Fast Times at Ridgemont High (1982)

Fast times at Ridgemont High måste vara en av de filmer som startade upp vågen av ungdomskomedier som resten av 80-talet översvämmades av. Manus är skrivet av en ung Cameron Crowe. Han är en favoritregissör/manusförfattare för filmer som Almost famous, Singles och Jerry Maguire. Detta var hans första jobb inom film och det var ett ganska dugligt första försök.

Vi får följa några ungdomar under sista året på high school tror jag. Ungdomar och ungdomar. Denna film lider av Hollywood-sjukan där 17-18-åringar spelas av skådespelare som alla är drygt 20 år. Det är en liten men tydlig skillnad i just det åldersspannet.

Filmen har en skön stämning och det är de vanliga problemen som avhandlas... Hur ska jag hitta en pojkvän/flickvän? Hur ska jag få sex? Vad ska jag göra med mitt liv? Detta kommer ältas i mången film under resten av åttiotalet, inte minst i en annan lysande regissör och manusförfattares filmer, John Hughes R.I.P.

En film som denna lever till stor del på sina rollfigurer. Jag gillar de flesta här. Judge Reinhold gjorde tydligen inte debut i Snuten i Hollywood. Han är filmens pelare. Jennifer Jason Leigh spelar hans yngre syster på ett föredömligt sätt. Detta var före hon drogs isär i Liftaren. Ray Walston gör ett minnesvärt porträtt som den strikte läraren Mr. Hand. Bästa karaktären är nog Mike, spelad av Robert Romanus. Vart tog han vägen sen? Men ojsan, vad kan man säga om Sean Penn? Brutal. Ouch, överspel...

Sen är det ju kul att "spotta" blivande kända skådisar i bi- och statistroller... Känner ni igen dessa fyra pojkar?

Filmens mest minnesvärda karaktär blir dock Phoebe Cates' Linda. Javisst - på grund av nakenheten! Jag såg ju inte denna film när jag växte upp, och jag undrade alltid varför "alla" var så hypade över Phoebe Cates... Visst, hon var ju gullig och så, lite "girl next door"-söt. Nu förstår jag bättre. Hennes poolscener och Brads våta dröm om henne som toppless gjorde säkert succé i mången pojkrum under åttiotalet. Resultatet av hennes scen blev nog en och annan utsliten vhs-kassett kan jag tänka mig. Här i filmen spelar hon den mer erfarna tjejen, tvärtom den bild jag hade fått om hennes persona. Man ska ju inte gå på utseendet allena! LOL.

Kul att ha sett denna klassiker. Berörde den mig idag? Inte lika mycket som den antagligen gjort för alla dessa år sedan. Vidare till nästa "blind spot"...

Jag ger Fast times at Ridgemont High två hallongelé-godisar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Skrytrutan med lista över musikartister underst på filmaffischen är så rolig, ett tidsdokument gott som något...

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

"Ghostman" by Roger Hobbs

Det går sannerligen in så fort för mig att läsa böcker nu för tiden. Annat var det förr om åren. Men nu har jag i alla fall avslutat en schysste deckare. Boken jag umgåtts med under höstens lilla vacation är Roger Hobbs debutroman Ghostman. Det är mer en crime-drama än en thriller och den spelar i samma liga som Reachers fader Lee Child. Men istället för att följa en av de goda, som med Reacher-serien får vi här följa en skurk. Men han har såklart ett visst rättspatos så det är inga problem att hejja på huvudpersonen. "Ghostman" står för en människa som går under radarn och inte lämnar några avtryck i samhället. Han har ingen identitet helt enkelt. Man fick inte ens veta vad han heter, tror jag.

Boken handlar om hur vår hjälte för att betala tillbaka en skuld måste åka till Atlantic City för att leta efter en casino-rånare som sjappat och återskaffa pengarna han stulit. Samtidigt tänker huvudpersonen tillbaka på det stora bankrån han var med på som misslyckades på grund av ett misstag han gjorde vilket ledde till att han blev skyldig storskurken en gentjänst.

Boken är extremt lättläst, men den är inte så innovativ som jag hoppats. Dess styrka är dess stämning och miljöerna vår huvudperson befinner sig i. Jag får lite vibbar från Neils gäng i filmen Heat. Den unga författaren kan därmed ges en chans till. Han lyckas måla stämningar men han hade inte den starkaste storyn denna gång. Som "ligga vid poolen"-bok var den dock perfekt. 

Goat, Berns, Stockholm (2014)

Goat på Berns lördagen den 29:e november 2014

En kompis tyckte att jag går på konsert ofta. Jag vet inte jag. Det blir kanske en fyra-fem shower per år och det är kanske mycket. Jag har nu i alla fall varit på konsert igen. Denna gång med min gamle vän Plymschen. Vi var på Berns och såg det lite mystiska svenska bandet Goat. Första gången jag blev medvetna om dem var på Music and Arts Festivalen på Skeppsholmen i somras. De spelade precis före Neil Young som avslutade festivalen. Jag var givetvis där för att se Neil men det lilla jag hann se av Goat gjorde mig väldigt nyfiken.

Nu var det dags att se dem på Berns. Vi var där tidigt då vi inte fattat att det var förband, tvenne sådana till och med. Det första vet jag inte namnet på och de presenterade sig aldrig. Men de var dåliga så det gjorde inget. Efter förbandet tog jag och Olof plats allra längst fram mot scenen. Det andra förbandet hette Les Big Byrd och de hade en otroligt bra inledningslåt. Jag var helt blown away. Därefter sjönk kvalitén på låtarna väsentligt, men första låten var något speciell. Frontmannen på sång och gitarr hade lysande lampor på sig inklusive på fingrarna. Innovativt.

Båda förbanden spelade så högt att det gjorde ont i huvudet och så att jeansen bokstavligen fladdrade runt smalbenen på mig. Vi köpte öronproppar och valde en plats långt fram, rakt under de stora högtalarna så att ljudet flög ut ovanför oss. När Goat till slut kom in körde jag utan proppar då jag ville höra diskanten också och ljudet var marginellt lägre på deras del.

Goat är lite lustiga. Alla sju i bandet är utklädda och har masker. Alla är anonyma på scen såväl som i media. Gitarristerna och basisten är alla protesterande i sina val av kläder. En mannar rånarluva som om han vore med i AFA, en kille känner sig alternativ i svart burkamundering och den tredje har någon slags tält på sig och en Guy Fawkes-mask. Trummisen och bongakillen har utsmyckning som om de vore vildar från den amerikanska prärien med tillhörande masker över ansiktet. Till sist har vi de två sångerskorna som iklär sig indianmasker och stora vita klänningar med psykedeliska mönster. De dansar i extas unde de instrumentala bitarna vilka det finns många av. Musiken är en fusion av sjuttiotalsrock, funk, lite reggae-takter, psykedeliskt sextiotal och ett norrländsk svensk vemod. I vissa låtar är det otroligt bra, andra mest konstigt.

Konserten var kul att se. Jag fick gåshud två gånger, bland annat för den majestätiska avslutande "Det som aldrig förändras/Dirabi" precis före extranumret. Vi hade ju mycket framskjutna platser, vi stod så nära att jag kände mig genomborrad av de vilda blickarna från sångerskorna vi flera tillfällen. Tjejerna hade också varsin lång stav med fjädrar fastbundna i toppen. De använde dem som vapen i hotfulla utfall mot publiken. Effektfullt. Vi var inom räckhåll för vildarnas aggressioner, men det var bra platser för foton och videoinspelning. Alla bilder i denna revy är tagna av Olof eller mig.

Som avslutning av sista extranumret kastade rånarluvan ner sin gitarr på en högtalare och en särdeles elak ton tjöt svinhögt i lokalen. Jag hann inte riktigt reagera med fingrar i öronen och än mindre med pluggarna. Det ringde i mina öron hela vägen hem från konserten och hela natten. När jag vaknade nästa morgon hörde jag fortfarande en vinande ljud i huvudet och jag blev riktigt rädd att jag till slut hade dragit på mig tinnitus. Lyckligtvis försvann oljudet efter ytterligare halvtannat dygn. Puh, det var nära. Ska kanske gå på konserter mindre? Eller i alla fall skydda mig med öronproppar.

Foton tagna av Olof Plym Forshell och Fripps Filmrevyer.

Länk till en professionellt inspelad och komplett konsert från Belgien september 2014 finner du här.

Blue Velvet (1986)

Blue velvet. Varför har jag väntat så länge med att se dig? Hade det inte varit mycket bättre om jag sett dig när du var ny och färsk, på 80-talet? Nu har du legat och väntat och väntat och väntat. Jag hade ju till och med köpt dig i en exklusiv samlarutgåva med sammet på omslaget. Varför har jag inte sett dig? Nu hade uppenbarligen tiden sprungit dig förbi. I jämförelse med moderna thrillers står du dig slätt. Dina skådespelare imponerar inte. Agent Cooper var speciellt underväldigande. Dina inledningsscener är som tagna från högen av bortklippta scener ur Eraserhead. Dialogen är knackig och flödet i filmen är stapplande. Du höjer på ögonbrynen och ser förvånad ut? Lysande skådespelare? Du menar kanske överspelet av Dennis Hopper och Isabella Rossellini? Ok, jag kan kanske ge dig Frank Booth som en bra karaktär, men Dorothy Vallens var inte "solid". Nej, du, jag skyller inte på dig. Du är vad du är. Det är mig det är fel på. "It's not you, it's me." Tiden var en gång mogen, men jag irrade då och får nu för det betala. Chansen rann mellan mina fingrar. Jag tittade på dig för sent. Glimret hade falnat och kvar var bara en skärva av den film som jag trodde mig få se.

Betyg: 3/5

The Goonies (1985)

The Goonies? The Goonies? Goonies överallt. Hur ofta refereras det inte till The Goonies? Men vad var det för film nu igen? En barnfilm? Eller var det den där Phoebe Cates klättrar upp ur poolen? Det var helt klart i alla fall att den passade in i mitt decennier-projekt!

Nu visade det sig att det var den där mini-Indiana Jones-filmen. Steven Spielberg står för storyn, Chris Columbus (som senare gjorde Harry Potter 1+2) skev manus, Richard Donner (Dödligt vapen-filmerna) regisserade och Spielberg-folket Kathleen Kennedy och Frank Marshall producerade. Filmen passade perfekt som sällskap på flyget över till Mexiko och Montezumas hämnd.

Sean Astin spelar liten astma-bror och en ung Josh Brolin den äldre brodern. Pojkarna hittar skattkarta, letar efter skatt, kämpar mot hemska skurkar och räddar hela byn. Som ett Indiana Jones-äventyr i miniformat med barn i huvudrollerna. Filmen utspelas i samma låtsasuniversum som Gremlins och ET. Skurkarna är lite snällare, småstäderna är lite mer idylliska och barnskådespelarna är lite mer enerverande.

I denna film är det kompisgängets lille tjockis som står för de mest utmattande inslagen. Han äter och skriker sig igenom hela filmen. Kan man acceptera honom så kan nog filmen vara till belåtenhet, men jag kunde inte med gaphalsen. Usch och fy. Även Sean Astin är enerverande med sitt eviga puffande på astmamedicinen. Den extremt jobbige ungen från andra Indiana Jones-filmen är också med här, Short round, eller vad hette han? Kompisgänget är dock inte helt kasst. Det är alltid kul att se Corey Feldman och i denna film är han som vanligt lustig. The Fratellis är givetvis också underhållande i några scener.

The Goonies tror jag verkligen är en film som behöver ett nostalgins skimmer över sig för att helt uppskattas. Och den har verkligen en skön stämning. Man känner direkt att det är en Steven Spielberg-film. Vibben finns där från första filmrutan. Det är också ett gott hantverk, herr Spielbergs hand syns i det mesta; familjen, småstaden, problemet som ska lösas. Spielberg är filmvärldens motsvarighet till Stephen King i bokvärlden. De två kan som inga andra måla upp den lilla amerikanska staden och dess invånare.

Men eftersom jag inte kan ta del av de nostalgiska känslorna för denna film föll den lite platt för mig. Lite för mycket skrikande barn helt enkelt. Det får bli två piratskatter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Where The Buffalo Roam (1980)

Hunter S Thompson, vilken hjälte! Vi såg en Johhny Depp spela honom i Fear and loathing in Las Vegas. Men det var inte första filmen som bygger på gonzo-journalistens liv, eller tidningsartiklar ska man kanske tillägga. Where the buffalo roam kom ut 1980 och man kan läsa om alla turerna runt manus och en allmänt kaotisk inspelning. Bill Murray spelar Thompson och han gick så in i rollen att han fortfarande var "in character" när han på hösten återgick till Saturday Night Live till sina kollegors irritation. Den riktige Dr Gonzo var med på filminspelningen och enlig internet festade han och Murray ikapp och levde allmänt rövare. Bland annat ska de testat ett Houdinitrick då Thompson band fast Murray vid en stol och kastade honom i poolen. Den gode Bill drunknade nästan...

Filmen är lika kaotisk och ofokuserad som inspelningen verkar ha varit. Den består av ett antal scener som är mycket löst sammanhängande. Via internet förstår jag att det som sker är att Hunter skriver en dödsruna för sin gamle vän och advokat Lazlo. Hunter tänker tillbaks på ett antal scener och vi får se dem i filmen. Så mycket till röd tråd kan man inte vänta sig i en film som denna. Den är också rejält ojämn. Vissa delar av delarna är hysterisk roliga då Bill Murray och Peter Boyle är i sitt esse. Andra scener är inte lika engagerande dock. Det totala intrycket blir ofullständigt. Filmen passar antagligen bättre som förfestfilm för glada prinsar som dyrkar Bill Murray och/eller Hunter S Thompson. Som film är den dock lite svag.

Hur kom det sig att Where the Buffalo roam är med i Decennier egentligen? Jo, den har länge legat på min "att se"-lista då husguden Neilan gjort filmmusiken. Jag har ägt soundtracket på LP länge men aldrig kommit till skott med filmen. Först var det attans svårt att få tag på filmen och när jag väl hittade den på dvd har den blivit stående i på hyllan. Men precis som med Zabriskie point (med Pink Floyd på soundtracket) kom den väl till pass för Decennier.

LP-omslaget till filmmusiken

Jag hoppas nu bara att mina Decennierkompisar Christian, Johan, Fiffi och Sofia inte fann detta val för allt för vrångt? Jag undrar också om de såg Neil som cameo en kvart in i filmen då han och hans producent David Briggs stod utanför en sjaskig bar och rökte...? Detta är en rock-n-roll-film med ett grymt soundtrack och då menar jag alla låtarna, även de vanliga. Det osar sextio- och sjuttiotal av filmmusiken. Neil inleder med den nya låten för filmen i en acapellaversion, sedan återkommer låten i olika variationer med hans morrande gitarr. För övrigt hör vi Jimi Hendrix, Bob Dylan, CCR, The Temptations osv.

Galen film. Hejdlös film. Rolig film. Rörig film. Men ändå inte en speciellt bra film. Jag ger Where the buffalo roam två gonzos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag bloggar en hel lite grupp med höga filmspanare om denna vrickade film:
Christian
Johan
Sofia
Fiffi (publiceras kl 16)

Vilka av dem gillade galenskaperna? Vilka hatade dem?

About Last Night... (1986)

Och så är vi igång med Decennier 80-talet. Känner ni förväntningarna i luften? Det liksom vibrerar av spänningen. Åttiotalet! Detta mytomspunna härliga lilla decennium. Jag inleder med About last night... med Rob Lowe och Demi Moore i huvudrollerna. Jag  råkade tydligen missa denna ungdoms-relations-komedi. Det var ett av 80-talets starkaste genrer detta.. Ungdoms-komedi-relationsdramerna.

Denna film skulle kunnat vara avslutningen i en trilogi som inleds med The Breakfast Club och har mittenfilmen St. Elmo's fire. Tänk efter. The Breakfast Club utspelas under high school och handlar om ungdomar som inte vet vad de vill göra med sina liv. Vi ser bland andra Emilio Estevez, Ally Sheedy och Judd Nelson i huvudrollerna. Alla tre återkom i St. Elmo's fire, en film om ungdomar i college-åldern som inte vet vad de vill göra med sina liv. I St. Elmo's fire har Rob Lowe och Demi Moore framträdande roller. Dessa två återkommer nu i About last night... en film om unga vuxna, typiskt några år efter college-tiden, som... javisst du gissade rätt, som inte vet vad de vill göra med sina liv.

Tripp-trapp-trull. Den första är bäst, den andra näst bäst och denna tredje film är svagast. Det är inte en jättedålig film men vid sidan av de kulörta "bästa" kompisarna spelade av James Belushi och Elizabeth Perkins är denna film allt för trång. Filmen handlar bara om Danny och Debbie's relation. De flyttar ihop, bråkar, flyttar isär och vad händer sen... får du veta om du ser filmen.

Jag saknar ensambledynamiken som var så lysande i både The Breakfast Club och St. Elmo's fire. Jag tycker inte vårt älskande par har en story som håller upp en hel film. Jag kan inte garantera att jag hade känt likadant om jag sett filmen 1986, men jag tror att även då hade den fallit i skuggan bakom de övriga två.

Min gode vän Halo myste över About last night... eftersom det var första gången man fick se Demi Moore's tuttar. Tittut. De svar små och gulliga. Nyhetens behag gick dock snart över. Nej, det var inte så intressant. Helt ok film men intet mer. Både Robs och Demis magnetiska karisma skiner igenom lite då och då, men långt ifrån så mycket att filmen höjs över mängden.

Jag ger About last night... två storstjärnor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Den ultimata årsbästalistan - 1996

OBS, UÅBL för 1996 har uppdaterats, nytt inlägg finner du här.

Samma dag som jag åkte iväg på höstsemestern publicerade jag och flera bloggvänner våra topplistor för filmåret 1996. Här kommer nu lite försynt försenat den Ultimata Årsbästalistan för 1996. Ni vet hur det går till... Ett poäng för en tiondeplats upp till tio poäng för en förstaplats. Vid lika poäng avgör antalet listor före bästaplacering...

'96 var ett ganska tunt år och det fanns bara en handfull förhandsfavoriter till topplaceringarna. Denna gång bygger sammanställningen på sju listor vilket inte är rekord men ganska bra ändå. Jag har för regel att det ska vara minst fem listor samt att alla filmer på topp 10 ska finnas på minst två listor i alla fall...

De deltagande bloggarna äro; Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Flmr, Spel och film, Movies-Noir och undertecknad Fripps Filmrevyer.

Ok, då kör vi...

Plats 1. Fargo (Bröderna Coen) 48 poäng (sex listor, en förstaplacering)
Plats 2. Primal fear (Hoblit) 32 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
Plats 3. The long kiss goodnight (Harlin) 30 poäng (fem listor, en förstaplacering)
Plats 4. Trainspotting (Boyle) 26 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
Plats 5. Scream (Craven) 24 poäng (fem listor, en förstaplacering)
Plats 6. Independence Day (Emmerich) 23 poäng (Tre listor, en förstaplacering)
Plats 7. Everybody says I love you (Allen) 19 poäng (fyra listor, en femteplacering)
Plats 8. Kingpin (Bröderna Farrelly) 14 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering)
Plats 9. The rock (Bay) 14 poäng (tre listor, en andraplacering)
Plats 10. Jerry Maguire (Crowe) 10 poäng (två listor, en tredjeplacering)

Klicka på länkarna för lite blandade läsning om filmerna...

Noterbart är att alla sju filmspanare har olika filmer på förstaplatsen i sina listor. Första gången det skett.

Listan skapad den 30:e november 2014.

Övriga filmer som nämndes på listorna var i poängordning; Kolja (en förstaplacering), The portrait of a lady, Broken arrow, Mars attacks!, Paradise lost, Beautiful girls, Lone star, Star Trek: First contact, Sling blade, Bound, A time to kill, Emma, Mission: Impossible, L'appartement, Bottle rocket, The English patient, The frighterners, Cable guy, Pusher, From dusk till dawn, Breaking the waves, Swingers, Jägarna, Tesis, Waiting for Guffman.

För övriga Ultimata Årsbästalistor kolla in min samlingssida här.