They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.
Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.
Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.
Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut.
Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.
Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. Typ ISIS/Hamas/HTS av idag.
Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.
Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...
Betyg: 3/5
Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar