fredag 17 maj 2013

Singin' In The Rain (1952)





Don Lockwood: Cosmo, call me a cab.
Cosmo Brown: OK, you're a cab.

Hur tror ni att en revy av Singin' in the rain skulle starta? Mat!

Film är som mat ibland. Det finns maträtter som är jättespännande att äta, men bara lite då och då, inte allt för ofta. Jag tänker kanske på kalvlever! Det finns film som är likadan. Jag tänker definitivt på musikaler. Visst, kul och festligt när det visas, men inte ett val jag skulle göra allt för ofta om jag fick råda, och det får jag ju!

Singin' in the rain är alltså en musikal och som sådan en udda fågel i mitt filmiska skafferi. Den är dock en Klassiker, med ett stort K, och den handlar om filmbranschen just när stumfilmens storhetstid började ta slut och "the talkies" tog över. Jag borstade tänderna och tog mod till mig att se denna film inför det senaste temat vi körde med Filmspanarna.

Och vilken sensation! Jag älskade verkligen filmen med hull och hår. Jag satt och njöt filmen igenom, med ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Filmens lekfullhet och genomgoda snällhet fick mig på fall. Och dessutom hade jag mycket mer nöje av dansscenerna än vad jag trodde jag skulle ha. Den mest kända scenen, den med Gene Kelly sjungandes och dansandes genom regnet var faktiskt filmens kanske tråkigaste scen. Gene Kelly var filmens andra stora överraskning. Tala om star power, vilken karisma och vilket leende.


I filmen finns en "ond" kvinnlig kollega till Don, men hon är inte så farlig. Däremot älskade jag att Don och Cosmo var vänner och förblev så. Det hade varit så typiskt om det blandats in svek och avundsjuka mellan de två vännerna, men de gick inte i den fällan. För oss är ju denna film en gammal film, men jag blev förvånad över vilken modern syn på skvallerpressen, filmbranschen, kända människor och deras fans filmen har. Det är som att de blinkar och driver med hur mossigt det var på 30-talet. Filmen är ju inspelad på det "moderna" 50-talet. Och det lustiga är att mycket är lika än idag. The sound barrier.

En favoritscen är Good morning med alla tre. Vilken lycklig scen. Pappa Sigurd sjöng också denna låt om morgonen när vi åkte skidor som små. En annan är Make 'em laugh där Donald O'Connor som Cosmo är suverän. Samt scenen hos talpedagogen, Moses supposes. Som en extra bonus fick jag en liten stöt i kroppen när jag hördes Miss Lamonts talpedagog säga "No, no, Miss Lamont, round tones, round tones". Lyckorus.

Detta är en film som jag definitivt kommer se om igen.

Jag ger Singin' in the rain fyra steppande charmörer av fem.

Betyg: 4/5

12 kommentarer:

  1. Det syntes ju på din lista att filmen gått hem, man jag var nog inte klar över att du aldrig sett den förut -- kul! Trots att det är en musikal har jag hittills inte träffat på någon som inte kan finna något att gilla med Singin'.

    Och, återigen, Gene Kelly är KUNG :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Good morning, Sofia. I guess Moses supposes a film that Make 'em laugh can never be bad! :-)

      Radera
  2. Jag tog också och såg denna för första gången för några år sen och gillade den. Klart bättre än moderna musikaler (läs: Les Miserables). Mysig och funkar filmen igenom. En svag fyra till Singin' in the Rain.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul revy du har skrivit. Men du hade inte behövt skriva att Gene Kelly var elak bakom kameran. Han är ju så härlig i filmen. Illusionen! Illusionen! ;-)

      Radera
    2. Sorry, jag förstår precis vad du menar. Händer att man läser om skådespelare man gillar och så visar det sig att de inte är/var direkt trevliga privat...

      Radera
  3. Mysipys! Nu längtar jag till hösten, då ska jag goffa ner mig i såna här snällisfilmer. Hela tiden. Inte en enda skräckis. Bara dansanta män i dyra kostymer och damer som kan stuffa i klack. Eller nä, kanske inte hela tiden. Lite annat också annars tröttnar jag :)

    Men visst är det en mysig film! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är den mysig, men man kan inte äta chokladglass för jämnan ibland är det gott med något annat. Pistage. Melon.

      Radera
  4. Kul att du gillade den - hör defintivt till en av mina favoriter i genren. Personligen gillar jag Singing in the rain scenen kan bero på att Kellys röst är som sammet i just den sången. Nu har du Mary Poppins kvar att se ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen favoritmaterial denna film, svårt att motstå. Nu måste jag bara lista ut om du menar allvar med sista meningen eller om du med mig skämta aprillo!

      Radera
    2. Man skämtar inte om Mary Poppins. Kolla medelbetyget på den filmen hos filmitch, Sofia och mig (till exempel) :)

      Radera
    3. Ok, jag förstår. Ska aldrig skoja om Mary Poppins. Kollar era betyg... Ungefär 4 i medel. Gott betyg!

      Radera