Om vi inleder med det positiva. Det är en skön sjuttiotalsstämning i filmen. Det är klart plus för den, men för mig räcker oftast inte endast en skön stämning. Matthau är dock som alltid stabil. Han må inte vara min favorit, Jack Lemmon är bättre till exempel, men har är stabil. Storyn är också ganska bra, tillräckligt genomtänkt för att mitt intresse ska hållas upp hela filmen igenom i vilket fall. Men filmen har några problem också, varav ett är stort.
Det största problemet är hur filmen hanterar döden av Charleys fru i inledningen av filmen. Först ser det ut som att hon håller på att dö av en skottskada. Charley vill dölja sina spår och tänker elda upp flyktbilen och fruns kropp i den. Men just innan han tänder på ser man att frun lever. Han lutar sig över henne och säger något mysko till sin kumpan. Nu är frågan om det var meningen att hon levde. Om ja, är ju huvudkaraktären ett avgrundssvin vilket skulle skjuta hela filmen i sank för mig. Annars kan det varit så att det var meningen att hon redan var död och att skådespelerskan bara hade svårt att hålla andan under scenen. I så fall är scenen bara dåligt filmad och klippt.
Tyvärr kändes det som att det var det första, dvs att Charley brände upp sin fru levande och då faller väldigt mycket av känslan i filmen samt mina sympatier skiftas totalt. Senare under filmen verkar det som att han sörjer sin fru, inte speciellt mycket i och för sig, men han fipplar runt med sin och hennes vigselringar i flera scener som regissören noggrant visar i bild. Hela denna hantering gör att filmen får rejäl slagsida.
Charleys kumpan spelas av Andrew Robinson som spelar buset i "Dirty Harry". Jag kände igen honom. I denna film har vi också en föregångare till Anton Chigurh i lönnmördaren Molly som spelas av Joe Don baker. Han är ganska underhållande.
Filmen får en tvåa.
Betyg: 2/5
