The Lost Boys (1987)

Låt oss fundera lite på vad nostalgikänslor för en film är... Funderar du? När känner du dig nostalgisk över en film? För mig har det alltid handlat om en skön film från förr, en favorit som man har så där varma bubbliga känslor för. Nu har jag upptäckt en helt ny sida av konceptet. Jag missade The lost boys från 1987 när den var ny. Det var ett år jag såg mycket lite film. Första halvan bodde jag ute i havsbandet i Bohuslän och andra halvan av året var jag en nolla på Teknikum i Uppsala med allt vad det innebar (en massa festande och en massa pluggande). Jag har länge vetat att jag nog skulle kunna gilla The lost boys, men det har aldrig blivit av att se den.

Nu när Halo var uppe och hälsade på för lite musikalisk underhållning hann vi med inte bara en utan två åttiotalsfilmer och detta var den första vi såg. Att se filmen var som att göra en tidsresa. Jag kände mig som jag var då, i slutet av åttiotalet. Det kändes overkligt, att samtidigt som jag som mitt 2014-jag kände att filmen inte var mer än helt ok, kände mitt 1987-jag att detta var en film som jag gillade skarpt. Hela storyn och etableringen av vampyrteorin var skön. Jack Bauer som tonåring, nej jag menar givetvis Kiefer Sutherland. Den, på den tiden, omåttligt sexiga Jami Gertz (vilket osande). Den lustiga Corey Feldman som vampyrjägare (målbrottet!). Under filmen slets jag mellan hopp och förtvivlan. Skulle Max visa sig vara ond eller god?

Trots att jag inte sett filmen förr kände jag direkt en nostalgisk känsla då jag såg filmen: Det var en nostalgi över mig själv och vem jag var då, den händelserika hösten 1987. Film kan uppenbarligen fungera som tidsresor på många sätt!

Filmen är producerad av Richard Donner och regisserad av Joel Schumacher. Det är kända namn som står bakom mången bra film från åttio- och nittiotalen. Personligen har jag alltid trott att det var Rob Lowe som spelade huvudrollen i The lost boys. Kolla in filmpostern! Men det var tydligen någon som heter Jason Patric. Han var väl sisådär.

Lite spänning, en hel del humor, en het mörkhårig skönhet och ännu en "blind spot" som jag nu kan lägga till handlingarna. Jag ger The lost boys tre vampyrregler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Quiz: hur många filmer spelade Corey Haim och Corey Feldman ihop?

Trivia: Jag misstog Jason Patric för Rob Lowe. I filmen syns Rob Lowe på en väggplansch i Sam's pojkrum...

The Goonies (1985)

The Goonies? The Goonies? Goonies överallt. Hur ofta refereras det inte till The Goonies? Men vad var det för film nu igen? En barnfilm? Eller var det den där Phoebe Cates klättrar upp ur poolen? Det var helt klart i alla fall att den passade in i mitt decennier-projekt!

Nu visade det sig att det var den där mini-Indiana Jones-filmen. Steven Spielberg står för storyn, Chris Columbus (som senare gjorde Harry Potter 1+2) skev manus, Richard Donner (Dödligt vapen-filmerna) regisserade och Spielberg-folket Kathleen Kennedy och Frank Marshall producerade. Filmen passade perfekt som sällskap på flyget över till Mexiko och Montezumas hämnd.

Sean Astin spelar liten astma-bror och en ung Josh Brolin den äldre brodern. Pojkarna hittar skattkarta, letar efter skatt, kämpar mot hemska skurkar och räddar hela byn. Som ett Indiana Jones-äventyr i miniformat med barn i huvudrollerna. Filmen utspelas i samma låtsasuniversum som Gremlins och ET. Skurkarna är lite snällare, småstäderna är lite mer idylliska och barnskådespelarna är lite mer enerverande.

I denna film är det kompisgängets lille tjockis som står för de mest utmattande inslagen. Han äter och skriker sig igenom hela filmen. Kan man acceptera honom så kan nog filmen vara till belåtenhet, men jag kunde inte med gaphalsen. Usch och fy. Även Sean Astin är enerverande med sitt eviga puffande på astmamedicinen. Den extremt jobbige ungen från andra Indiana Jones-filmen är också med här, Short round, eller vad hette han? Kompisgänget är dock inte helt kasst. Det är alltid kul att se Corey Feldman och i denna film är han som vanligt lustig. The Fratellis är givetvis också underhållande i några scener.

The Goonies tror jag verkligen är en film som behöver ett nostalgins skimmer över sig för att helt uppskattas. Och den har verkligen en skön stämning. Man känner direkt att det är en Steven Spielberg-film. Vibben finns där från första filmrutan. Det är också ett gott hantverk, herr Spielbergs hand syns i det mesta; familjen, småstaden, problemet som ska lösas. Spielberg är filmvärldens motsvarighet till Stephen King i bokvärlden. De två kan som inga andra måla upp den lilla amerikanska staden och dess invånare.

Men eftersom jag inte kan ta del av de nostalgiska känslorna för denna film föll den lite platt för mig. Lite för mycket skrikande barn helt enkelt. Det får bli två piratskatter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Stand By Me (1986)

We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.

Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.

Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5