Re-Watch: Dirty Harry (1971)

Nu har Shinypodden säsong 10 dragit igång och denna säsong tittar vi på Clintan! Under denna första säsong av Clintanpodden kommer jag tillsammans med gästerna Joel och den store Frans titta närmare på 15 av hans film där han antingen regisserar eller spelar en stor eller huvudroll.

Vi inleder säsongen med en trio "Dirty Harry"-filmer. Och som sig bör blir det den första filmen i serien som inleder vårt poddäventyr. "Dirty Harry" kom ut 1971 för exakt femtio år sedan. Jag såg om den och skrev om den här på bloggen så sent som 2017. Den texten står sig väl än idag, ni kan läsa den här.

Filmens styrkor ät fortfarande miljöerna och stilen som är så "sjuttiotal". Jag gillar musiken och stajlen. Clintan sätter karaktären Harry Callahan från första rutan. Denna film är mer realistisk och grundad än vad efterföljande filmer i serien blir, såvitt jag kan erinra mig. Jag gillar också massmördaren som är helt crazy. Han är en elak jävel helt utan empati men också feg och en svag stackare så snart Harry sätter klorna i honom. Men filmen lever mycket på dessa två karaktärer som både är motpoler och likasinnade.

Tyvärr tappar filmen tempo under andra halvan och det känns som att den trampar vatten ett tag, men det är ett överkomligt problem då sista actionsekvensen ger ett tillfredsställande slut.

Lyssna på poddavsnittet på er poddapplikation eller på hemsidan.

Betyg: 3/5

Charley Varrick (1973)

Charley Varrick är den fjärde och sista filmen jag såg av regissören Don Siegel. Hittills hade hans sci-fi från femtiotalet varit den jag uppskattade mest. "Charley Varrick" är en crime från tidigt sjuttiotal. Walter Matthau spelar huvudkaraktären som också satt namnet på filmen.

Om vi inleder med det positiva. Det är en skön sjuttiotalsstämning i filmen. Det är klart plus för den, men för mig räcker oftast inte endast en skön stämning. Matthau är dock som alltid stabil. Han må inte vara min favorit, Jack Lemmon är bättre till exempel, men har är stabil. Storyn är också ganska bra, tillräckligt genomtänkt för att mitt intresse ska hållas upp hela filmen igenom i vilket fall. Men filmen har några problem också, varav ett är stort.

Det största problemet är hur filmen hanterar döden av Charleys fru i inledningen av filmen. Först ser det ut som att hon håller på att dö av en skottskada. Charley vill dölja sina spår och tänker elda upp flyktbilen och fruns kropp i den. Men just innan han tänder på ser man att frun lever. Han lutar sig över henne och säger något mysko till sin kumpan. Nu är frågan om det var meningen att hon levde. Om ja, är ju huvudkaraktären ett avgrundssvin vilket skulle skjuta hela filmen i sank för mig. Annars kan det varit så att det var meningen att hon redan var död och att skådespelerskan bara hade svårt att hålla andan under scenen. I så fall är scenen bara dåligt filmad och klippt.

Tyvärr kändes det som att det var det första, dvs att Charley brände upp sin fru levande och då faller väldigt mycket av känslan i filmen samt mina sympatier skiftas totalt. Senare under filmen verkar det som att han sörjer sin fru, inte speciellt mycket i och för sig, men han fipplar runt med sin och hennes vigselringar i flera scener som regissören noggrant visar i bild. Hela denna hantering gör att filmen får rejäl slagsida.

Charleys kumpan spelas av Andrew Robinson som spelar buset i "Dirty Harry". Jag kände igen honom. I denna film har vi också en föregångare till Anton Chigurh i lönnmördaren Molly som spelas av Joe Don baker. Han är ganska underhållande.

Filmen får en tvåa.

Betyg: 2/5

Coogan's Bluff (1968)

Clintan spelar huvudrollen i "Coogan's Bluff". Det var det första av fem samarbeten mellan honom och Don Siegel. Här spelar han vice sheriff Coogan som ska hämta ett bus från häktet i New York City för rättegång hemma i Arizona.

Coogan behöver bluffa sig igenom storstadens byråkrati som han som lantis tycker är onödig. Olyckligtvis rymmer buset innan Clintan får in honom på transportplanet. Resten av filmen är en "man hunt" där Coogan jagar buset och den slutgiltiga uppgörelsen utspelas i det område på norra Manhattan som heter Coogan's Bluff.

Ja, men det var ju lite härligt att se Clintan igen. Alltid förnöjsamt! Men efter nyhetens behag har spelat ut sin rätt, faller filmen tillbaka på sin ganska småtråkiga handling. Clintan i cowboys-utstyrsel bökar sig igenom Manhattan som en tjur som rymt från hägnet. Mycket av filmens humor kommer från den gamla vanliga "fish out of water" trope'n. Kommer att tänka på hur jäklans bra den första "Thor"-filmen är...

Clintan framställs som värsta casanovan. Kändes inte helt solid. Stora delar av filmen påvisar en rutten kvinnosyn. Lite lamt med dagens synsätt.

I inledningen spelas dessutom Coogan upp som rasistisk och elak i en scen där han demonstrativt avstår att ge en infångad rymling från den lokala indianstammen en cigarett. I slutet ger han buset en cigarett vilket kanske ska påvisa att Coogan utvecklats under filmens gång.

Denna film är gjord i slutet av sextiotalet och miljöerna, kläderna och stilen är "groovy" men den är mest som en spännande krydda, det är inte filmens huvudrätt. Clintan hamnar på en nattklubb i en scen vilket var lustigt. Actionthrillern som sådan är halvtaskig. Inga karaktärer sticker ut förutom Clintan. Buset spelas av Don Stroud. Resten var jaha blaha. Typiskt en "helt ok" film, en ren tvåa.

Betyg: 2/5

The Killers (1964)

"The killers" från 1964 är en re-make på filmen från 1946 och båda filmerna bygger på en novell av Hemmingway från 1927. Filmen följer två lönnmördares jakt på sanningen efter de slutfört uppdraget att skjuta en före detta racerförare. Då den olycklige inte gjorde något för att rädda sig blev lönnmördarna så förvånade att de börja luska vad som låg bakom detta ovanliga och oväntade agerande.

Filmen är en noir i grunden men i bjärta färger då den kommer från sextiotalet. Lee Marvin spelar en stenhård lönnmördare, Angie Dickinson spelar filmens femme fatale, Ronald Reagan syns i sin sista roll som gangsterboss och Nick Casavetes spelar den olycklige. Den något lite mindre käna Clu Gulager spelar den andre lönnmördaren. Han påminner oss om en ung och smal Val Kilmer.

Filmen är småputtrigt trivsam. Historien har flera lager och Charlie och Lee lär sig mer och mer om vad som hände genom att "intervjua" olika personer i Johnny Norths historia. Ibland behövs hot, ibland våld. Så strukturen på berättandet är det inget fel på. Det kan funka och här är det helt ok.

Skådespelarna gör bra ifrån sig men är på inget sätt spektakulärt. Karaktärerna är inget att jubla över heller. Helt ok men inte mer. Filmen är dock tyvärr inte speciellt spännande och kommer inte upp i nivå med riktigt bra filmer från sextiotalet.

Som helhet blev filmen "helt ok", en klockren tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

Invasion of the Body Snatchers (1956)

"Invasion of the body snatchers" är en av de där klassiska science fiction-filmerna man ofta hör nämnas. Filmen har fått tre "re-makes". 1978 gjordes den om med samma namn med Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Brooke Adams, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. 1993 kom "Body snatchers" med Meg Tilly och Forest Withaker och 2007 kom "The invasion" med Nicole Kidman, Daniel Craig, Jeffrey Wright och Veronica Cartwright igen.

Inför listan med Don Siegel-filmer passade det perfekt att se originalfilmen från 1956. Den är också endast 80 minuter lång vilket är skönt när man plöjer filmer som man inte vet om de kommer hålla måttet.

Denna film var dock överraskande bra. Den har en gedigen känsla och en tät spänning. Filmen ballar inte ut i slutet som vissa sci-fi tenderar att göra. Detta är en idédriven sci-fi som inte lägger fokus på karaktärerna i första hand. Det är ett klassiskt grepp vilket ofta leder till en bra lägstanivå, men som gör att filmen inte når de högsta höjderna.

"Invasion of the body snatchers" ger oss en skrämmande handling som antagligen kan tolkas i 50-talets kommunismskräck. Tänk om alla runt omkring dig helt plötsligt blir känslokalla drönare helt utan individualitet och egna ambitioner, att alla är en del av ett kollektiv, likt ett "myrsamhälle"...

Spänningen för mig liger mer i hur storyn ska avslutas och hur filmmakarna väljer att lösa olika saker. På femtiotalet var säkert filmen skrämmande, men i dag ser jag detta mer som ett drama, inte ens en thriller.

Jag gillade filmen en hel del och det var kul att ha sett den. Den har sin plats bland klassisk sci-fi.

Betyg: 3/5 

Two Mules for Sister Sara (1970)

"Everybody got the right to be a sucker once!"

Two Mules for Sister Sara är en mycket lustig westernkomedi av Don Siegel med Clint Eastwood och Shirley MacLaine i huvudrollerna. Clintans namn står överst på postern medan Shirleys namn kommer först i eftertexterna (och på imdb), och detta speglar filmen bra. De har båda lika stora huvudroller och deras karaktärer är lika starka.

Shirley spelar en nunna som är på flykt från franska soldater under den franska ockupationen av Mexico. Clintan har blivit anlitad av den lokala mexikanska motståndsrörelsen och de två slår ihop sina påsar på ett äventyr som innehåller silverkors, skallerorm, fientliga indianöverfall, hobby-operation, whisky i massor, en mexikansk pinata och till slut en frejdig heist.



Jag älskar Shirley MacLaines luriga skådespeleri i denna film. Hon är intressant från första rutan och det finns något pillemariskt i hennes ögon jag lockas av. Clintans pistolman Hogan ser samma sak. Han är skön och vi får se alla de vanligaste lustiga miner och grimascher som gör Cintan så unik. De har verkligen en härlig personkemi i denna film. Då tänker jag i första hand inte som romantiskt par, utan under filmens första halva då de lär känna varandra, testar varandras gränser och utför sin "parningslek".

Filmen tappar lite i kvalité i slutet när den går upp i tempo och ska bli med actioninriktad. Jag gillade helt klart scenerna med Clintan och Shirley, två hästar och en extremt liten åsna ute i öknen mer. Shirley på den lilla åsnan ivrigt klappande med en pinne på åsnans rumpa kommer jag sent glömma.

En annan styrka i denna film är den roliga filmmusiken skapad av Ennio Morricone.

Vem eller vad är Sara's andra "mule"? Ordet betyder bland annat både mulåsna och tjurskalle på svenska. Jag tror det syftar på hennes mulåsna och på den tjurskallige Hogan. Detta borde vara ganska givet men jag har inte kunnat verifiera detta på "the internets". Leta länge, länge, säkert flera minuter...

Jag gillade denna roliga och lättsamma western och ger Two Mules for Sister Sara tre förklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Dirty Harry (1971)

Clintan är Clintan. Och Clintan är bra. Här i den första Dirty Harry-filmen är han lugn och sansad, till och med realistisk. Jo du, han får till och med stryk i denna film. Hans Harry har ännu inte blivit en karikatyr av sig själv. I senare filmer i serien vränger de till Harry mer och mer. Han blir grinigare och hårdare samtidigt som han oavbrutet ligger i fejd med polischeferna. I denna premiär slipper vi all självrefererande repetition.

I denna film är Harry istället en i gänget av alla detektiver. Han är en del av polisen, inte en legend inom densamma. Däremot kör han redan här med sina egna brutala metoder. Han är inte mycket för förhandling. Istället skjuter han fem eller sex kulor från sin Magnum 45. Do you feel lucky, punk?



Filmens skurk är en seriemördare med låg smärttröskel. Lika kallhjärtad han är när han skjuter oskyldiga med gevär från långa avstånd, lika fjompig är han när Harry kör med hårdhandskarna. Hans skrikande och bedjande om nåd när Harry fångat honom på planen är en klassiker.

Detta är en stabil inledning på serien som skulle komma att bli hela fem filmer. Den är kanske inte lika stark som trean men klart bättre än tvåan i alla fall, och tillräckligt bra för att man ska önska att Harry inte ska hitta tvålen och tvätta sig ren i första taget.

Jag ger Dirty Harry tre kikarskikten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Shootist (1976)

John Wayne har 179 "credits" som skådespelare på imdb. De första filmerna han var med i kom ut 1926. Det var i filmhistoriens absoluta barndom. Hans allra sista film kom ut ett halvt sekel senare 1976 - The shootist. John Wayne gick ur tiden endast tre år senare vid en ålder av 72 år gammal.

The shootist är speciell med tanke på ovanstående faktum. Filmen utspelas 1901 i Carson City under fasen då den gamla western höll på att dö ut. I denna tid av omvandling får vi följa de sista dagarna i livet för JB Books, den sista revolvermannen med nationell stjärnstatus. Books är så känd att varje överförfriskad slusk man kan tänka sig skulle kunna få för sig att göra sig känd genom att döda honom. Att få sina 15 minuter av berömmelse. På samma sätt som att en era i den amerikanska historien går i graven går Books i graven. Men också The Duke själv. Detta är meta och lager på lager. Jag ser sista filmen med en synligt gammal John Wayne och snart kan jag inte längre skilja på honom och karaktären JB Books.

Människans bräcklighet är aldrig tydligare än när åldern och den hemska krypande dödande sjukdomen får fäste. Vad kan man göra för att få dö med sin värdighet i behåll? Ensam med sina tankar. Filmen är märkvärdigt påtaglig i mitt huvud. Den är inte överdrivet sentimental, snarare tvärtom precis som The Duke och hans filmkaraktärer ofta var, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte blev väldigt dammigt i rummet i några scener mot slutet.

John Wayne i all ära, han är alltid bra, men filmen har än mer "true star quality". Vi ser här den alldeles underbare James Stewart i en av hans sista filmer som den vänlige Doc Hostetler samt en värdig och gåtfull Lauren Bacall som Bond Rogers. Jag är inte kompis med Lauren Bacall sedan tidigare, men hon är jättebra i denna film. Hennes mrs. Rogers balanserar upp JB Books vresiga karaktär med ett stoiskt lugn och en stilla medmänsklighet. Hon är lite drottninglik i sin uppenbarelse.

The shootist dök upp av en slump på min lista av filmer för 1976. Den är inte ofta nämnd när man söker efter de bästa westernfilmerna på "the internets". Jag är glad för att jag gav den chansen för detta är en film under radarn som verkligen levererade. Det är ett drama om en av de mest mänskliga sakerna som vi inte känner till... döden.

Jag ger The shootist fyra finkuddar av fem möjliga.

Betyg: 4/5