Visar inlägg med etikett Christian Slater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christian Slater. Visa alla inlägg

fredag 7 december 2018

The Wife (2017)


Glenn Close spelar hustru till känd författare som ska få nobelpriset i litteratur. Äkta maken är narcissistisk och grotesk och spelas därmed av Jonathan Pryce. Filmen böljar mellan bilder från parets resa till Stockholm med alla festligheterna runt prisceremonin och flash backs till deras gemensamma historia.

Skådespeleriet är vasst i denna film. Sympati för hustrun och parets barn blir stor och äcklet för mannen likaså. Men det är svårt att beskriva problemet med filmen utan att gå in på handlingen så nu spoilervarnar jag alla som vill se denna film ospoilade.

SPOILER BEWARE!!

Filmen bygger på boken med samma namn, The wife, skriven av Meg Wolitzer. Det känns som att hon sökt en historia där kvinnan i relationen tvingats underkasta sig mannens ambitioner och karriär. Tyvärr känns hela historien tämligen konstruerad.

Filmen utspelas på tidigt nittiotal med återblickar till sextiotalet för att den idag så uppenbart inte skulle vara relevant. Men även på den tiden, och tidigare, fanns det framgångsrika kvinnliga författare. I filmen verkar det som att de två främsta skälen till att Joan Castleman inte satsar på en egen karriär som författare var dels Elaines (Elizabeth McGovern) varningar om att kvinnliga författare inte får samma chans som manliga, dels att Joe Castleman skulle ha hindrat henne. Varför Elaines utbrott skulle blivit så avgörande för Joan Castlemans val för resten av livet förklaras inte. Inte heller vad Joe Castleman gör för att hindra Joan Castleman från att "go for it".

Samtidigt framställs Joan Castleman som extremt begåvad, intelligent och inte minst den enda med stake i familjen. Filmen lyfter henne hela tiden och det råder ingen tvekan om vem som är mest dominerande i familjen. Tyvärr motsäger den bilden filmens story. Istället halkar filmen omkring i gränslandet till en offermentalitet som är farlig och destruktiv, inte minst för unga kvinnliga begåvningar med författarambitioner.

Det finns säkert oräkneliga kvinnliga författare som aldrig fått chansen, eller inte vågat ta chansen, på grund av något av alla hinder som kan ha kommit i vägen, likaväl som det finns oräkneliga manliga författare som inte heller fick eller tog chansen på grund av hinder.

Frågan som jag har kvar i mig efter filmen är hur det hänger ihop, bilden av Joan Castleman å ena sidan (stark, kapabel) och bilden av en kvinna som lever en livslögn fylld av eländig livslång orättvisa. Men är Joan orättvist behandlad av världen? Var går gränsen för eget ansvar för sitt liv? Otroligt intressant frågeställning som filmen snuddar vid men som den inte är intresserad av att hantera. Kanske en för komplex fråga för filmmakarna, det är ju mycket enklare att ta den ytliga och banala utvägen... Att följa minsta motståndets lag, som Joan Castleman verkar ha gjort i sitt liv.



Historien om Joan Castleman som jag uppfattade från filmen hade kunnat vara så mycket starkare om det vore en historia som passade in på filmens karaktärer bättre. Trots bra skådespeleri kändes det inte äkta. Glenn Close spelar sin Joan Castleman behärskat men ändå kraftfullt. Det är också en typ av roll som brukar vara populär i tävlingssammanhang. Oscarsbait?

Sen får jag anta att Jonathan Pryce också spelar bra då jag instinktivt ogillar honom från första scenen. Just att regissör Björn Runge fått honom att äta äckligt på olika saker filmen igenom är en för mig otroligt tydlig markör att det är ett svin vi har att göra med. Han äter nästan lika äckligt som Denethor gör i Sagan om ringen-filmerna, ni kommer väl ihåg Boromir och Faramirs fader, han som äter grillad kyckling och tomater på "intressant" sätt...?

The wife är bra gjord och det är kul att se så många scener från Stockholm, hoppas nu bara att de är inspelade i Stockholm så att det inte bara är fejk och jag en åsna. Men tyvärr tyckte jag ändå inte att filmen gav så mycket. Det är en film om en kvinna som gör ett antal dåliga livsval och som i andra ändan av sitt liv ångrar sig. Om det nu är det hon gör, detta lämnas öppet. Men Joan Castleman kanske älskade sin man, hon kanske såg sidor hos honom som filmen valde att dölja? Hon kanske levde det liv hon ville?

För om hon nu var så briljant som hon framställs, skulle hon kanske inte givit sig till en mycket äldre narcissist looser? Jag kände sympatier för henne som person, men såg hennes livssituation som hennes ansvar i högsta grad. Det måste ha varit hennes val att spela med i charaden och agera som spökskrivare åt sin make, annars hade hon lätt kunnat slippa "jobbet" genom att bara sluta skriva eller skriva medvetet dåligt. Därmed blev hela filmens konflikt desarmerad och filmen som sådan som en tunn soppa med allt för lite innehåll. Att vara gift med ett svin är väldigt trist men att det skulle vara en del av en konspiration mot kvinnliga författare - tillåt mig tvivla.

Jag ger The wife två dåligt valda livspartners av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler tankar om filmen, mer positiva sådana:




onsdag 26 november 2014

Nymphomaniac (2013)



Månadens tema är Orgier och det är det 27:e temat vi kört inom Filmspanarna. Det är ungerfär två och ett halvt år vi har hållit på med de populära Filmspanartemana.

Ok? Vad kan vi göra av detta då? Det kan finnas många sorters orgier, typ målorgier eller matorgier, men jag tänker givetvis på sexorgier. För det blir roligare så. Lista? Kan jag göra en lista på sexorgier? Hmm, tyvärr inte. Här kommer jag att tänka på John Cameron Mitchells festivalsnackis från 2006 Shortbus som gav oss mer än vad vi ville se, Kubricks Eyes wide shut med storstjärnan som gav oss mindre än vad vi ville se, den gamla Caligula som jag inte sett och den kommande Fifty shades of grey som jag antagligen kommer se. Nej, någon lista kunde jag inte prestera denna gång. Istället får det bli att sudda ut en filmhistorisk "blind spot". Jag tog mig an Lars von Trier's Nymphomaniac. Båda delarna. Director's cut. Oh la la, fem och en halv timme med nymfomani, med en sex addict.


Detta var första filmen jag sett från Lars von Trier. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lockats av hans skandalomsusade filmer, till synes provokativa för provokationens skull. Men nu ville jag se vad all the fuss is about...


Nymphomaniac är inte en trevlig film. Man blir inte speciellt uppiggad direkt. Är det inte tredje delen i hans ångesttrilogi? Och det passar för att ångest ligger närmare till hands än någon annat psykologiskt tillstånd. En kort bit in i filmen ser jag filmens slut inför mina ögon. Men nej, så kan det väl inte gå? Inte är von Trier så banal att han väljer den vägen? Det skulle dröja några dagar tills jag fick reda på hur historien slutade...


Filmen går i vågor. En så lång film är ganska självklart lite ojämn. Den första delen är 2,5 timmar och jag såg den vid tre sittningar, nästan som om det vore en tv-serie. Den andra delen är 3 timmar jämnt och den såg jag i en enda maratonsittning på en fredagskväll. Om alternativet hade varit att se Idol kan man säga att jag valde den kompletta motpolen till det glassiga fredagsunderhållningsprogrammet.


Samtidigt som Nymphomaniac dryper av ångest, speciellt mot slutet, har den en svart humor som lättar upp lite då och då. Humorn i filmen är välkommen, ganska väntad med tanke på det absurda i filmens handling. Men tyvärr har den inte en äkta värme. Jag känner mig aldrig under hela filmens speltid trygg i regissörens händer. Jag är hela tiden på min vakt, spärnar emot lite mot att låta mig dras in i Joe's historia. Samma sak med humorn. Jag litar inte på von Trier. Hans humor är påklistrad känns det som.


Vad ska man säga om Charlotte Ginsburg som Joe? Bättre på att sjunga än skådespela? Och vad har vi på Stellan? Han gör väl ganska bra ifrån sig, men jag tycker att trots allt naket att von Trier aldrig riktigt sätter skådespelarna på riktiga emotionella prov. Han verkar inte lita på att de kan bära en scen utan gimmickar i form av bilder på gubbar som fiskar i en fors och så vidare. Jag får i alla fall sällan känslan av riktigt vassa skådespelarprestationer i denna film. Men modiga är de, i alla fall några av skådisarna är ju nakna och har sex. Eller har de det? Jag slog lite förstrött på internet om det efter jag sett filmen och såvitt jag förstått är det riktiga penetrationer man får se men att von Trier använt sig av sex-doubles, dvs porrstjärnor har agerat body doubles för de "riktiga" skådespelarna. Eller riktiga och riktiga, även porrskådisar är ju riktiga skådespelare, och ofta än mer riktiga än de andra...


Det är klart att det var kul att ha sett detta chabrak till film. Det finns partier i filmen som är hyperintressant. Vissa av delar av dialogen mellan Joe och Seligman är intellektuellt stimulerande. Vissa av Joes eskapader är fantasieggande, men knappast speciellt upphetsande (trots allt naket, eller på grund av allt naket?). Men som helhet var den inte lika mäktig som jag någon stans i mitt huvud trodde att den skulle vara...

Däremot var den grotesk i några scener. Tänker på en scen på ett köksgolv och en sorglig en på ett sjukhus...

OK, I did it! Seen it.



Sen slutade hela filmen exakt som jag trodde i början. Bra? Eller bara dåligt?

Jag ger Nymphomaniac, parts I and II (Director's cut) två hål av fem möjliga.

Betyg: 2/5






Nu ska det bli jättespännande att se vad de andra filmspanarna har kokat ihop på temat Orgier.Skriver alla om sexorgier, eller är jag ensam om det till och med?

torsdag 6 juni 2013

Bullet To The Head (2013)



Bonomo: Really know each other. Thats's nice.

Det är kul med sammanträffanden. Det var inte så fasligt länge sedan jag och Mr. Magic pratade om svunna tider och hur actionfilmerna var annorlunda och bättre på åttiotalet. De var annorlunda och bättre på nittiotalet också. Men nu för tiden är de oftast sönderklippta och knasiga. Vi hängav oss väl åt ett nostalgiskt drömmeri måste jag erkänna.

Men kanske ändå inte bara drömmar. För nu har jag på kort tid sett två riktigt bra actionfilmer som påminner mig om hur de var under åttiotalet. Dels såg jag Arnolds återkomst i den mycket fina actionpralinen The last stand. Och nu har jag sett den väldige Sylvester Stallone i Bullet to the head. Detta är en neo-noir med voice-over och allt som utspelas i New Orleans, här med smeknamnet Crescent City. Vi får en tät historia med korrumperade poliser och oärliga affärsmän med perversa läggningar. Sly spelar den gamle erfarne smågangstern som hankar sig fram på diverse jobb som en avrättning här eller ett rån där. Han tvingas samarbeta med en semestrande polis från D.C som utreder sin döde före detta kollegas smutsiga byk. Men filmen är inte bara neo-noir, det är en buddy movie, en riktig actiondängare och den är regisserad av den gamle The Warriors-regissören Walter Hill!


Jag älskar att filmen inte faller i fällan att klippas som en hetsig hip hop-video från MTV utan vi får se hela actionsekvenserna och vi som åskådare vet hela tiden var i rummet, var i scenen, vi befinner oss. Det är en konst att göra actionscener på ett sätt så att publiken slipper bli förvirrad och yr i skallen. Bullet to the head lyckas med detta. Jag gillar också tonen och den noiriga känslan. New Orleans måste vara en av filmvärldens bästa städer att göra noiriga filmer i. Det är kul att skriva noiriga!

Stallone klarar sig bra. Han har kvar sin charm, trots att han ser stel ut som en botoxfylld hollywoodfru. Vi får givetvis en del wise cracks om hans ålder och så, men det hör liksom till nu när han är så gammal. Det var precis samma sak med Arnold i The last stand och det funkade bra där också. Det är kul att underhållas av filmer som dessa.


Filmen har inga riktiga stolpskott i birollslistan, men inte så många som sticker ut heller. Jag var mest förtjust i att återse Christian Slater i rollen som riktigt slajmig advokat åt storskurken. Var har han hållit hus egentligen? Han är ju en av dem vi hejar på ju! Hans Marcus Baptiste visste sannerligen hur man gör för att kasta ett party. Mycket ekivoka och fantasieggande partyscener! Jag skulle kanske ta och se Kubricks Eyes wide shut ändå? Har aldrig kommit mig för...

Bullet in the head revolutionerar inte actiongenren, men den är ett fräscht tillskott till en marknad som har för få filmer av denna sort och kaliber. Jag känner för att ge den ett riktigt bra betyg.

Jag ger Bullet to the head tre talangfulla döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi har också återsett sin älskling bland älsklingar Sly Stallone. Kolla vad hon tycker om filmen här.
Även den enigmatiske Movies-Noir har behandlat filmen, se där.


fredag 2 april 2010

True Romance (1993)



You're so cool!

Halloj! Här kommer min första "Retroperspektiv". En tidigare skriven recension av mig. Läs och njut... Nä. Läs, och sedan se filmen och njut...


Nu har äntligen den fantastiska och tillika kultförklarade filmen "True romance" från 1993 släppts som en "special edition". Vi har fått en utgåva fullmatad med extramaterial levererad på två diskar. "True romance" är en ursinningt våldsam och samtidigt underbart romantisk saga om två ungdomar från Detroit, Clarence och Alabama. Huvudpersonerna spelas alldeles förträffligt av Christian Slater och Patricia Arquette. Patricia Arquette bara ÄR Alabama! Historien är enkel och den har berättats förut. Våra två hjältar träffas, de blir hejdlöst förälskade i varandra men de råkar stjäla en hel resväska full med kokain av maffian. De flyr västerut till Clarences barndomsvän Dick Ritchie (suveränt spelad av Michael Rapaport) i drömmarnas stad Los Angeles. Clarence och Alabama vill ha hjälp av Dick med att sälja knarket för att sedan dra sig tillbaka till Cancun, Mexico, och tillbringa resten av sina liv med att spendera pengarna. Självklart fungerar inte deras plan helt smärtfritt, utan paret får kämpa sig igenom ett antal jobbiga situationer.

Manus till "True romance" är skrivet av Quentin Tarantino ("Pulp fiction", "Reservoir dogs"). Det är Quentins allra första manus och han finansierade sin första film "Reservoir dogs" med pengarna han fick för detta manus. Filmen blev till slut regisserad av Tony Scott som också gjort filmerna "Spy game", "The last boy scout", "Snuten i Hollywood II" och "Top gun". Jag tycker väl inte att Tony Scott är en av de allra främsta filmregissörerna, men här har han lyckats mycket bra. Filmen bär dock mycket tydliga spår av Tarantino då den liknar både "Reservoir dogs" och "Pulp fiction" till stil och innehåll. Alla tre filmerna lyfts upp av en massa otroliga karaktärer, de har en snabb och träffsäker dialog och de innehåller flera typiska "Quentin Tarantino-monologer". "Reservoir dogs" har "Like a virgin-monologen", "Pulp fiction" har "hamburgare i Holland-monologen" och "True romance" har bland annat Hoppers "Sicilians and the Moors-monologen", Gandolfinis "The first kill-monologen" och Samuel L Jackson "Eating pussy-monologen", som för övrigt finns med i sin helhet i "deleted scenes"-avsnittet. Ett annat särdrag i Quentins filmer är givetvis att han blandar svart humor med mycket våldsamma scener. I "True romance" har han dock kryddat anrättningen med en mycket gullig kärlekshistoria. Filmen är trots sitt våldsamma inslag en bra dejt-film. Quentin berättar på sitt kommentarsspår att många par har "True romance" som "deras film", på samma sätt som ett kärlekspar kan ha "sin sång".

Rolllistan i "True romance" är minst sagt imponerande. Man får väl anta att det är mycket tack vare allt snack i branschen om Quentins första film "Reservoir dogs" som hade haft premiär året innan. Här följer en liten lista på medverkande skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, Michael Rapaport, James Gandolfini, Chris Penn, Tom Sizemore, Saul Rubinek, Bronson Pinchot och Michael Beach. Man får väl anta att det både fanns en lockelse i manuset och en respekt för Tony Scott som gjorde att alla dessa skådespelare ville vara med. En liten detalj är att James Gandolfini (Sopranos) gjorde här sin första roll som maffiamedlem.

Tony Scott har förvaltat Quentin Tarantinos manus mycket väl. Quentin nämner i sitt kommentatorspår att Tony har följt manus mycket noga och i huvudsak endast ändrat på två större "saker". Dels hade Quentin tänkt spela in filmen mer likt "Reservoir dogs" där han hoppar fram och tillbaka i tiden. Tony Scott valde att berätta "True romance" i en rak tidslinje. Jag vet inte vilket som hade blivit bäst men Tonys version är nästan fulländad så jag är nöjd. Den andra stora ändringen är jag också mycket nöjd med och det är att Tony skrev om slutet! I extramaterialet finns det slut som Quentin skrivit med, och det är helt fantastiskt! Men jag håller faktiskt med Tony om att både filmen, och Clarence och Alabama för den delen, förtjänar det slut som han valde. Quentin spenderar en hel del tid att prata om detta val i sina kommentarer och han håller med en viss motvilja med om att Tonys slut är bättre än hans eget. Alternativa slut finns på en del DVD-utgåvor och jag tycker ofta att de ursprungliga sluten är mycket bättre än de mer kommersiellt gångbara slut som filmbolagen väljer. Två exempel där de alternativa, dvs. ursprungliga, sluten är överlägset bättre är i filmerna "Ett perfekt mord" och "Stigmata". "I ett perfekt mord" har de genom att byta ut slutet ändrat de scener som motiverar filmens titel! Detta var för mig helt ofattbart. Regissören förklarar att de ville ha en mjukare bild av Gwyneth Paltrows karaktär. Bullshit säger jag om ett sådant beslut. Vad Tony Scott kände efter att han filmat hela filmen var att filmens slut var fel, helt enkelt. Han hade gjort en sagofilm och då skulle filmen ha ett sagoslut helt enkelt. Ett sådant argument kan jag köpa helt och hållet.

Musiken i filmen är mycket väl vald. Speciellt det romantiska temat, ett stycke som spelas på en xylofon, är otroligt bra. Den musiken är för övrigt tagen direkt från filmen "Badlands" från 1973. Clarence är också en stor Elvis Presley-fan och det finns många referenser till Elvis i filmen. Bland annat spelar Val Kilmer Clarence:s mentor, en Elvisliknande figur som träffar Clarence på toaletten och ger honom råd, våldsamma sådana.


Extramaterialet på första skivan är tre mycket intressanta och underhållande kommentatorspår. Först lyssnade jag på Quentin Tarantinos spår. Han pratade om arbetet med sitt manus, sina andra filmer, och allmänt om hur det var att försöka slå sig fram i Hollywood som okänd ung filmskapare. Efter det lyssnade jag på regissören Tony Scotts spår. Han pratar lite om hur han kom i kontakt med filmen och Quentin och sedan drar han anekdoter och minnen från filminspelningen. Till sist har vi det underhållande spåret där Christian Slater och Patricia Arquette tillsammans tittar på filmen. En lustig detalj är att de verkligen ser på filmen tillsammans, precis som om de vore två vanliga åskådare. Det var ju faktiskt tio år sedan filmen spelades in. De lever sig med i actionscenerna, berörs av kärleksscenerna och uttrycker förtvivlan när Clifford tar sin sista cigarett.

Andra skivan är fullmatad med intressant material. Där finns cirka 30 minuters bortklippta eller förlängda scener, med eller utan regissörens kommentarer. Dessa scener tillför inte så speciellt mycket till filmen och de har blivit klippta för att hålla ner filmens längd eller för att hålla upp tempot. Som jag nämnt tidigare finns ett alternativs slut, med eller utan kommentarer av regissören Tony Scott eller Quentin Tarantino. Det alternativa, eller ursprungliga, slutet är som jag sagt helt otroligt bra och man kan nästa önska att filmen fått detta slut.
"You're so cool",
"You're so cool",
"You're so cool".
Men som sagt, andan i filmen krävde ett annat, lyckligare slut. Till detta finns fyra längre stycken från filmen med kommentarer från Dennis Hopper, Val Kilmer, Brad Pitt och Michael Rapaport. Dessa scener täcker in nästan en hel timme, dvs halva filmen. Man får se de avsnitt där ovanstående skådespelare deltar och höra deras respektive minnen och anekdoter vilket är mycket intressant, speciellt Hoppers och Rapaports. I övrigt finns det vanliga extrmaterialet som en featurette, fotografier, trailers, TV-spottar och filmlistor för skådespelare och andra från filminspelningen.

Sammanfattning
"True romance" är en helt fantastisk film och då menar jag inte actionfilm, utan film alla kategorier. Har du inte sett den, så måste du se den snarast. Den innehåller otroliga skådespelarprestationer, och en av filmhistoriens bästa scener, den mellan Dennis Hopper och Christopher Walken. Även scenen mellan James Gandolfini och Patricia Arquette ("You got a lot of heart, kid, you know that?") och den avslutande scenen med Tarantinos alltid
återkommande "Mexican standoff" är maffiga. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, och när jag nu skulle kolla in nyutgåvan blev jag överraskad av hur bra och framför allt romantisk den är. Trots att jag nu sett igenom filmen ett antal gånger med alla kommetarsspår och allt extramaterial är den otroligt fräsch. Man kan verkligen se den om och om igen. Detta är en film som kommer att klara minst tio år till innan den börjar kännas för gammal. Jag tror att det är den romantiska sagokänslan, förstärkt av musiken, som gör att jag faller pladask för denna pärla från Quentin Tarantino och Tony Scott.

Betyg 5/5