's cutoff från 2012. Det är en riktigt bra film och den togs sig nästan upp på min topplista från det året. Michelle Williams är otroligt bra i den filmen. Neo-western.

Jag hade fått upp vittringen och jag slog till och såg en annan film med Williams i huvudrollen. Wendy and Lucy var ett långsamt och kontemplativt drama  om en ung tjej och hennes hund på drift uppe i nordvästra USA. Jag var smått besviken på filmen. Förväntningarna efter Meek's cutoff uppfylldes inte. Men Wendy and Lucy har växt och växt i mitt huvud efter jag såg filmen. Den är riktigt stark  inom sin genre, minimalistisk indy-film.

Lagom till sista Decennier-månaden beslutade jag att klippa en ännu tidigare film från Reichardt, Old Joy. Nu var kanske mina förväntningar mer anpassade till hennes filmer?

Filmen utspelas under två dygn. Vi är som vanligt uppe i nordvästra USA, Oregon närmare bestämt. Mark och Kurt är två gamla polare som åker ut på en campingtur i skogen. De har varit bästa kompisar men nu har de glidit isär. Mark har börjat stadga sig med gravid fru, jobb och staket runt trädgården. Kurt är fortfarande en "free spirit" som fortfarande söker meningen med livet.

Det är mer dialog i Old Joy än i Wendy and Lucy. Däremot är den riktiga hunden Lucy med i Old Joy. Liten kul detalj. Jag tror att båda filmerna levererar sitt innehåll lika mycket efter titten som under densamma. Old Joy hänger sig kvar. De två olika livssituationerna och vad det betyder för vännernas förhållande hänger sig kvar i mig som åskådare. Det är en blandning av igenkänning och betraktelse från sidan där en del men inte allt är bekant.

Samtidigt kan jag bli lite trött på att det är så allvarligt hela tiden. För att filmen ska fylla tomrummet i alla dimensioner kan det inte vara så entonigt som detta är. Filmen är som en tunn men bra bok som ska avnjutas i rätt sinnestillstånd och helt utan stress eller andra tankar i huvudet. Klart som attans att detta, precis som Wendy and Lucy, är filmer som bäst passar på filmfestivaler.

Det var verkligen kul att se filmen. Jag gillar genren och den är bra, men den stiger inte (än så länge) till den nivå som krävs för att det ska bli en personlig favorit.

Jag ger Old joy tre förlorade vänskaper av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

PS, nu är jag väldigt sugen att se Reichardts lite nyare film Night moves med Jesse Eisenberg och Dakota Fanning i huvudrollerna.

Wendy And Lucy (2008)

Security Guard: You can't get a address without an address. You can't get a job without a job.

Kommer ni ihåg Meek's cutoff? Den långsamma men så spännande westernfilmen från Kelly Reichardt. Hon har gjort en fyra-fem långfilmer totalt sett. Jag har varit nyfiken på henne sedan jag hörde om henne på Filmspotting och nu med 2008 i fokus tog jag och såg hennes Wendy and Lucy. På annan tid och plats såg filmbloggarkompisen Fiffi också denna film och vi bloggar båda om denna idag i en liten mini-blogathon.

Filmen har en mycket enkel handling. Indie-drottningen Michelle Williams spelar Wendy en ensam ung tjej på drift genom nordöstra USA på väg mot Alaska och förväntat jobb inom fiskeindustrin. Alaska representerar den sista platsen man kan ta sig för att bygga ett liv. Förr var det "go west" mot Kalifornien.

Med sig på sin resa har hon sin älskade hund Lucy. I en liten håla i Oregon rasar bilen ihop, Wendy åker dit för snatteri och Lucy försvinner medan Wendy sitter inne på polisstationen en hel dag.

Det händer inte så mycket i denna film. Wendy går omkring och letar efter sin hund. Hon pratar med en vakt utanför ett shoppingcenter. Detta är amerikansk diskbänksrealism i högsta grad vilken inte är samma sak som den svenska diton, men vissa likheter skönjs. Wendy har en mycket snål budget för sin resa och det verkar som att hon inte har en enda person att ty sig till i världen. Hon ringer hem till sin syster och svågern men det verkar som att den relationen inte är på toppen. Hur gammal är hon? Är hon ens fyllda arton?

Stämningen i filmen är sorgsen, känslor av hopplöshet och melankoli. Allt eftersom kryper Michelle Williams tolkning av Wendy in under huden på mig. Filmen växer obemärkt och jag blir indragen i historien mer. I filmens första scen nynnar Lucy för sig själv, som om att hon försöker trösta sig. Den lilla melodin återkommer under filmen och dess innebörd blir till slut klar. Wendy lever inte ett bra liv. Hon är hela tiden precis på gränsen att bryta ihop känns det som. Som en stor anspänning ruvar under ytan.

Den enda gång fasaden rämnar är då hon flytt in på en toalett på macken efter ett nattligt möte med en massmördare. Efter att hon förlorat sin bil har hon tvingats sova ute i en liten skog. Plötsligt vaknar hon av att han står över henne och pratar för sig själv, resonerande om han ska slå ihjäl henne eller ej. Bilden av total utsatthet är brutal.

Det är som att så länge Wendy känner att hon kan ta hand om hunden, Lucy, är allt "under kontroll". Åtminstone kan hon lura sig själv att tro det. Sedan slarvar hon bort hunden och till slut tvingas hon till ett svårt val efter insikten kommit ikapp henne.

Usch. Ett miserabelt öde för flickan. I denna film kastas vi in i Wendy's historia mitt i, precis som i Meek's cutoff. Den gången funkade det bra. Allt vi behövde veta fanns i historien och i karaktärerna. I Wendy and Lucy har vi mycket mindre att arbeta med. Denna gång hade jag velat veta lite mer om bakgrunden för att helt grunda mina sympatier med Wendy. "Varför" och "hur" är inte helt ointressanta frågor givet det vi fick se i filmen.

Filmen slår sig knappast in på min topplista från året men den var helt klart en bra film. Jag ger Wendy and Lucy tre hjärtskärande scener av fem möjliga.

Betyg: 3+/5 

Vad tyckte då Fiffi om denna bistra historia om den desperata unga tjejen? Skulle Fiffi ge henne några dollars om hon mötte henne på gatan? Sju dollars kanske? Kolla här.

Meek's Cutoff (2011)

Meek: We are not lost, we are just finding our way.

Vad är det som gör en film spännande? Jag tänker då inte på spänningen i en skräckfilm, utan spänning i en drama, action eller varför inte en western. Först och främst måste spänningen upplevas av oss åskådare. Det räcker inte att det berättas för oss att det är spännande. För detta behövs två saker, dels måste "the stakes", dvs insatserna, vara höga, dels måste vi känna med och för karaktärerna. Spänning byggs inte endast med våld, action eller blod. Spänning kan lika gärna byggas av handling med konsekvens. Utan karaktärer du håller på eller stora insatser blir spänningen endast en skimär som ett pys när du öppnar en läskburk.

"Meek's cutoff" tillhör genren "neo neo-realism". Den är långsam, mycket långsam, och det händer bokstavligen ingeting. Men den bygger upp en olidligt spänning. Michelle Williams mångfacetterade ansikte och gruppens resa mot döden räcker för att spänningen ska omfamna dig som den kalla daggen en sommarmorgon.

Året är 1845. Tre familjer på resa västerut genom Oregons outforskade vildmark. De gudfruktande männen har i sin vishet valt att anlita Stephen Meek som beskyddare och vägvisare. Hans genväg genom öknen visar sig snart vara allt annat än en sådan. När vattnet börjar ta slut och Meeks historier om indianernas blodtörst aldrig tar slut, sprider sig paniken inom gruppen, först som en tyst ångest sen som ren och skär skräck.

Emily: I just want him to owe me something.

Regissör Kelly Reinhardt har valt att vila kameran på kvinnorna i gruppen, och framför allt på Emily spelad av  Michelle Williams. Kvinnorna får inte delta i de dåraktiga männens rådslag. De går bakom vagnarna under färden, medan männen går framtill och leder oxarna och hästen. Könsrollerna är lika tydliga som okontroversiella i denna värld, och en kontrast mot hur det är i dagens samhälle. Som allt annat i denna film är inget övertydligt, det bara är. Vi kastas rakt in i handlingen, mitt i irrfärden. Ingen bakgrundsstory, ingen förklarande berättarröst, ingen karaktär som plötsligt och omotiverat berättar rakt ut i luften vad som händer. Vi som åskådare förstår ändå exakt hur det står till då vi ser deras hunger, törst och vedermödor. När en vagn går sönder förstår vi hur allvarligt det är, ingen behöver förklara detta för oss. Det är en av filmens starkaste sidor.

Normalt sett vill jag ha en portion humor i filmer, nästan oavsett genre. Denna film är kliniskt ren från humor, och det är helt rätt. Filmen förtjänar denna anomali och jag ser inget problem i det denna gång.

Normalt sätt vill man ha en upplösning av den spänning som byggts upp. Anspänningen måste lösas ut så att säga. Men likt många andra filmer från 2011 har denna film ett öppet slut. Det är en avslutning som är lika tvetydig som magnifik. Till och med en aningen plötslig. Jag har funderat på filmen i flera gånger efter jag såg den.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Nu ska det bli spännande att se hur andra högt ärade filmbloggare mottager denna fina lilla film.

Jag ger "Meek's cutoff" fyra dåliga vägval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Meek: Chaos and Destruction.