Gojira (1954)

Godzilla (orig. Gojira) från 1954 startade en hel filmserie och även om jag tror mig ha sett två av Godzilla-filmerna från Hollywood var det hög tid att se originalet från Japan. Speciellt nu när det kommit ut en ny japansk Godzilla-film som omtalas som en uppföljare till den första filmen från 1954.

Japp, det är en gammal film och man måste acceptera att specialeffekter är som förväntat. Jag tycker det adderar en charm till filmen och jag tyckte faktiskt att de har fått till monstret överraskande bra. Däremot var miniatyrerna inte speciellt imponerande, leksakshus, leksaksskepp och den lilla leksakshelikoptern var lite pajjiga.

Jag blev mer överraskad av handlingen. Jag hade fått för mig att faran med kärnvapen skulle ligga under ytan och att monsterfilmen skulle leka mer med symbolism, men här är det helt öppet och övertydligt. Jag gillade twisten med hur de lyckas besegra sitt monster och den filosofiska tankarna runt detta. Forskaren Dr. Serizawa har ångest om sin uppfinning på samma sätt som Oppenheimer hade över Manhattan-projektet.

Vi har fyra huvudpersoner i filmen; Emiko, hennes pappa Dr. Yamane, pojkvännen Ogata och så den olycklige Dr. Serizawa. Bra dynamik dem emellan men de tjänar endast handlingen, dvs. allt de gör är att föra handlingen framåt. Jag saknar lite mer djup i karaktärerna. Överlag känns filmen fokuserad på handlingen. Scen efter scen tar oss framåt. Ingen tid för att filmen ska kunna stanna upp och andas något. Detta är en teknik som jag tror att mer moderna filmer ofta gör lite bättre.

Men det jag gillar mest med denna Godzilla från 1954 är charmen och feelingen. Jag gillar japansk film och denna "oldie but goldie" är småputtrig. Filmen är också mycket mindre en monsterfilm än vad jag förväntade mig. Detta är snarare ett drama. God underhållning och förbaskat kul att äntligen sett den rackaren.

Betyg: 3/5