Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.
Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.
Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå.
Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda.
Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.
I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.
Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.
Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.
Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker.
Betyg: 2/5
Jag gillar den, precis som Filmspottings lyssnare. Elite 8! :)
SvaraRaderaJust den där känslan av en låtsasvärld var nog en av sakerna jag uppskattade plus det visuella. https://jojjenito.com/2012/01/27/film-noir-fredag-the-night-of-the-hunter/
Hehe, just det Elite 8! Jaja, jag må vara i minoritet, men jag kan inte ge den bättre betyg bara för att en massa jänkare har sett den under sin uppväxt på sjuttiotalet... ;-)
RaderaHoppar över och kollar din hyllning!
Oj, det var inte nådigt! Jag ser två anledningar till att jag fick ett så pass mycket bättre intryck än du av den: lägre förväntningar på en spänningsfilm och att jag gillade den lite skeva sagostämningen. Jag håller inte med om att regin är så undermålig även om det skaver att första och andra halvan inte riktigt hänger ihop. När jag läser min egen text ser jag att den största nackdelen var usla barnskådisar. Man kan inte få allt här i världen :)
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2019/09/04/the-night-of-the-hunter-1955/
Nej det kan man sannerligen inte. Jag tror att jag aldrig kom underfund med sagostämningen. Att detta var en film som liknade en saga mer än en "normal" film-noir. Lite skeva ingångsvärden hos mig gjorde att jag bara blev mer och mer negativ. Jaja, man kan inte få allt här i världen. :)
Radera