The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bugga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

Shinypodden säsong 13 - Bröderna Coen, del 2

Shinypodden tjuvstartar en ny säsong! Vadan detta undrar ni nu. Jo, Filmskolan har tagit paus en vecka då Måns är på sportlov. Istället för ett nesligt avbrott i podden på måndagsmorgonen så har jag och säsongens medvärd Carl beslutat att vi drar igång med säsong 13 - Coen del 2 redan nu.

Under denna säsong ska vi titta på och prata om de tio återstående filmerna från brödernas filmografi, de filmer som vi inte behandlade under första säsongen som vi producerade redan hösten 2018.

Denna första vecka med Coen bjuder på Raising Arizona från 1987 med parhästen The Palm Beach Story från 1942.

Övriga filmer under säsongen kommer inkludera Fargo, The Big Lebowski, O brother where art thou?, The man who wasn't there, Intolerable cruelty, No country for old men, Burn after reading, A serious man samt avslutningen The Ballad of Buster Scruggs.

Nästa avsnitt av säsong 13 Bröderna Coen del 2 kommer nästa gång Filmskolan tar en vecka ledigt. Typ.

Avsnittet finns i alla vanliga poddläsare, på Spotify eller här.

Gustav Holsts Planeterna, Stockholm (2023)

Berwaldhallen, Stockholm, lördagen den 21:e januari 2023

Nästa besök till Berwaldhallen blev en bit in i januari. Även denna gången en matiné på lördagseftermiddagen. Jag såg mycket fram emot att få se och uppleva Planeterna, färdigställd 1917. Verket är omtyckt och ses som en föregångare till filmmusiken, speciellt för science fiction. Jag var stoked.

Tillställningen anfördes av Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radio Symfoniorkester. Konserten inleddes med den svenska sopranen Johanna Wallroth som framförde Sju tidiga sånger av Alban Berg. Det var mycket vackert. 

Efter pausen där gästerna kunde läska sig med vin, kaffe eller vatten och allahanda snacks strosade vi in i konsertsalen igen. Jag hade återigen funnit min plats på rad åtta på parkett men denna gång i mitten av raden. En helt perfekt plats som det kändes. Stolarna är stora och raderna står inte för tätt så även mitt i raden sitter man otroligt bekvämt. Det är en stor förbättring än de eländigt trånga raderna på parkett i Konserthuset.

Planeterna har sjusatser, sju planeter i vårt solsystem. Den inleds med Mars och avslutas med Neptunus. Alla planeter utom Jorden och Pluto (som upptäcktes 1930). En bit in i verket hade jag skönt embryon för the Imperial March. Det fanns fler passager som påminde mig filmmusik från Psycho och Jaws bland andra.

Planeterna är ett filmiskt verk, ett smörgåsbord för kompositörer av dagens filmmusik. Jag tyckte det var underbart att låta tankarna fladdra iväg och sjunka in i bilderna som bildades i huvudet till musiken. 

Hela konsertens mest spektakulära del var dock avslutningen, Neptunus, där en osynlig kör tar oss in i mål. De stod gömda uppe på hyllan bakom publiken. Jag vände mig om och spanade men de syntes inte från parkett. De sista tonerna från musiken och kören ebbar ut långsamt så att man till slut inte kunde avgöra när den sista tonen förbyttes till tystnad, som en disig horisont över havet under en solnedgång. Harding höll publiken i ett stenhårt grepp och vi jublade inte förrän han gav tecken. Extas!

Nästa besök till Berwaldhallen blir senare i vår då Beethovens femma ska segra. Det blir något annat!

Beethovens 9:a, Stockholm (2022)

Beethovens Nia, Berwaldhallen, lördagen den 17:e december 2022

Den andra utflykten till Berwaldhallen för att avnjuta klassisk musik. Nu skulle jag för första gången höra Beethovens nia, Europas nationallåt. Ode to Joy skulle sköljas över mig.

Konserten gick av stapeln kl tre på lördagseftermiddagen vilket var en mysig matiné-tid. Det var lugna puckar att ta sig dit och hem kom man tidig kväll, helt klart soft. Frågan är vilken tid som är bäst, fredag kväll som avslutning på en arbetsvecka eller lördag eftermiddag i lugn och ro? Fredagskvällen känns som snäppet bättre då upplevelsen blir en buffertzon som kickar igång helgen, men lördagen var inte fy skam den heller.

Konserten inleddes med Arnold Schönbergs Friede auf Erden, ett framförande om åtta minuter. Jag har inget minne av den nu i efterhand. 

Kvällens höjdpunkt var såklart Nian. Jag var spänd inför vad som skulle komma. Jag hade plats på parkett rad 8 precis utanför den högra gången. Lite sned vinkel men perfekt plats för benen att bre ut sig utan eftertanke. På sidan av gångerna är det endast två stolar per rad så det blir inte trångt och besvärande.

Symfonin är mäktig helt klart. Det är svårt att bli besviken. Det är storslaget och ljuvligt. Den stora kören tog plats uppe på hyllan bakom orkestern tillsammans med de fyra solisterna. Solosången var mycket fin och när kören börjar ta plats med Ode to Joy blev det lite rysningar längst armarna! Härligt och vackert.

Upplevelsen var mycket fin. Inget att klaga på!

Nästa konsert på Berwaldhallen skulle bli Gustav Holsts Planeterna. Det såg jag mycket fram emot. 

The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

Daisies (1966)

Marie och Marie tycker att alla i hela världen är bortskämda så det bestämmer sig för att vara bortskämda de med. Och bortskämda, fåniga, barnsliga och galna är de. Detta är en surrealistisk och smått anarkistisk film från den nya tjeckiska vågen under sextiotalet. Filmen är regisserad av Vera Chytilová och kan ses som en feministisk allegori.

Jag gillar filmens uppkäftiga attityd. Det har givetvis en stor betydelse att filmen gjordes i Tjeckoslovakien under kommunismens förtryck och filmen blev förväntat förbjuden omgående. 

Den mörkhåriga Marie och den ljushårige Maria ser ut som sexiga tonåringar men beter sig som barn. De lurar äldre män till att bjuda dem på lunch för att sedan dumpa dem på tågstationen när männen tror att de ska åka hem och "gosa". Detta är snart när den enda uppenbara handlingen i filmen. Resten är ren surrealism. Som när de klipper sönder sina kläder men nästa scen är kläderna hela eller som när de eldar i sin lägenhet utan att det har någon konsekvens.

Filmen är lekfull med formatet, till exempel när Marie knuffar Marie ut ur bild och in i nästa scen. Men allt det absurda kan också tära på åskådarens tålamod. 

Filmens crescendo är en längre scen där Marie och Marie letar sig in i en magnifik matsal i något stort flådigt hus och där hittar ett gigantiskt dukat bord med allsköns olika maträtter. Det är iordningställt för en stor fest. Tjejerna är ju bortskämda i kubik och trashar hela salen och den planerade middagen. De går i salladen, kastar syltor på varandra, äter glupskt av de grillade kycklingarna, de dricker vinet med hela sina kroppar. De klättrar upp i takkronan och ramlar ner i en sjö. 

Efter några fler äventyr bestämmer tjejerna sig för att inte vara bortskämda längre. Men när de försöker rätta till allt de fördärvat i festlokalen faller takkronan ner och dödar dem. Slut.

Ganska hysterisk film men en skön känsla och en kul film att se som omväxling. Jag ser likheter i form och känsla med Valerie and her Week of Wonders, en annan film från nya tjeckiska våren. Den filmen var dock snäppet bättre såvitt jag kommer ihåg den.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

La Jetée (1962)

La Jatée är en av de där klassikerna inom science fiction som man bara måste ha sett. Ändå dröjde det ända tills Måns filmvetenskapsstudier innan jag tog mig an att se den. Nu är det gjort i alla fall.

Detta är en kortfilm gjord med kamera som panerar över stillbilder. Den berättar en historia om livet efter det tredje världskriget där vi måste åka fram och tillbaka i tiden för att hämta medicin. Vår huvudperson kan minna tiden för kriget och är en bra kandidat att överleva de svåra resorna.

Filmen är kanske allra mest känd nu för tiden på grund av Terry Gilliam re-make 12 monkeys från 1995. Den filmen är en favorit, otroligt bra. När jag nu såg La Jetée kunde jag inte slita mig från att jämför filmerna. Min upplevelse blev starkt påverkad av att de två filmerna befann sig i huvudet samtidigt.

Detta är mer en art-film i mina ögon. Sci-fi-elementen finns där förstås, men jag dras mer in i filmen som man skulle kunna bli av modern konst. Stillbilderna passerar revy och jag kommer nästan som i trance. Vetenskapsmännen i framtiden ser elaka ut. Där har Gillam återskapat "look and feel" till perfektion. Tonaliteten är givetvis sorglig och vemodig. Kärlekshistorien är bitterljuv.

Vid sidan av 12 monkeys påminns jag om Luc Bessons svartvita apokalyptiska framtidsvision Le Dernier Combat. Båda är väl värda att ses och rekommenderas! 

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

Scheme Birds (2019)

Scheme birds är en svenska dokumentär av Ellen Fiske och Ellinor Hallin från 2019. Vi får följa Gemma, en tonårig tjej i en bleknande industristad som snart endast består av sina förorter med arbetslös arbetarklass. 

Gemma lever ett hårt liv som beskrivs bäst med hennes egna ord "you either get knocked up or locked up". Självklart ömmar man över hennes lott i livet, men den är ju tyvärr inte unik eller speciellt anmärkningsvärd i sig. Det som är intressant är personerna dokumentären låter oss lära känna och den resa de måhända gör. För att förbättra sitt liv eller vadsomhelst annat.

Tyvärr är dokumentären passiv, som en fluga på väggen. Jag saknar ett narrativ som kan ge åskådaren ett perspektiv och till och med ett hopp. Är det för mycket begärt?

Gemma är stolt inledningsvis och förkunnar att hon aldrig backar, att hon aldrig skulle fly från en fajt eller (misären?). Ändå slutar filmen med att det är just det hon gör. Hon flyttar till England med sin son och söker jobb och ett nytt liv. Osannolikt nog underspelar filmen det beslutet så gravt att man lätt skulle kunnat missa att det ens var med. Det är som att dokumentärfilmarna inte gillade hennes beslut. Något så upprörande som att ta tag i sitt liv och försöka förbättra det måste ju vara av ondo, eller hur?

Såklart att man ömmar för Gemma, men filmen är galet ofokuserad. Turligt nog går det att se den med textning på för det går inte att förstå ett enda ord av de skotska ungdomarnas språk. Kan det vara engelska? Oklart!

De flesta i Gemmas omgivning är mer eller mindre korkade och deras livsval går från dåliga till sämre. En stackars pojke blir gravt misshandlad och invalid för resten av livet. Hans flickvän blir gravid under hans sjukhusvistelse. Solid. Get some fucking impulskontroll!

Gemmas pojkvän tycker det är bra att bli fader för han behöver en hobby. Nästa gång vi ser honom i bild har hon gjort slut med honom. Solid.

Gemmas livslina till ett bättre liv är istället hennes farfar. Mor sin lämnade henne när hon var liten. Farfar har duvor och Gemma filosoferar över att duvorna alltid kommer tillbaka till sitt hem oavsett var de släppts eller varit. Förutom några få som aldrig kom tillbaka. De ville leva sitt liv någon annanstans. Gemma är en av dem.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

Shinypodden Filmskolan: La Jetée

 

Det svåra fjärde avsnittet av Filmskolan är här och snart ska vi göra första tentan! Denna vecka pratar vi om den den svenska dokumentären Sheme Birds (2019) av Ellen Fiske och Ellinor Hallin, den klassiska science fiction-filmen La Jetée (1962) av Chris Marker samt den tjeckiska nya vågen Daisies (orig. Sedmikrásky) (1966) av Vera Chytilová. Mycket nöje!

Kommentera avsnittet nedan. Prenumerera på Shinypodden i din poddapp eller lyssna via Spotify eller här.

Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5

Cha Cha Real Smooth (2022)

Lika delar apokalypsen och det faktum att Filmfestivalen tappat så mycket i värme och charm har gjort att jag inte varit på filmfesten sedan 2019. Det jag saknar mest från festivalen är att överraskas av okända American Independent-filmer i massor. Men jag har givetvis chansen att se dem hemma när de kommit på streaming och precis så är det med dagens film. Jag blev varse om filmen då den dök upp på någons topplista över 2022 års filmer som jag lyssnat på.

Cha cha real smooth är andra filmen av 26-årige Cooper Raiff. Han skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i filmen. Han har lyckats få med sig Dakota Johnson som producent och hon spelar också den andra huvudrollen. Annan känd skådis är Leslie Mann.

Filmen är helt underbar och den visar upp "American Independent"-film från dess bästa sida. Det är en komedi, men inte fånig eller flabbig. Det är ett drama men inget är givet på förhand. Den är varm men också lite sorglig, den berör för sitt personliga innehåll men är ändå allmängiltig på ett underligt sätt.

Raiff spelar en ung man som inte riktigt vet vad han ska göra efter collegestudier inom kommunikation. Han jobbar på en snabbmatsrestaurang men bor hemma med sin mor (Leslie Mann) och lillebror David (Evan Assante) samt styvpappan Greg (Brad Garrett). På fritiden jobbar han som "party starter" på Bar Mitzvah fester och där träffar han den autistiska tonårstjejen Lola (Vanessa Burghardt) och hennes mamma Domino (Dakota Johnson). Det är hela filmen. 

Filmen är mysig och trevlig, ja man kan kalla den snäll. Den har ett manus som om och om igen överraskar mig lite. Jag väntar mig att filmen ska ta en väg men den gör ofta de lite oväntade valen. Detta är otroligt fräscht. Jag blir spirituellt upphetsad av filmer som överraskar. Den ger också karaktärerna tid att utvecklas och blomma ut. Varken för stressat eller för långsamt. Tajmingen är superviktig. Det är en svår balans i hur mycket tid man ska lägga för att bygga grunden i en film som denna.

Skådespeleriet är överlag jättebra. De två tonåringarna gör det suveränt för deras ålder. Och Raiff som Andrew är något av en upptäckt. Han är förbaskat lik allas vår Doctor - David Tennant, både till utseendet och auran. Det är stora skor att fylla men Raiff klarar det helt ok.

Filmens domineras dock av Dakota Johnson. Hon är magnetisk och enigmatisk. Precis så svår att förstå att hennes karaktär kan vara nästan vad som helst, och ändå känns hon igen som om jag själv känt henne i ett tidigare liv. Det är en upplevelse att se Dakota i denna film och jag blir ett stort fan utav bara farten!

Betyg: 4/5

Turning Red (2022)

Disney pumpar ut filmer och serier från alla sina IPs. Det har sedan länge börjar kännas som att kvalité får ge vika för kvantitet. 

Så gäller också Pixar och här har vi nu Turning Red. Jag såg att den i vissa läger fått bra kritik så jag gav den chansen. Men tyvärr är detta ytterligare en massproducerad film som det går tretton på dussinet av...

Filmen handlar om den 13-åriga Meilin som bor i Toronto. Hennes familj stammar från Kina och de sköter ett tempel där de hyllar sin anmoder Sun Yee. Helt plötsligt förändras något och Mei förvandlas till en jättestor röd panda när hon blir för upphetsad eller arg. Kvinnorna i familjen har denna förbannelse över sig från tiden då den var bra att ha för att försvara hembygden i krigstider. Och så blir det en massa tokigheter.

Jag fann inte filmen speciellt bra. Den känns som redundant och överflödig. Jag förstår givetvis att pandan representerar puberteten, menstruation och att Mei växer upp. Men detta gjordes redan i Inside Out med ett resultat som är så mycket mycket bättre. Lite oklart vad denna film adderar i det ämnet. Denna film fokuserar på odjuret inom oss. Ska vi låta det komma upp till ytan eller ska vi för alltid trycka ner det i vårt inre...

Filmen är splittrad där myten och historien om familjens stjärna Sun Yee inte utforskas speciellt djupt. Jag hade gärna sett att filmen hade utvecklats mer åt det hållet och sekvenserna i drömlandet under den ritual de utförde för att lura in pandan in i ett smycke var filmens bästa. Istället fokuserar filmen mer på hur Mei och hennes tre kompisar ska få ihop pengar till konserten med pojkbandet. Dramat i filmen är mer eller mindre om hur Mei ska hantera sin överbeskyddande mor och minska moderns inflytande genom ett antal förödmjukande scener. För mig saknas det både djup, visdom och eftertanke i filmen. Den blir endast en gullig film som jag antar kan tilltala de yngsta i publiken. 

Jag fann animationen tråkig och humorn var mer eller mindre obefintlig. Jag hade hellre sett om Inside Out och skrattat och gråtit med Riley och hennes fem känslor.

Betyg: 1+/5