The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.