O Brother, Where Art Thou? (2000)

Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.

Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.

Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te. 

Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.

The Big Sick (2017)

The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.

Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.

Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.

The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.

Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.

Betyg: 3/5

The Incredibles (2004)

Decennier går ju ut på att se filmer man missat under åren. Filmer från Pixar Animation Studios vill jag allt som oftast se, men man hinner ju inte med allt. Vi är många som älskar Pixar även om det finns ett notabelt undantag bland filmspanarna. Eller hur, Jojje? Pixar är oftast bra, även om de är lite hit or miss för mig. De bra filmerna är mycket bra. Det gäller filmer som Wall-E, Monster's Inc., och Toy Story-filmerna. De dåliga är riktigt risiga, tex A bug's life och Cars-filmerna. Jag har två Pixar från detta decennium som jag missat. Åtgärdat hälften av detta idag.

The incredibles är något av en animerad spoof-film vilket känns lite annorlunda. Det är superhjältar blandat med Bond-spionerier. Av de två delarna är det spionbitarna jag gillade mest. Under filmens bättre andra halva spelas musik som påminner så mycket av Bondmusiken från Goldfiner och andra att det är mer än en homage, på gränsen till stöld. Det är också när våra hjältar är på the villains ö och i the villans lair som filmen är som bäst.

Superhjältedelarna gjorde inte så mycket för mig. Skämtet som de lever på att är hur det skulle bli om en familj superhjältar skulle försöka sig på att leva ett helt normalt liv i förorten. Jag gillade några av skämten i inledningen men efter ett tag blev det lite repetitivt. Familjen med herr Incredible, den flexibla mamman, den blixtsnabbe sonen och den osynliga dottern var helt ok. Kan kanske tycka att sonen var lite av det jobbigare slaget dock.

Japp, detta var väl helt ok. Det blev faktiskt varken träff eller miss. Det var mitt emellan. Det är Brad Bird som gjort denna film och den passar in bland hans övriga animerade filmer, The iron giant och Ratatouille. Filmer som jag tycker är "helt ok".

Någon annan som tänkte på att end credits påminde om Rosa Panter credits en hel del. Lånade lite där också alltså.

Jag ger The incredibles två ovardagliga liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Raising Arizona (1987)

Bröderna Coen är personliga favoriter men de är lite ojämna och man kan inte säga att de är en garanti för helt lyckade filmer. Raising Arizona är deras andra långfilm av sexton (till dags dato). Jag har sett femton av deras filmer i och med denna. Vem vet, Decennier the 90's kan kanske komplettera den sista undflyende filmen för mig...

Raising Arizona var en svår film. Den var som en berg- och dalbana. Vissa delar är jättebra men andra är farsartade och bara jobbiga. Holly Hunter var jättebra och hon spelade sin Ed med ett härligt allvar hela filmen igenom. Nic Cage var också bra som HI. Deras kärlekshistoria förtjänade kanske en något mer seriös behandling? Men allt eftersom jag ser filmen känner jag att så länge bröderna Coen inte tar denna film på allvar, varför skulle jag göra det?

Flera av de "komiska" delarna, jag vill kalla dem farsartade fånerierna, är helt usla. John Goodman och William Forsythe som bröderna Snoats är inte välkomna att stanna över i mitt gästrum. Man kan kanske tänka sig att ett frö till karaktären The Dude lades här men det hjälper inte.

Jag förstår inte heller riktigt vilken genre filmen är i. Är detta en renodlad komedi? Varför då den så seriösa tonen? Ska jag ta denna för en tidigare version av A serious man? Men ack, då kan jag bara tycka att Raising Arizona inte alls är lyckad. Är det en mer renodlad komedi kanske? Den påminner faktiskt ganska mycket om crime-komedin Burn after reading. Fast med sämre karaktärer, tristare manus och mindre kul setting. Frances McDermond var däremot såklart en höjdpunkt, i denna också.

Ok, allt är inte neggigt. Du tror kanske att jag hatade denna film. Nej då, jag satt nog och log en hel del där i soffan, men man har ju också tämligen högt ställda förväntningar på brödernas filmkonst. Detta är och förblir en "minor Coens" för mig. Jag tror att bröderna håller med mig. De ser den nog som en klackspark. Filmen är helt klart på den undre halvan av deras högklassiska "back catalogue". Någonstans hade jag en fantasi om att skriva revyer för alla deras filmer. Vi får väl se om det blir av...

Jag ger Raising Arizona tre "mugshots" av fem möjliga.

Betyg (2014): 3/5

Våren 2023 sågs filmen om för Shinypodden säsong 13 Coen del 2. Denna gång fann jag filmen mestadels tråkig, och jag gav den en stark etta! Lyssna på podden här.

Betyg (2023): 1+/5