Nu tar bloggen semesterstängt, precis som podden redan gjorde tidigare i veckan. Bloggen är åter någon gång i slutet av juli eller kanske i början av augusti. Vi får se.
Vi hoppas på soliga dagar men om regnet behagar ösa ner kan det bli en och annan film också. På återseende.
Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg.
Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.
Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.
Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.
Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!
Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway.
Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?
Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!
Betyg: 4+/5
Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.
Sista Shinypodden inför sommaruppehållet. Vi bryter här mitt i säsong 13, efter femte filmen av bröderna. Hela fem härliga filmer plus companions väntar vi med tills i höst.
I detta avsnitt battlar vi om om brödernas The Man Who Wasn't There från 2001 och Billy Wilders Double Indemnity från 1944.
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Podden är planerad att återkomma måndagen den 4:e september med Specialen med Henke och Niklas som rankar 1983 års bästa album.
En vecka senare, den 11:e september, återkommer Coenpodden och då med filmerna Intolerable Cruelty från 2003 matchad med David Mirkins Heartbreakers från 2001.
Jag älskade Extraction, en renodlad actionfilm skriven av bröderna Russo, regisserad av Sam Hargrave och med Chris Hemsworth i huvudrollen som Tyler Rake. Filmen skippade på ett skönt sätt att etablera Rakes bakgrund eller personliga liv. Vi kastades in i en lång actionsekvens mer eller mindre. Filmen hade som är välkänt en 12 minuter lång obruten actionsekvens.
Nu kommer tvåan och såklart man är lite orolig att den inte skulle hålla måttet. Men jag blev ändå rätt så nöjd. Nej, tvåan är inte riktigt lika bra som ettan, men den är bra likväl. Denna gång är det mer personligt för Rake och hans bakgrund utforskas lite mer. Hans PTSD bubblar upp.
Men filmen är framför allt action, precis som i den första filmen. Båda filmerna bygger på graphic novels skrivna av Anthony och Joe Russo tillsammans med Ande Parks. Handlingen är flyttad från Asien till östra och centrala Europa. Det är hemska östeuropéer som är skurkarna denna gång och de lägger inte fingrarna emellan direkt.
Actionsekvenserna är svettiga och denna gång har de lyckats med en 21 minuter lång sekvens inifrån ett fängelse där Tyler måste hämta ut några stackare som inte borde varit därinne från första början.
En kritik jag kan lyfta att med ännu mer action tenderar filmen också att närma sig John Wicks nivå på odödlighet hos huvudpersonen vilket sänker stakes rejält. Det är inte kul när ens huvudperson blir skjuten och knivad hur många gånger som helst utan att det verkar ha betydelse. Extraction är långt från så illa som John Wick, men de närmar sig. Antar att det är ett av problemen att filmatisera graphic novels, där jag gissar att actioninnehållet är ännu mer sanslöst.
Vad jag däremot gillar skarpt med denna uppföljare är att vi får följa teamet mer, denna gång är inte Tyler ensam. Syskonen Nik och Yaz Khan spelas av Golshifteh Farahani och Adam Bessa och de är riktigt bra båda två. Jag blev indragen i filmen på grund av trions dynamik och lojalitet. Det var kul att följa dem helt enkelt.
Jag gillar denna filmserie och ser redan fram emot nästa. Underhållningsaction är inte fy skam!
Betyg: 4/5
Jag gillar Jim Jarmusch och denna film är en typisk Jarmusch-film. Det handlar om känsla, känsla, känsla.
Handlingen är sekundär, om ens det. Karaktärerna och känslan är det jag gillar. Tom Waits är helt underbar som Zack. John Lurie som Jack är bra men försvinner lite i Waits skugga. Till dessa två straighta karaktärer har vi filmens comic relief Bob spelad av den italienske älskvärde Roberto Benigni.
De tre hamnar i finkan. De två tuffingarna Jack och Zack för brott de inte begått och den sprallige och vänlige Bob för ett dråp han har begått! Mycket lustig set-up för resten av filmen.
Via en härlig sång om glass och ett prison break som vi helt slipper bevittna ser vi de tre hjältarna traska omkring i den amerikanska söderns träskmarker.
Filmens är kul och underhållande att se. Den känns också som att den har en hel del att säga och den kommunicerar mer med mitt undermedvetna och min mage än mitt intellekt och min hjärna. Sådana filmer är välkomna, de också.
Betyg: 3+/5
Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.
Jag var allt ganska nyfiken på hur jag skulle uppskatta denna komedi från bröderna Coen nu när jag såg om den för podden skulle. Tyvärr visade det sig att alternativet att dess humor inte funkade speciellt väl blev fallet. Jag gillar inte denna typ av komedi som bygger på att en eller flera huvudpersoner ska vara så korkade som möjligt och att "seriösa" skådespelare ska spela över mer eller mindre för att sälja in sina fåniga miner in absurdum. Om det görs som ren slap stick komedi likt Dum och dummare kan det vara ok, men denna mix av Coens smartness, kända skådisar och stenkorkade karaktärer tär på mina nerver.
Musiken är bra, jag gillar både Emmylou Harris och Gillian Welch framför allt, men denna typ av country är av den bonniga stilen. Jag gillar när countryn är mer "outlaw" och därmed mer personlig.
Men trots allt ovan är filmen bra gjord och dess look and feel är det inget fel på. Bröderna med sina medarbetare har säkert fått fram precis det de ville ha, men det var helt enkelt inte min kopp av te.
Lite oklart om jag ens gillade filmen för 20 år sedan när jag såg den för första gången. Jag kan tänka mig att det var en film man bara var tvungen att gilla "back then"... Nu är jag mer stabil i min åsikt och jag ger den...
Betyg: 2/5
Lyssna på Shinypodden då jag och Carl snackar om filmens förträfflighet. Finns där poddar finns, eller direkt här.
Fjärde avsnittet i denna andra säsong om bröderna Coens filmer. Henke och Carl har sett brödernas omtalade skröna "O Brother, Where Art Thou?" från år 2000. Som companion film har Henke valt Jim Jarmusch "Down By Law" från 1986. Både Carl och super-följaren Sofia rynkar på näsan redan före titten...
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Nästa vecka blir sista podden innan sommaruppehållet och då tar vi oss an brödernas neo-noir "The Man Who Wasn't There" och utmanaren är en av den mest kända film-noir vi har i Billy Wilders "Double Indemnity".
Hörde Ronin nämnas på någon podcast och blev sugen på att se denna gamla spionactionthriller med Jean Reno och Robert DeNiro. Hade aldrig kommit mig för att se den.
Trots att den hyllades i Filmspotting var detta knappast mer än en stabil film. DeNiro spelar en gammal avdankad CIA-agent som behöver nytt jobb. Han blir indragen i en snårig härva där "irländarna" (IRA?) och "ryssarna" båda vill ha en portfölj med något viktigt. Här har vi en klassisk McGuffin.
Ett gäng av hårdingar och en vekling sätt ihop av uppdragsgivaren Deidre (Natascha McElhone). Vi ser bland andra DeNiro, Reno, Sean Bean samt Stellan Skarsgård som någon slags övervintrad Stasi-man. Den sliskige Jonathan Pryce lurar också i skuggorna.
Detta känns som en typisk 80- eller 90-talsfilm. Den är inte lika glassig som actionfilmer som Dödligt Vapen utan mer skitig och hård. Filmen påminner mig om Harrison Fords thriller Frantic till "look and feel". Båda filmerna är ganska fult filmade och mörka i ljussättningen. Och att båda filmerna utspelas i Frankrike hjälper ju också i att koppla ihop dem.
Filmen ä gedigen. Bra för stunden men den sticker inte ut. Handlingen är onödigt rörig och det tog ett bra tag för filmen att sätta sig. Det känns som att manus eller regi inte riktigt lyckas fokusera på kärnan i filmen inledningsvis. De etablerar inte filmens huvudperson speciellt väl. Ibland behöver man inte mycket startsträcka i en film men detta var kanske ett fall där det hade behövts mer?
Filmen jämfördes i Filmspotting med Bourne-filmerna som kom ut några få år senare. I The Bourne Identity sätts världen, karaktärerna och "problemet" upp mycket bättre som jämförelse. Ronin känns som trögstartad.
DeNiro är som alltid stabil. Jag tycker mig se några scener där han förkroppsligar Neil McCauley från Heat, och det känns som att Sam i denna film är besläktad med föregångaren. Men roligast att följa är helt klart Stellan som Gregor, en Stasi/Nazi-arier med begränsad social förmåga. Till och med asocial, njutningsfullt så. Sen gillade jag också, som vanligt, Michael Lonsdale. Ni vet Drax från Moonraker. Här spelar han en spionveteran som hjälper våra hjältar på vägen.
Gedigen film, kanske liten besvikelse, men ändå bra underhållning för stunden. Det får bli en stark tvåa.
Betyg: 2+/5
Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.
Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.
Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.
I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt.
Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.
Betyg: 3/5
Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.
Shinypodden Special är tillbaka. Henke och Niklas rankar här de bästa tio albumen från 1973.
Följ med på en resa femtio år tillbaka i tiden. Till en spännande musikalisk era då "dinosaurien" symfonisk rock samexisterade med glamrock och en gryende hårdrock bland andra musikaliska genrer.
Vilka album valde vi att ta med? Hade vi några överlapp? Och vilka var musikårets tre bästa album egentligen?
Errata från programmet:
Tredje och sista säsongen av Ted Lasson är över och det blev ett ganska fint slut tycker jag ändå. Ted for hemåt och alla var ledsna men allt blev bra. Som det sig bör i sagornas värld.
Personligen tycker jag att serien har tappat en hel del sedan första säsongen och denna tredje var seriens svagaste. Från komedi med lite drama har serien blivit drama med lite komedi. Jag tänker att komedi med lite adderad drama ofta blir ännu bättre än dess ingående delar, mer än summan, men detta gäller inte lika ofta när det är drama med lite extra komedi. Det är en spaning jag har i alla fall.
Serien var som bäst när den skojade med kulturkrockar, det engelska samhället och "vanlig" fotboll sedd ur perspektivet från en jänkare van med amerikansk fotboll. Detta och att serien allt som oftast överraskade mig gjorde att den firade stora triumfer.
Denna säsong hade flera lite mer allvarliga sub-plottar som inte var så kul helt enkelt. Var och en för sig hade varit ok men nu blev det för lite fokus på Ted Lasso och de närmast runt honom. Det var ändå Ted som var mest kul i serien! Vid sidan av honom gillade jag Beard, Trent och Rebecca.
Alla turer kring Keeley var rent ut sagt trista. Hon passade mycket bättre som en krydda men när hon blev en huvudperson flög det inte riktigt. Också tjatigt om vem hon skulle bli ihop med i slutet, trist och redan gjort. Är inget större fan av Roy Kent eller Jamie Tartt heller. Då var det roligare att följa Sam, Van Damme och Oscar från laget. Hughes problem med att komma ut ur garderoben kändes adderat för att fylla i en checkbox, men det var säkert en fin sak de gjorde.
Men tristast av alla plottar var den om Nathan Shelley. Mest orimliga tråden som hade funkat om de spelat den för komedi hela vägen, men nu när det blev till en såpa om hans problem med självförtroende och hans relation med Ted blev det bara tråkigt, och inte "bara", utan extremt tråkigt. Serien överraskande mig negativt med en tråd som inte alls överraskande mig.
Det var helt enkelt lite trist att serien blev så tillrättalagd och smörig mot slutet.
Jag önskar Ted all lycka med det nya laget och att Trents bok blir en succé.
Betyg: 2/5
Den här gamla godingen kom upp till tals när Sofia besökte mig och Måns i Shinypoddens Filmskolan som en av Sofias fem filmfavoriter. Efter hennes påminnelse om filmens förträfflighet gjorde vi slag i saken och kollade in filmen. Jag hade en osedd blu ray av filmen hemma och det var den 20 minuter förlängda "director's cut".
Jag hade nog bara sett filmen en enda gång tidigare, och det på bio när den var ny, medan Måns inte sett den alls. Jag kom ihåg den som otroligt bra med bra skådespelarinsatser men framför allt på grund av Mozarts fantastiska musik.
Filmer står sig bra än idag! Jag vet inte om den extra långa versionen gjorde något förbättring, filmen kändes lång måste jag säga så jag gissar att bioversionen är snäppet bättre. Men musiken som ju sannerligen är odödlig levererade igen. Måste också lyfta filmens briljanta klippning när det gäller var och när de olika styckena används.
Skådespeleriet firar triumfer där F. Murray Abraham är delikat, men vi njuter också av Jeffrey Jones i en viktig biroll som kejsaren. Personligen gillar jag Tom Hulce i rollen som Mozart men jag kan förstå dem som inte gillar hans flamsighet. Det är en svår roll att tackla.
Milos Forman stod för regin och han är mästerlig med ett material som detta. Hans filmatisering av musikalen Hair fem år tidigare är också en mycket, mycket stark film.
Jag kan med glädje rapportera att Måns var nöjd med filmen och han gav den en stark trea med en stigande kurva. Måns har inte en stark relation till musiken ännu så det var nog ett rimligt betyg.
Själv ger jag den en klockren fyra, en mycket bra film. Favoritscener är bland andra när Salieri läser Mozarts notblad, hör musiken i sitt huvud och ser att Mozart inte gjort några korrigeringar, eller när Kejsaren blir manipulerad av sitt "small council" samt alla scener där Mozarts Requiem spelas.
Betyg: 4/5
