Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

It Happened One Night (1934)

"Behold the walls of Jericho."

It Happened One Night är en av de mest kända screball comedies och en mycket tidig sådan. Jag läste någonstans att den är så tidig att den inte ens behövde förhålla sig till genren, den snarare definierar den. Detta är kanske en del av förklaringen till att den hade så stora framgångar på oscarsgalan i februari 1935. Filmen vann "the big five"; bästa film, regi, manus (adapted), manliga samt kvinnliga huvudroll. 

Vi gick ut hårt och inledde med denna film i Screwball Comedy-podden och jag hade ofrivilligt mycket höga förväntningar på Frank Capra i registolen och Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna.

Filmens inledning är allt annat än perfekt. Den startar svagt och introduktionen av våra hjältar är vinglig. Är Ellie Andrews (Colette Colbert) en spoiled brat? Är hennes pappa Mr Andrews (Walter Connolly) en tyrann? Är Peter Warne (Clark Gable) ett asshole?

Filmen blir bättre ju längre in i filmen vi kommer. Bussfärden är ganska underhållande med hitch-hiking scenen som stand out.

Men det är i tredje akten som filmen blommar ut och fyller ut kostymen såsom en screwball comedy... En kvick och underhållande dialog, förvecklingar och the battle of the sexes.

Peter Warne är något av en dryg jävel hela filmen igenom. Detta kan funka bra med rätt skådespleare men jag vet inte om Clark Gable är den mannen, oavsett om han vann oscar eller ej. Han är lite för stel och jag blir aldrig förförd av honom så för mig blev detta ingen fullträff. Claudette Colbert har vi tidigare sett i Drums Along the Mohawk från 1939 och The Palm Beach Story från 1942. Hon är mysig och gör ett bra jobb om än inte spektakulärt.

Jag tror att screwball comedies är beroende av att ha ett charmigt leading couple. I denna film blir Peter och Ellie som ett par mer och mer charmiga allt eftersom och slutet av filmen är bra men det känns ändå som för lite, för sent. Det kan såklart ha att göra med att man inom filmbranschen ännu inte hade hunnit förfina konceptet för denna typ av romantiska komedier än...

Betyg: 3/5

"Let them topple!"

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Drums Along the Mohawk (1939)

Drums along the Mohawk kom ut samma år som Stagecoach vilket jag upplever som lite överraskande. John Ford gjorde tre filmer detta år varav vi  valde att se två i vår John Ford-podd. Vi såg en film som man kan argumentera för är en av de stora klassikerna, och en annan film som är så mycket simplare och sämre.

Detta är den andra av de två. En frejdig äventyrsfilm som påminner mig lite om Hitchcock Jamaica In från samma år. Filmen bygger på en bok med samma namn som kom ut 1936. Den anses beskriva de historiska händelserna korrekt men är i övrigt en fiktiv berättelse )såvitt jag uppfattat det).

Henry Fonda och Claudette Colbert spelar ett nygift par som försöker  bygga ett liv i nybyggarland i Mohawk-dalen nordväst om New York City.

Filmen är fotad i grälla technicolor-färger vilket adderar mer till en känsla av gammal film än vad ett knivskarpt svartvitt foto gör. Den amerikanska ursprungsbefolkningen beskrivs som förväntat, dåligt. Det är trist men också utgör också krasst nog hur man såg på den saken för snart 90 år sedan. Jag noterar men arbetar inte upp en högljudd ilska över detta. Tycker det mer fungerar som ett tidsdokument på en metanivå.

Fienden till den spirande och stolta amerikanska nybyggarnationen är britterna, lojalister som stod på Englands sida samt vissa av stammarna som valt sida. Andra stammar var med på utvrytarnationen sida och senare slöt sig fransmännen till USA och då svängde krigslyckan. Denna film utspelas under det sista året innan den brittiske generalen Cornwallis gav upp under "the siege of Yorktown" den 19:e oktober 1781.

En intressant aspekt med filmen är att filmbolaget valde att inte visa engelsmännen som fienden, istället är det loyalisterna som står i fokus. Detta för att andra världskriget just startat och man ville inte hänga ut en allierad.

För mig stod två kvinnliga karaktärer ut. Den unga nygifta Lana, innerligt spelad av Claudette Colbert. Hon har "true star quality". Men också den äldre damen Widow McKlennar  spelad av Edna May  Oliver. Krut i gumman resulterade i en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll.

Filmens manliga huvudrollsinnehavare är Henry Fonda som var en av John Fords mest flitigt använda skådespelare. Jag är inte helt överrens med honom. Tycker att han ofta spelar karaktärer som jag har svårt att greppa och "se" tydligt. Genomskinlig eller undflyende är kanske orden jag söker.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på mitt och Carls samtal om filmen i Shinypodden, finns där poddar finns.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.