John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5