Before Midnight (2013)

Gamla goa vänner!

Before midnight var den film jag såg fram emot allra mest under Malmö Filmdagar. Äntligen skulle jag få se den tredje delen i Richard Linklater's serie om Jesse och Céline. Serien där den första heter Before Sunrise och kom ut 1995. Den andra, Before sunset kom ut 2004, nio år senare, och nu ytterligare nio år senare kommer den tredje filmen.

Linklater har gjort filmerna i nära samarbete med skådespelarna som spelar vårt kärlekspar, Ethan Hawke i rollen som Jesse samt Julie Delpy i rollen som Céline. Det är ingen hemlighet att de tre dragit mycket från sina egna liv och Hawke och Delpy har fått fria händer att skapa sina karaktärer. Karaktärerna är en blandning av verklighet och fiktion. I filmerna har karaktärerna varit ungefär lika gamla som skådespelarna var då filmerna skrevs. Jag tror att de ska vara 23, 32 respektive 41 år.

Bbefore-serien är ett filmiskt experiment som jag bara älskar. Vilken storslagen idé säger jag och hyllar filmerna bara för den sakens skull. Sen att de två första är bland mina absoluta favoritfilmer skadar ju inte. Jag vill se det som att jag tillhör den generation som vi får följa i och med dessa filmer.

Tyvärr såg jag inte Before sunrise redan på 90-talet, men jag såg både den och Before sunset något år efter den andra filmen kom.

Jag är högst medveten om hur hemskt det skulle vara att bli spoilad inför denna film så jag lägger för säkerhets skull in en spoilervarning här. Om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa här och återkomma efter du sett filmen.





SOILERS!

Before midnight uppfyllde nästan de osannolikt högt ställda förväntningarna. Det var som att återse två gamla kära vänner och jag njöt filmen igenom i deras sällskap. Filmen är jättebra och jag kan ge den en stark rekommendation, men den når ändock inte upp till de höjder som de första två svävade i.

En stor skillnad mellan den nya filmen och de två första är att i de filmerna var Jesse och Céline inte ihop. De filmerna är bitterljuva för att man som åskådare inte ens vet om de ska få varandra, trots att de är perfekta för varandra. Nu i trean får vi i inledningen reda på att de faktiskt fick varandra och hela filmen utspelas under en dag på deras sommarsemester i Grekland. Nu går de inte omkring och försöker charma den andre för att få ligga. Nej, nu går de omkring och pratar om sitt förhållande. Det gör att hela filmen känns annorlunda. Vilket är bra! Men också lite vemodigt. Tiden har sprungit ifrån de härliga karaktärerna de var och vi får se nya sidor av dem, kanske mognare, men i alla fall med mer livserfarenhet.

Jag gillar också den nya strukturen i filmen. Eftersom tiden för uppvaktning på tu man hand var förbi, var trion bakom filmen tvungna att utveckla konceptet lite. Först får vi en tämligen bedårande scen med hela familjen i bilen. Det var bra att filmen inleds med en mysig scen, det blir elakt nog ändå mot slutet. I denna scen pratar Jesse och Céline om saker som sig bör då man lever ihop och har familj. Redan här berör de de ämnen som de senare under filmen kommer gräla om. Efter bilresan får vi några scener med flera av sommargästerna, en intressant scen med Jesse och två andra män, samt den stora lunchscenen där de är ungefär åtta vuxna runt bordet. Ämnena de pratar om är välfunna och passar bra in i en Before-film.  Det är första gången vi ser en scen med så mycket folk såvitt jag kommer ihåg (det var ett tag sedan jag såg de äldre filmerna). Jag gillade scenen skarpt och kommer suga mig i dialogen ännu mer nästa gång jag ser filmen. Men så här långt in i filmen var det något som saknades...

En lång promenad! Och, oh my gosh, vi fick vänta på den, men sedan levererade de, Linklater, Hawke och Delpy. En lång, lång tagning. Kameran riktad mot dem medan de går genom en vacker men dammig grekisk miljö mot en liten kuststad. I denna och efterföljande scen i hotellet får fansen precis det som de längtat efter. De går omkring och pratar. Jag älskar det. I love it!

Dialogen är älskvärd ett bra tag, men filmen behövde mer dynamik och parets dialog förändras från mysig till vass och sedan utvecklas deras samtal till ett praktgräl. Detta var överraskande! Så överraskande att det var ganska givet kan jag tycka. Om de inte kan uppvakta varandra längre, för de är ju redan är ihop, vad finns då kvar för att skapa nerv i dialogen? Jo, ett bråk. Jag kände mig delvis lite chockad och delvis lite ledsen för deras skull, men som filmiskt grepp är det jättebra.

Och som alltid i dessa filmer känns dialogen så sann. De går till hotellet för att ha sex men de börjar bråka. Been there, done that... Céline har hunnit klä av sig halvnaken när bråket trappas upp till att bli allvarligt på riktigt. Jesse försöker skämta bort problemet, han vill ligga, men ack. Som så många andra scener i denna trilogi känns det äkta. Scenerna i hotellrummet påminner mig en hel del om scenen mellan Julianne Moore och Matthew Modine i Short Cuts.

Men vad menar Céline? Hon verkar vilja få det till att Jesse tvingat henne till saker. De bor ju för tusan i Paris för att hon ville det. Det är hon som gör karriär. Han är trots allt hemma med de två döttrarna. Att han vill kunna ha närmare kontakt med sin son kan knappast vara en dödssynd. Bråket måste bero på något annat...

Och då har vi kommit till det öppna och svårtolkade slutet. Precis som med Before Sunset lämnas publiken att spekulera. Har de verkligen brutit upp? Har de verkligen blivit sams? Eller var sista scenen med en Jesse som låtsas att han kommer från framtiden en scen där båda visste att det var för sent att lappa ihop förhållandet? Det är denna typ av slut som genererar funderingar, farhågor och förhoppningar om hur det ska gå för de kära vännerna, Jesse och Céline, som gör Before-filmerna så bra.

Och nu till frågan som inte går att undvika. Kommer trion göra en fjärde film om nio år? Jag hoppas det. Låt experimentet fortsätta. Låt dem separera för att sedan åter träffas på Jesses 50-årsfest! Låt dem prata sig igenom hans party, låt dem åter upptäcka den glöd de en gång hade, låt dem återförenas (men givetvis med ett öppet slut...). Låt oss få en film till. Kalla den Before Tomorrow.

Jag hade höga förväntningar även om jag fruktade att det kunde blivit pannkaka också. Filmen matchade nästan den höga nivån som satts av de tidigare filmerna... lite lite kvar, men najs ändå.

Jag ger Before midnight fyra argument av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Kolla in vad några av mina bloggvänner tyckte om filmen; Fiffi, Sofia och Jojjenito.

Still there. Still there. Gone!

Still there. Still there. Gone?

Les Parapluies De Cherbourg (1964)

Vemod.

Första titten slutade med att jag somnade från filmen efter en halvtimme. Andra titten slutade med att jag somnade från filmen vid samma ställe. Tredje titten, jubel och klang, då tog jag mig igenom hela filmen.

Vad är detta undrar du nu kanske? Låt mig backa några steg. Månadens filmspanartema har det pockande namnet En filmutmaning. En slumpmässig vald filmspanarkompis har fått i uppdrag att ge mig en filmutmaning. Jag har också givit en annan filmspanare en filmutmaning, mer om det nedan.

Utmaningen skulle bestå i att ge den framlottade filmspanaren i uppdrag att se en film som han eller hon normalt sett inte skulle valt själv. Vi ville utmana varandra att pröva nya vatten på filmhistoriens oceaner. Det skulle vara så trevligt att ge en kompis i filmspanargänget en överraskande och positiv filmupplevelse.

Min utmanare blev alltså Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Hon gav mig utmaningen att se Jacques Demy's Les parapluies de Cherbourg från 1964. Detta är en musikal, eller till och med en modern opera på film. All dialog sjungs!

Grälla färger.

Nyfikenheten var givetvis mycket stor inför avslöjandet vilken av vännerna som skulle välja film åt mig samt vilken film det skulle bli. Jag skulle nu indirekt få en liten aning om vilken filmsmak min omgivning uppfattat att jag har. Det är nog ingen hemlighet att jag gillar sf-film, action, komedier och gärna amerikanska indyfilmer, eller blockbusters för den delen. Vissa visste nog också att jag aktar mig för en viss typ av spökfilmer, och jag är innerligt tacksam för att det inte blev någon för väl vald skräckis som valdes för mig.

Istället gav Sofia mig en musikal! Och en romantisk sådan. Och en bitterljuv sådan. Jag som såg och skrev om Singin' in the rain inom ett annat tema vi hade i våras (Tema Film om film). Jag som älskar bitterljuva romantiska filmer.

Jag hade faktiskt hört lite om filmen på podden Filmspotting. De körde ett musikalmarathon och filmen ingick där. Eftersom den störtsköne Sam var lyrisk över filmen var jag lite frestad över att se den någon gång, men det hade inte blivit av än. Tack Sofia för att du med din spark i baken fick mig att se denna klassiker till slut.

Mor och dotter i paraplybutiken.

Men när jag satt mig ner för att se filmen blev jag dock helt förvirrad först. All dialog sjungs! Starka färger bländar åskådaren som om man hamnat på ett konstgalleri och en enkel men innerlig historia spelas upp. Precis som med stumfilmerna som jag sett i projektet Decennier tar det ett tag att ställa in sig för en helt ny typ av filmsort jämfört med de moderna filmer jag är så van att se. Les parapluies de Cherbourg är mer som en tavla än en film. Den förmedlar en känsla genom sina färger, musik och sång. Filmens egentliga handling får stå i bakgrunden, den är inte så viktig. När den kända titellåten sjungs för första gången ryckte jag till som om jag fått en liten elektrisk stöt. Sången är ljuvligt vemodig.

Historien är enkel, ett drama i tre akter med fem karaktärer. Geneviève, en ung 17-årig tjej är förälskad i den 20-årige Guy. Geneviève spelas av en ung och vacker Catherine Deneuve. Hennes mamma är inte positiv till den fattige mannen utan vill att dottern ska gifta sig med den rike affärsmannen Roland istället. När så Guy blir inkallad till armén, detta sker under fransmännens krig i Algeriet på 50-talet, skiljs Guy och Geneviève åt i två år. Och just innan Guy lämnar Cherbourg blir Geneviève gravid. Det är som taget ur något gammalt drama från det antika Grekland, eller Shakespear för den delen. Kommer Geneviève vara sin livs kärlek Guy trogen, eller kommer mammans övertalningskampanj och ekonomisk trygghet som Roland ger vinna? Hjärta eller hjärna?

Avskedet.

Mot slutet av filmen stegras känslan av förvåning. Förvåningen byts ut mot förvissning. Och förvissningen kulminerar i en sorgsenhet. Filmen har två ansikten. Den större första delen är "den glada clownen", smålustig på grund av sitt färgsprakande bildspråk och för de sexiotalsinspirerade sångerna. Det andra ansiktet är "den ledsna clownen", en abrupt förändring av stämning och allvar. De sista två, tre scenerna i filmen kan vara bland de mest smärtfyllda och bitterljuva jag sett på länge.

Jag har svårt att känna av vad jag tycker om filmen. För att vara en kärleksfilm tycker jag att Geneviève och Guy's relation underbyggs för dåligt. Kände jag något för dem i filmens inledning? Nej, deras kärlek gick inte igenom bildrutan. Därmed blev dramatiken under act 2 inte speciellt intensiv. Det är inte förrän i act 3 som filmens sanna själ kommer upp till ytan, speciellt slutet, speciellt scenen i snön. Det är en magisk scen, en scen man kan skriva bittra kärleksballader om.

Två tredjedelar av filmen är en transportsträcka, mer som en musikvideo med sextiotalsmusik. Slutet är sedan lite överraskande helt fantastiskt. En pay off i stora mått och de som hållit sig vakna blir rikligt belönade. Svårt med betygsättningen av en så ojämn och annorlunda filmupplevelse. Men den får helt klart ett positivt betyg. Än är den inte en personlig favorit för mig, men jag kan se att den kan vara det. Bli det?

Jag ger Les parapluies de Cherbourg tre bensinstationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, vem gav jag en filmutmaning åt då? Jo, Lena från Moving Landscapes. Kila över till henne och se vad hon tyckte av den film som jag gav henne i uppdrag att se. Hon fick en saga med lite våld och lite romantik. En film från min Topp 10-lista alla kategorier...

Kolla sedan in vad alla andra som deltog i tema fick för present;
Erik från Har du inte sett den?, Except fear, Flmr, Filmitch, Jojjenito, Johan och Markus från Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Mode + Film, Fiffis Filmtajm.

Soundgarden - Hovet, Stockholm (2013)

Soundgarden, Hovet, Stockholm, fredagen den 6:e september 2013.

I fredags i förrförra veckan var jag och min kompis Sveko på konsert. Vi såg det gamla grungebandet Soundgarden som spelade på det gamla Hovet. Vi kom till arenaområdet i lagom tid och hann precis slänga i oss en snabb hamburgare före vi gick in. Vi hann också med att köpa öronproppar. Jag vet inte riktigt varför jag köpte dem för det är något jag normalt sett aldrig gör.

Väl inne på arenan sökte vi våra platser på mitten av långsidan. Inom kort kom förbandet Graveyard från Göteborg upp på scenen. Det var ett skränigt och hysterisk ljud och jag och Sveko kände oss gamla. Istället för att "avnjuta" förbandet gick vi till baren i yttre delen av arenan. Där blev det en stor stark och en shot Bacardi. Vi började kännas oss yngre och yngre. Det var kul att stå i baren och studera konsertbesökarna. Många gjorde just som vi och inväntade the main event i baren. Det var som att tiden stått still från den tid då grunge var det hetaste som fanns. Långt hår, shorts, långärmade t-tröjor, flanellskjortor. Sveko kände sig malplacé i sin klubblaser med sidennäsduk i bröstfickan.

Själv var jag ett stort fan av det mesta som kom ut ur Seattle runt 1992. Cameron Crowes kultklassiker Singles gick varm i videon. Och däri spelade Soundgardens sångare Chris Cornell kompis till den påhittade sångaren i Citizen Dick, han som spelades så förträffligt av Matt Dillon.

Sedan genombrottet i början av 90-talet har Soundgarden splittrats och återförenas. Under tiden har sångaren Chris Cornell både gjort solokarriär och haft ett annat bra band i Audioslave.

Efter ett tag gick vi in till våra platser och snart kom Soundgarden in på scen. Coolt! Chris Cornell i ljusa blå jeans och lite halvlångt hår. Håller han på att spara ut?

Sen började de spela. Och det lät lika illa som förbandet hade gjort! Totalt distat ljud. Jag var förfärad. Det var på och över gränsen till olidligt. Sveko såg lidande ut. Gitarrerna skar in i öronen som knivar och det gick inte att höra sången över huvud taget. Jag kunde knappt identifiera vilka låtar de spelade. Efter ett tag prövade vi de inköpt öronpropparna och då klipptes den värsta diskanten bort i alla fall. Kvar var mest trummor och lite av sången. Nu var det möjligt att lyssna men det var långt från ok ljud. Sveko fiskade fram sin iPhone och dök ner i den för att inte titta upp något mer under hela konserten.

Japp, vad kan man säga? Vad kan man göra? Jag kan inte erinra mig en konsert med sämre ljud. Någonsin. Mycket trist för jag tror att de kanske spelade en bra konsert. Killarna i publiken längst fram vid scenen verkade tycka att det var kalas i alla fall.

Det är lite svårt att utropa någon bästa låt under konserten givet att det var svårt att höra. Den lugnare Black hole sun var bättre ljudmässigt, men de bästa låtarna var nog Outshined, Rusty cage och Slaves & Bulldozers.

Jag och Sveko skratta bara åt eländet när vi gick bort mot Gullmarsplan efter konserten. Bättre lycka nästa gång får man väl hoppas...


Setlistan (enligt setlist.fm)
Flower
Outshined
Spoonman
Jesus Christ Pose
Let Me Drown
By Crooked Steps
Black Rain
Loud Love
Ugly Truth
Non-State Actor
My Wave
Been Away Too Long
The Day I Tried to Live
Drawing Flies
Hunted Down
Fell on Black Days
Blow Up the Outside World
Rhinosaur
Black Hole Sun
Rusty Cage
Encore:
Burden in My Hand
A Thousand Days Before
Slaves & Bulldozers

Blue Jasmine (2013)

Jasmine: Your place is... "homey".

Eftersom jag häromveckan misslyckades med att få tag på förhandsvisningsbiljetter till Woody Allens Blue Jasmine gick jag och Lars-Ola gick och såg Frances Ha istället. Noah Baumbach kan kanske bli den nye Woody, och om han fortsätter att göra härliga filmen kommer han säkert ta den platsen när den blir ledig. Inspirerade av Baumbach's film kom vi snart på att vi var "tvugna" att se Blue Jasmine också. Detta skulle nämligen bli den tredje Woody Allen-filmen på tre år vi såg efter Midnight in Paris (överraskande bra) och To Rome with love (överraskande svag).

Jag hade personligen lyckats hålla mig mer eller mindre ospoilad om Blue Jasmine inför titten. Det jag uppfattat var att den fått bra betyg på flera bloggar och att det kanske inte var en komedi, snarare ett drama.

Vi kom in i den nästan tomma biosalongen och slog oss ner på våra platser rakt bakom ett pensionerat par som tagna direkt från Brooklyn, New York. Bra inramning. Mer om dem nedan.

Blue Jasmine? Vilken konstig film. Detta är en mindre lyckad blandning av komedi och drama. Filmen är i grund och botten en tragisk och sorglig berättelse om en ganska vidrig person. Men den framförs med glad och lättsam jazzmusik i bakgrunden som indikerar komedi, och flera av scenerna har dialog som i en komedi. Men jag skrattade inte en enda gång. Jag vet inte om detta är per design från Woody eller om han helt tappat koncepten och skapat detta misch-mash utan vilje.

Filmens handling i korthet. Jasmine flyttar från New York till San Fransisco för att börja ett nytt liv. Hennes priviligierade livstil har fått ett abrupt slut då hennes rike make kastats i fängelse för Bernie Madoff-liknande skumraskaffärer. Jasmines fall från sociteten till fattigdom har tagit hårt och hon har råkat ut för en ström av nervösa sammanbrott. Hon flyttar in hos sin syster. En syster som hon tidigare ignorerat då hon är enkel och tillhör arbetarklassen. Jasmine tvingas till en mindre angenäm klassresa och den förväntade humorn bygger på kulturkrockar. Sedan får vi lite syskonuppgörelse som lök på laxen.

Lyckligare tider. Suddigt som ett falnande minne.

I rollen som Jasmine syns Cate Blanchett och hela filmen vilar på hennes axlar. Jag har aldrig gillat henne lika mycket som så många andra verkar göra. Hon är säkerligen rent tekniskt mycket duktig på sitt yrke men hon utstrålar en kyla som aldrig funkat på mig. Här spelar hon också över så mycket i vissa scener att det kryper under huden på mig. Jag kunde känna sympati med hennes situation till 100% men jag kända aldrig sympati för karaktären. Samtidigt får jag inte känslan att publiken ska ogilla huvudpersonen. Jag tror att målet var att vi skulle känna sympati med henne trots hennes brister på samma sätt som man gör för ett barn som gjort något dåligt. Man älskar barnet men fördömer handlingen. Men detta går inte fram hos mig i denna film. Vad är felet? Antingen manus, regi eller skådespeleri. Jag tror i detta fall att skådespelaren har mycket stor del i resultatet. Woody brukar vara en mästare på att casta rätt skådespleare i rätt roll och allt som oftast funkar det. Och eftersom det så ofta funkat tror jag att hans regi och manus är av rätta virket. Detta var helt enkelt en roll som inte passade Blanchett. Kan Woody kanske gått för att välja en skådespelerska som är perfekt som en iskall bitch och sedan kasta in henne i karaktärens jobbiga situation då hela livet faller ihop? Hur reagerar hon då? Experimentet misslyckades.

Jag undrar hur mycket bättre det skulle blivit om en lite varmare skådespelerska hade spelat Jasmine istället? Hur hade filmen blivit om till exempel Sandra Bullock spelat Jasmine? Även om tio "filmexperter" av tio säger att Blanchett är bättre än Bullock tror jag att filmen skulle vunnit på det bytet!

På tal om casting. Woody och hans team har, som vanligt, lyckats mer med flera av birollerna. Han är suverän på biroller och i denna film får vi ett skönt persongalleri där Sally Hawkins som Jasmines syster, Andrew Dice Clay som systernns exmake och Bobby Cannavale som systerns pojkvän lyser extra starkt. Jag fann deras prestationer mycket bra. Peter Sarsgaard var också bra i en halvliten roll. Men vad konstig han såg ut, helt utmärglad. Knarket?

Sally Hawkins och Andrew Dice Clay

Vid sidan av skådespeleriet måste filmens struktur behandlas eftersom den inte funkar heller. Att det inte funkar beror inte på strukturen utan på att ena halvan av filmen känns tristare än andra halvan vilket inte alls är bra. Hälften av filmen består ju av tillbakablickar från Jasmines tidigare liv samtidigt som vi följer hennes öden i San Fransisco. Filmen hoppar fram och tillbaka i tidsrummet. I SF följer vi Jasmines försök att bygga upp sitt liv medan vi bit för bit får se hur hennes liv raserades i NY. Jasmines skurkaktiga man spelas av Alec Baldwin. Jag brukar gilla honom men här blir tillbakablickarna trist och de drar ner filmen. De få komiska scener som finns ligger i krocken mellan Jasmines gamla värld och hennes systers liv. Jasmine lever sitt liv i en absurd bubbla där hon delar in människor i "fint folk" respektive "slödder", och hon är långt ifrån utan skuld i sitt eget fall. Tillbakablickarna leder fram till förståelse i historien men de adderar väldigt lite i studien av Jasmine. De är mestadels trist.

Den närmaste Woody-film jag kan jämföra denna med är Match point. Den var en framgång och många gillar den men jag har aldrig tagit den till mig (trots en het Scarlett i filmen). Båda är försök att göra tyngre och mer djuplodande filmer och avsteg från hans mer lyckade relationskomedier. Det är kanske försök att återskapa magin från filmer som Crimes and misdemeanors och Husbands and wives? Både Blue Jasmine och Match point har skådespelare i huvudrollen som utstrålar en kyla och som gör att jag känner ointresse för karaktären istället för nyfikenhet, förståelse eller förundran.

Bobby Cannavale's Chili, burdus men en bra man. Trots att han är fattig...

Visningen gick bra. Pensionärerna framför oss pratade inte så mycket. Den roligaste incidenten var istället då en mobiltelefon började ringa i filmen och båda två framför oss febrilt började leta efter sina mobiler. Det tog ett bra tag innan de insåg att det ringde på filmen och inte i deras fickor.

Detta var tredje Woody-filmen i rad med Lars-Ola och det var som alltid mycket trevligt. Jag ser redan fram emot nästa års film från den gamle mästaren, och hoppas då att vi kan förlänga serien till fjärde året i rad. Tyvärr var denna film inte så bra som jag hoppats. Jag ger den minst godkänt, men är den verkligen värd ett positivt betyg? Jag är kluven. Vid en återtitt kan den kanske växa lite, men svagheterna överväger kraftigt just nu.

Jag ger Blue Jasmine två egocentriska kvinnor över gränsen till nervsammanbrott av fem.

Betyg: 2/5

Chimpanzee (2012)

Gulligt. Den lilla chimpansen Oscar är så gullig att man dör!

Ytterligare en film jag såg på Malmö Filmdagar, Chimpanzee, hade premiär i helgen. Filmen heter Schimpansen på svenska. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord såg denna film före mig och hennes korta beskrivning var att det var en "disneyfiering" av en klassisk naturfilm. Jag undrade lite förvånat vad hon menade med det när jag gick in till visningen. Det skulle snart visa sig. Jag såg filmen i slutet av tisdagen och det var femte filmen för dagen. Tänk er fem filmer i rad på en dag! Ett personligt rekord om vi pratar om antal filmer. Jag har dock sett mer filmmeter under en dag då jag Dani, Johan, Erik och Jonas brände av hela Lord of the rings-trilogin i extended editions, närmare 12 timmar konstant film.

Men åter till Chimpanzee. Detta är en renodlad familjefilm och som sådan tämligen lyckad. Om du söker en mer klassisk naturfilm, likt en BBC producerad naturdokumentär, kan du bli besviken. Först i slutet av filmen under eftertexterna får vi se klipp från inspelningen och vi fick då en aning om de strapatser filmarna haft för att kunna fånga dessa bilder. Jag hoppas att mer material av det slaget dyker upp på en framtida dvd-släpp.

Snårigt.

Filmen följer en chimpansfamilj med alfahannen, ett antal yngre hanar och en grupp honor med ungar. Speciellt en liten chimpansunge som döpts till Oscar av filmteamet följs. Vi får se hur en konkurrerande chimpansfamilj gör attacker mot våra vänner och hotar att ta över en lund med extra mycket mat. Under filmen hör vi Tim Allen's berättarröst förklara vad aporna gör, tänker och känner. Det är här disneyfieringen kommer in. Filmen klipps så att det ser ut som att aporna gör och känner saker som passar in i handlingen. När Tim Allen säger att Oscar blir förvånad får vi se en scen där den lilla apan ser förvånad ut. Lite oklart om apan var förvånad och ännu mer oklart hur mycket klipparbete som ligger bakom för att få ihop scenerna från djungeln till den saga som berättas.

Vilar ut i mammans trygga famn.

Det är klart att jag hellre hade sett en ren naturdokumentär. Filmen har ett antal otroligt vackra naturscener som lagts in som extra ögongodis. I ett montage med uppsnabbad film som visar hur en svamp sprider sig på en växt som är mycket vackert. Den häftigaste naturscenen var en sekvens där vi ser tunga regndroppar landa på röksvampar i slow motion. Svamparna skjuter upp plymer av rök vid extra välriktade om än stokastiska droppars landning.

De bilder filmarna fångat med chimpansfamiljen är intressanta i sig. Oscars mamma förolyckas nämligen och den lille krabaten är för ung för att klara sig på egen hand. Hans framtidsutsikter ser inte så ljusa ut. Detta tills det otroliga sker och han får hjälp från oväntat håll...

Aporna knäckte nötter med stenar. Ett jobb som kräver stor koncentration.

Som femte film under en dag var Chimpanzee mycket skön. Den är avkopplande och vacker. Inte speciellt upprörande eller svårsmält. Den är familjeanpassad men också rörande. Jag kan rekommendera filmen för familjer med barn som gillar djur på film. Som långfilm fann jag den lite väl tunn. Disneyfieringen drog snarare ner än höjde filmen. Men aporna med Oscar i spetsen är charmiga och filmmakarna har fånga många roliga sekvenser på bild. Ta med era småttingar till bion! Ingen av dem lär bli besvikna.

Jag ger Chimpanzee två räddare i nöden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vad tyckte då Sofia om denna? Filmen ligger helt inom hennes kompetensområde så det ska bli extra spännande att läsa hennes text.

The Grandmaster (2013)

Vacker men förvirrande.

Wong Kar Wai's nya epos The Grandmaster var en av filmerna som visades på Malmö Filmdagar. Jag var ganska ljummen inför denna, men den passade bra in i schemat och eftersom flertalet andra filmspanare skulle se den hängde jag på. Jag hade bara sett 2046 och Ashes of time av den kinesiske auteuren tidigare. De filmerna hade lämnat mig förvirrad respektive sovande. Jag skulle återigen drabbas av detta under visningen. Samtidigt har jag ju hört så mycket gott om vissa av hans andra filmer, mest noterbart In the mood for love och Chungking Express.

Som så många andra filmer på filmdagarna var detta ännu en bio-pic, dvs den handlar om en historisk person, IpMan, en kung fu-mästare som senare blev Bruce Lees läromästare.

Vi får följa IpMan och ett stort antal av andra karaktärer under några år under kriget mellan Japan och Kina i samband med andra världskriget.

Filmen är frustrerande ojämn. Under vissa delar nickade jag till. Flera gånger om somnade jag till och med. Och samtidigt är vissa scener otroligt vackert filmade, nästan som om filmen vore ett videokonstverk. Därtill fanns scener som fångade mig fullständigt, där vemod och sorg sköljde över oss åskådare. Jag tänker speciellt på den scen då IpMan för sista gången möter den kvinnliga mästaren Gong Er.

Vem var den kvinnliga mästaren? Hade hon en affär med IpMan? Hörde de ihop? Här närmar jag mig är det allra största problemet med filmen, storyn var obegriplig. Filmen bestod av fragment som knöts samman med textskyltar som beskrev vad som hänt IpMan sedan förra scenen. Och i dessa lösryckta scener introduceras nya karaktärer, den ena kinesen mer lik den andra, utan en tydlig röd tråd. Visst, ibland måste man "go with the flow" och klarar av annorlunda filmiskt berättande. Men detta var bara för mycket. Filmen var så förvirrande och kaotisk att efter filmen var det några av filmspanarna som inte ens uppfattat att det fanns två viktiga kvinnliga karaktärer, IpMans fru samt den kvinnliga Kung fu-mästaren, de trodde det var samma kvinna. Så mycket fattade jag i alla fall! Hehe. en av kvinnorna hade en lite abnormitet i ena ögat. Det var lätt att se skillnad på dem när jag väl uppmärksammat mig på ögat.

Filmens tema verkar vara familjeära och ett visst mått av misär. IpMan's familjs ägor tas i beslag av japaner och han och hans familj hamnar i nöd. Via en av de många textskyltarna får vi senare veta att hans två döttrar gått under av undernäring. Obegripligt. Vi får aldrig se IpMan utsvulten eller undernärd. Vad gjorde han för att rädda sina barn? Oklart. Inte en hjälte i mina ögon i alla fall. Men filmer lämnar händelsen helt okommenterad, varken förklaring eller problematisering ges. Senare lämnar IpMan sin fru av oklara skäl och han söker sig ner till Hong Kong. Mycket av handlingen var oklart.

En hel del tid i filmens vigs åt fajtscener och flera av dem var riktigt häftig. Den bästa fajten är en vänskaplig fajt mellan IpMan och den kvinnliga kung fu-tjejen. Mycket graciöst koreograferat. Det var en av höjdpunkterna i filmen. Även scenen när hon besegrar sin fars mördare på tågperrongen var mäktig.

Det fanns skärvor av lysande scener och strimmor av ett ljuvligt vemod i filmen. Jag hade bara hoppats att den kunde varit lite mer förståelig.

Jag ger The Grandmaster två kinesiska tecken av fem.

Betyg: 2/5

Glöm nu inte att läsa och lyssna på mina filmspanarvänners alster om denna film: Sofia, Jojjenito samt Erik och Johan från Har du inte sett den?

La Passion De Jeanne d'Arc (1928)

Intensivt.

Andra filmen i projekt Decennier valde jag och då fick det bli La passion de Jeanne d'Arc. Detta är en stumfilm från 1928 inspelad i Frankrike av den danske regissören Carl Theodor Dreyer. Vad som sticker ut från denna film är en magnifik insats av Maria Falconetti i rollen som Jeanne.

Filmen täcker in rättegången, fångenskapen och avrättningen av den 19-åriga Jeanne. Hon levde i början av 1400-talet, under slutet av det hundraåriga kriget mellan England och Frankrike. Vi ung ålder fick Jeanne en uppenbarelse och därefter ansåg hon sig fått i uppdrag av en ängel att se den franske tronarvingen krönas till Frankrikes kung. Engelsmännen hade vid detta laget intagit stora delar av Frankrike och den engelsk kungen gjorde anspråk på tronen. På något konstigt sätt fick Jeanne en roll i ledningen över de franska styrkorna och under hennes ledning återtog fransmännen flera viktiga städer och områden. Hon nådde stora framgångar på slagfältet. Detta är anmärkningsvärt då hon endast var 18 år och oskolad i krigets konst. Framgångarna ledde till att den franske kungen kunde krönas i staden Reims och Jeannes uppdrag kunde här varit slutfört. Istället skulle Jeanne därefter leda de franska trupperna mot Paris för att frita staden från engelsmännen men under ett mindre batalj på vägen tillfångatogs hon. Därefter ställdes hon inför rätta för hädelse i en domstol dominerad av präster trogna den engelska kungen. Hon avrättades till sist medels bålbränning endast 19 år gammal. Senare har domen mot henne upphävts och 1920 helgonförklarades hon av Påven Benedixtus XV. Jeanne d'Arc är idag ett av Frankrikes skyddshelgon.

Jeanne är en historisk person och hennes liv är nog ganska väl dokumenterat. Enligt förtexterna till denna film bygger manus på exakta utskrifter av vad som sades i rättegången. Jag vet inte om det gör att vi ska ta filmen som helt sanningsenlig, men jag antar att den kommer sanningen ganska nära i alla fall.

Som stumfilm är denna film mycket intressant. Till skillnad från Battleship Potemkin är det en dialogdriven film. Hade den filmats idag hade den säkert varit lika "pratig" som domstolsfilmen 12 angry men. Men nu är La passion de Jeanne d'Arc en stumfilm och istället för dialog får vi ett fåtal textskyltar. Hela filmen dramatik förmedlas istället via närbilder på karaktärernas ansikten och framför allt via Jeannes ansikte. Maria Falconetti spelar Jeanne och hon är mäkta fascinerande att beskåda. Trots den gamla svartvita filmen som flimrar på det där karaktäristiska sättet tränger sig hennes blick genom rutan som glöden genom papper. Hon förmedlar en uppsjö av känslor; beslutsamhet, förvirring, terror, oförståelse men framför allt en slags helgonlik tilltro till Gud. Hon blickar upp mot honom oavbrutet, ger sällan sina plågoandar ens en blick.

Vid ett tillfälle sviktar Jeannes stenhårda vilja och hon får chansen att rädda sig och undvika den hemska döden på bålet. Vad det hade inneburit var väl dels att hon förnekade att hon träffat en ängel, dvs förnekar sin djupa tro. Dels att den franske kungens legitimitet skulle försämras om engelsmännen kunde hävda att Jeanne inte var "äkta". Hon ändrade dock sin ståndpunkt och åter hävdade att hon verkat enligt Guds vilja och likt en William Wallace fick hon betala det dyraste priset som fanns.

Övriga karaktärer i filmen flimrar mest förbi. Präster och fångvaktare framställs inte lika övertydligt som de onda i Battleship Potemkin, men det framgår ganska klart att de är onda och perversa. Endast en av prästerna verkar vara på Jeanne's sida och han framställs som en mild man.

Filmen utspelas helt och hållet under Jeannes fångenskap och rättegång. Vi startar inne i rättssalen, passerar förnedring och tortyr, och slutar ute på något torg där bålet antänds.

Jag fascinerades enormt av Jeannes ansikte och blick. Falconetti gjorde något speciellt i denna roll. Hon spelar den som om hon vore besatt och det syns i bild. Jag kommer aldrig glömma hennes intensiva blick. Filmen är stark i känslorna men samtidigt ganska simpel i handling. Jag är mycket glad över att jag sett den i alla fall, och jag såg Criterion Collection-utgåvan av filmen. Har dock inte lyssnat på kommentarspåret än.

Detta är en film för alla som vill pröva stumfilm, klarar av svartvitt och vill se en remarkabel skådespelarinsats.

Jag ger La passion de Jeanne d'Arc tre rättfärdiga frihetskämpar av fem.

Betyg: 3/5

Hoppa nu över och kolla in min Decennier-kollega Movies-Noirs text.

Jojjenito gästbloggar om filmen på söndag.

Monica Z (2013)

Edda Magnason!

Monica Z är första filmen som jag skriver en revy på från filmerna som jag såg på Malmö Filmdagar. Det är också den första filmen jag såg där. Ett gäng om hela åtta filmspanare besökte i år Malmö Filmdagar för tre fullmatade dygn. Det kändes som att vi befann oss som i en filmbubbla där bara filmälskare fick plats. Monica Z var invigningsfilm och den visades på måndagskvällen efter lite mingel med vin. Alla var fulla av förväntningar när vi tog platser i den stora premiärbiografen. Förväntningar inför filmen, inför dagarna framför oss. En stillbild av Monica visades snyggt på den mörkröda ridån. Vi fick se en mycket bra inledningsfilm med en fantastisk Edda Magnason i huvudrollen som den älskade Monica Zetterlund.

Jag njöt av en bra film, en bra svensk film. Min käpphäst brukar vara min aversion mot onaturlig dialog, som många svenska filmer tyvärr har. Där det låter som att de pratar som på teatern. I Monica Z finns mycket lite om ens något av det problemet. Nej, Magnason i huvudrollen briljerar snarare med att pendla mellan värmländska och stockholmsdialekt, beroende på om hon var hemma i Hagfors eller ej. När hon var i Stockholm gled hon ur sin "bonniga" dialekt, tills hon blev osäker eller pratade med sin far på telefon. Då kröp den fram igen, dialekten från skogen.

Generellt sett var detta en mycket bra gjord film. Edda Magnason var briljant som Monica, bättre än jag någonsin kunde tänka mig. Det var dessutom fantastiskt bra musik i filmen (såklart) och Magnason sjöng alla låt själv. Hon är musiker i grunden tror jag. Kjelle Berqvist bar mycket bra som hennes bittre far. I övrigt hade filmen flera bra eller roliga biroller. Flera andra kända personer passerar revy, som Beppe, Påvel, Hasse och Tage. Alla var bra porträtterade förutom Tage Danielsson som var stolpigt spelad av en glestandad yngling. Okaraktäristiskt för denna film.

Filmen täcker in några år runt tiden då Monica slog igenom både i Sverige och utomlands. Den är inte alltid så smickrande för henne, bland annat visas en hel del om hur hon drack för mycket. Tyvärr framförs det inte speciellt tydligt i filmen att hon ramlat som barn och gick genom livet med kroniska ryggsmärtor. Detta antyds i filmen, javisst, men filmmakarna antar uppenbarligen att alla som ser filmen ska känna till detta. Motsvarande historia behandlas klart bättre i Salma Hayeks film Frida från 2002.

Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i bio-pics (biografier). Jag finner dem inte så värst intressant. Ofta är de mycket bra gjorda. Kläder, miljöer och annat som ger en tidsanda kan ofta återskapas fullt ut. Men jag finner dem ofta halvtrista. Så var det med denna film också. Den var bra, mest för skådespeleriet, men jag saknade den hisnande känsla som kan skapas med bra handling eller bra dialog.

Monica Z var en mycket stabil start på filmdagarna och det blev till och med lite dammigt i salongen där mot slutet. Både en och två av mina grannar fick något i ögat. Jag, bara nästan.

Jag ger Monica Z tre bekräftelsebehov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fler revyer från de allra härligaste av härliga filmspanare:
Jojjenito, Fiffi, Sofia, Johan och Erik från Har du inte sett den?