To Be or Not to Be (1942)

Sista filmen i Screwball Comedy-podden var en svår nöt att knäcka. Här har vi en film som täcker över två genrer som lätt kan kännas som oförenliga. Vi har en förvecklingskomedi med misstagna identiteter och annat härligt, men den är också ett krigsdrama om en teatergrupp mestadels bestående av judar i Warszawa under nazistockupationen under 1940-talet. 

Filmen inleds och avslutas mer som ett drama än en komedi. Men under stora delar av andra halvan är den dock en renodlad komedi. Om man vill att en film ska ha en konstant tonalitet är denna film en utmaning. Humor kan vara en förlösande och ibland nödvändig omväxling i riktigt tunga dramer. Men det är inte fallet i denna film. Här är det mer som två olika filmer, en komedi och ett drama med samma manus som gär parallellt, ibland ser vi lite av den ena och ibland lite av den andra och så växlar det så lite fram och tillbaka.

Tja, det är en svår balansgång. En film som Taika Waititis Jojo Rabbit försöker sig också denna balansgång och lyckas så väl även att den är en av de roligaste och sorgligaste filmerna jag sett de senaste 20 åren. To Be or Not To Be är måhända mer känd i filmhistorien, men den kommer inte upp i den nivån.

Precis som i Chaplins The Dictator avslutas To Be or Not To Be med en innerlig monolog. Monologer som jag tar med mig långt efter filmen rullat klart. 

Carole Lombard är filmens stjärna i huvudrollen som den modiga Maria Tura, och Jack Benny är mycket bra i rollen som hennes avundsjuka och lite svartsjuka make Joseph Tura. Paret Tura emot hela den nazistiska maskinen. Felix Bressart som Greensboro får inte mycket speltid tills hans slutmonolog. 

Filmen påminner mig om senare alster som tv-serierna Hemliga armén och dess spoof ’Allo ’Allo hemliga armén, samt Tarantinos Inglourious Basterds och Bob Fosses Cabaret från 1972.

Helt klart en bra film, innerlig, om än lite svårplacerad genremässigt. Jag skulle inte i första hand kalla den för en Screwball Comedy. Eller?

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl fasas över krigets hemskheter. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

My Man Godfrey (1936)

My Man Godfrey är en av de mest kända Screwball Comedies från eran. Tyvärr föll den mig inte på läppen. 

William Powell i rollen som Godfrey var filmens behållning. Han spelar en Ivy League utbildad finansman från en "old money"-familj i Boston. Efter några dåliga affärer har han hamnat på sniskan och valt att hänga med de bostadslösa i ett av New Yorks mindre faschionabla områden.

Historien startar när Godfrey blir en bricka i spelet mellan två systrar i New Yorks socitet. Pappan i familjen har gjort sig en förmögenhet som industriman, "new money". Den äldre systern är någorlunda normal, men dryg och elak. Den yngre systern fattar genast tycke för Godfrey men beter sig sedan filmen igenom som en bortskämd sexåring med fejkade gråtattacker och simulerade avsmimmningar för att få sin vilja igenom. "The wacky rich"...

Det är svårt att tycka att någondera av systrarna är charmiga om jag ska vara ärlig. 

Äpplena faller inte långt från trädet och i detta fall är det mamman som är superspåning och totalt ocharmigt "tokig". Hon underhåller sig med en blodigel till artist som endast hänger i den rika familjens hus för att han där inte behöver försörja sig själv.

Familjens överhuvud är filmens charmigaste karaktär och dessutom godhjärtad rakt igenom, trots sin stoga överviktiga mage och hans jobb som industrimagnat.

Carole Lombard spelar den yngre dottern Irene. Jag fann tyvärr inte Godfrey och Irene som ett kärlekspar trovärdiga eller speciellt charmiga. På Criterion Collection-utgåvan finns några outtakes där skådespelarna säger repliker fel och avbryter tagning. Då ser man hur charmiga de egentligen är, när de pratar normalt och inte i sina "teaterröster". Bläh, då är det för sent. Det är så jag hade velat att de skulle prata filmen igenom.

Lombard och Powell var gifta mellan 1931 och 1933. De var överens om att bryta upp i en "bra" skilsmässa". Tre år efter denna film gifte sig Lombard med självaste Clark Gable och de blev något av Hollywoods royalty. Hon dog tyvärr i en flygplansolycka redan 1942. Mycket tragisk historia. Trots att Gable gifte om sig två gånger efter Lombard ville han ändå att bli begravd med Lombard vilket också skedde enligt hans önskan. 

Tyvärr blev jag inte betuttad i Lombard. Hennes spelstil i denna film gick mig helt över huvudet. Däremot var Powell bra som förväntat. Filmen rör runt i klassfrågor mitt under brinnande magnifik depression. Men den fattige mannen från gatan (Godfrey) är ändock en rikemanson från Boston så det är lite svårt att skönja något tydligt politiskt budskap i filmen. 

Lyckligtvis hade vi en mycket bättre film som kmpanjon i avsnittet... The Thin Man (revy från 2013).

Betyg: 2,5/5

Lyssna på avsnitt 2 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Mr. & Mrs. Smith (1941)

Mr. and Mrs. Smith är en av få komedier, och kanske den enda screwball comedy'n, som Alfred Hitchcock gjorde. Storstjärnan och familjevännen till familjen Hitchcock Carole Lombard ville att han skulle regissera henne i filmen. Hitch har sagt att han inte förstod sig på personerna som filmen handlade och jag kan bara hålla med. Det går inte. Även om Carole Lombard gör ett bra jobb är de två övriga manliga huvudrollerna spelade av Robert Montgomery och Gene Raymond slätstrukna och menlösa.

Filmens stora problem är att den inte är speciellt roligt för det mesta och för en komedi är det allvarligt. Den är kompetent gjord men det sprakar inte om karaktärerna eller dialogen som det brukar göra i de bästa filmerna ur genren. Manus är direkt svagt då författaren glömmer helt av att etablera paret Smiths förhållande och därmed saknas "stakes" i filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur det går för paret.

I säsongens fjärde avsnitt behandlar vi denna svaga Hitchcock-film. Det känns som att det fanns fler roliga historier att prata om från inspelningen än från själva filmen. Carole Lombard var en frisk fläkt. Tyvärr blev detta hennes näst sista film då hon dog i en flygolycka 1942 endast 33 år gammal.

Lyssna på vårt poddavsnitt för denna film här.

Betyg: 2/5

En så kallad "screwball comedy"

"Jojje"-spaningen, pariserhjulet

Lombard regisserar Hitchcock för hans cameo

Twentieth Century (1934)

Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5