Psycho (1960)

 

Psycho är sannerligen en mycket välkänd film men otroligt nog hade jag inte sett den förrän nu. Men bättre sent än aldrig som det gamla ordspråket säger.

Det kan vara lite problematiskt att se en film för första gången som är så berömd och omtalad att man redan har en känsla för och uppfattning om filmen. Jag hade allt för bra koll på denna film då jag någon gång hade sett den berömda duschscenen, trots att jag inte sett hela filmen. Jag kände också till den twist som filmen döljer i sitt sköte med Norman Bates och hans mamma.

Men trots allt detta blev det ändå filmen en stor succé i mina ögon. Detta är en riktigt bra film! 

Jag älskar framför allt Anthony Perkins magnifika skådespeleri. Magiskt. Det känns som att hans insats är ett unikum och det kan ha varit en lyckoträff med skådespelare, regissör och manus i ljuvlig symbios.

Filmen i övrigt, vid sidan av Perkins insats, är också vass. Janet Leigh inleder som den förväntade huvudpersonen (Marion Crane) och jag håller med om att hon borde stå som huvudperson oavsett hur länge hon är med i filmen. Just när den kända duschscenen inträffade i filmen, att den kom så tidigt, var en överraskning för mig. Klart stimulerande att det hände redan runt mitten av filmen. 

Efter Marion blivit mördad introduceras systern Lila Crane som spelas av Vera Miles. Jag gillar bådas insatser även om Janet Leigh är den som får dra det stora skådespelarlasset med sin insats under filmens första halva. Filmens kanske viktigaste scen utspelas mellan Norman Bates, Marion Crane och en nattmacka. Briljant scen.

Precis som Joel är inne på i podden är filmen uppdelad på två halvor där första halvan är ett psykologiskt drama som går långsamt framåt. Vi får en karaktärsstudie på Marion Crane och hennes psyke. Filmen visar tydligt varför hon stjäl pengarna och varför hon känner sig jagad. Frans är inne på att filmen skulle kunnat ta flera alternativa vägar men att den nu istället checkar in på Bates Motel.

Andra halvan går snabbare då filmen ändrar skepnad från karaktärsstudie till ren thriller om inte skräck rent ut sagt. Filmens näst bästa scen är mellan Norman Bates och detektiven Milton Arbogast där detektiven nedmonterar Normans ihåliga vittnesmål. Även den leder till ett våldsamt och överraskande slut. Norman spenderar mycket tid ute vid träsket i filmen!

Nästa gång jag ser filmen ska jag studera Janet Leighs skådespeleri under första halvan. Joel gav ett brandtal om hur bra hon är där, och jag var kanske lite för fokuserad på handlingen för att ta in detaljerna i skådespeleriet under första titten.

Det finns inte mycket att klaga på i en film som denna, men en sak som stack i ögonen på mig var den långa monolog som gavs precis i slutet då en psykolog noggrant redde ut de psykologiska förvecklingarna i Normans inre. Det blev en orgie i exposition och jag tyckte att hela slutet blev lamt, som en pyspunka. Som om det vore en epilog mer. Den unge Albert borde insett att det är bättre att "visa" istället för "berätta" (via monolog). Jag har dock en lösning på problemet som kom till mig som en snilleblixt mitt under poddningen. Lyssna på vårt program och avgör sedan om min lilla förändring av slutfasen hade fungerat eller ej!

Men allra sista scenen med Norman Bates och hans leende räddar mer eller mindre upp slutet av filmen ändå. Vilket magnifikt slut!

Betyg: 4/5

Lyssna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i nionde avsnittet av nionde säsongen av Shinypodden.

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.

Betyg: 2/5

PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.

The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

Detta är en sådan där gammal riktig film-film som man bara kan älska. Jag hade inte sett den förut, men den gick säkert på tv om och om igen när vi var små? Det är en dramabetonad western om moral och etik som amerikanarna gärna visar upp i denna typ av rättskaffens filmer. Jag påminns både en och två gånger om filmer som Mr. Smith goes to Washington, To kill a mockingbird, Anatomy of a murder och till och med 12 angry men. The man who shot Liberty Valance är en klassiker som lätt kan samsas med alla de filmerna.

John Ford med klassiska westerns som Stagecoach och The Searchers i bagaget har här samlat ihop båda superstjärnorna John Wayne och James Stewart. Quelle spectaculaire! När James Stewart först äntrar scenen som en åldrar senator anar jag att något är lurt. Han har sminkats gammal. Och mycket riktigt är större delen av filmen en flash back och Stewart och de övriga är inte så gamla längre. Filmen utspelas under den korta, korta tiden mellan det vilda och laglösa vilda västern och då Amerika börjar byggas upp med lagar, städer och befolkningsmigration västerut. Den nya eran är den nyare västern som till exempel beskrivs i Laura Ingalls böcker om det lilla huset på prärien.

James Stewart spelar Rance, en idealistisk, lärd och kanske naiv advokat som hamnar en stad för långt västerut där hyrda revolvermän fortfarande styr vem som har rätt i en dispyt. John Wayne är type castad och spelar den ärrade våldsmannen Tom som skjuter först och frågar senare. Båda skådespelarna gör sina roller bra. Detta är dock Stewarts film. Han är magnetisk på något sätt och hans milda figur med sina goa ideal är svår att motstå.

Som krydda i anrättningen har vi också Hallie spelad av Vera Miles. Hon var en ny bekantskap för mig och hon gör det bra. Rollen spelas helt allvarligt och hon blir den katalysator som för handlingen och spänningen mellan Rance och Tom framåt. Filmen skurk och tillika titelrollen som Liberty Valance spelas av hårdingen Lee Marvin och som hans högra hand ser vi en relativt ung Lee Van Cleef.

I övrigt finns det många fina birollskaraktärer där den konstant berusade men ändå vältalige tidningsmannen Dutton Peabody samt det svenska paret Nora och Peter Ericson sticker ut. Scenen när Peter Ericson stolt tog med sig intyget på att han var amerikansk medborgare när skulle rösta för första gången var oväntat rörande. Scenen när Hallie erkänner att hon inte kan läsa tog också hårt.

The man who shot Liberty Valance är som legenderna själva... Fakta må vara suddiga, men känslan för tidseran är klockren. Detta är en film att njuta av. Ospoilad som jag var bjöds jag till och med på en twist av stora mått som jag borde sett på långt håll men jag hade slagit av analyserandet och låtit mig bara flyta med i historien som en kanot i Coloradofloden.

Däremot kan jag inte hålla mig från att analysera den sorgsna känslan jag hade när filmen var slut. Och hur ska man egentligen tolka den mycket grumliga sista scenen på tåget? Många, jag själv inklusive, hyllar sista scenen i The graduate för att vara komplex, och den sista scenen i denna film är minst lika komplex. Skulden som Rance känner på grund av sin livslögn är uppenbar. Känner inte Hallie till sanningen? Är Hallie djupt olycklig, "dreamed of returning..."? Hur gick det till när Hallie valde Rance? Gjorde hon det själv eller tvingade Tom hennes hand? Älskade Hallie Rance, eller älskade hon Tom? Det faktum att hon placerade en kaktusros på kistan verkade betyda något för Rance. Vad ska den scenen säga oss? Damn, är filmen så sorglig som det verkar...? Really?

Jag ger The man who shot Liberty Valance fyra tidseror som för alltid har försvunnit av fem möjliga.

Betyg: 4/5