The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

The Fallout (2021)

The fallout är en liten amerikansk dramafilm om den sextonåriga Vadas och hennes vänners liv efter en masskjutning på deras high school. En film som betraktar alla de andra offren för det meningslösa och vanvettiga våldet som sker på skolor i USA och andra länder. Filmen spenderar ingen tid alls på förövaren, en klasskompis gissar jag, Han syna aldrig i bild. Det är ett bra beslut.

Det blir en mödosam resa för Vada, Mia, Quinton och Nick. Alla reagerar lite olika, men alla får sina liv förändrade i grunden. Precis som många andra American Independent-filmer har filmen många bottnar och berör flera genrer. Allt spirar dock ur dramat om liv som känns otroligt realistiska. Där finns sorg, humor, rädslor och vemod.

Jag gillar alla skådespelarna. Ynglingarna spelas av för mig nya ansikten som Jenna Ortega, Maddie Siegler, Niles Fitch och Will Ropp. Hollywoodveteraner som Julie Bowen, John Ortiz och Shailene Woodley lånar ut sina namn men också en trygghet som vilar i erfarenhet. Valen av skådespelare fungerar på så sätt på ett metaplan också. Men som filmen visar kan inte alltid de välmenande vuxna hjälpa ungdomarna med den ensamma resa de måste göra.

Jenna Ortega är otroligt bra i huvudrollen. Det är alltid spännande med nya upptäckter av unga skådespelare. Ibland går det bra för dem, ibland försvinner de i glömska. Julie Bowen i rollen som Vadas mamma är också mycket bra, "a bonus", och de två har en av filmens bästa scener ihop mot slutet.

Lumi Pollack i rollen som lillasyster Amelia är hysteriskt underhållande i vissa scener, det ger ett bra tonskifte i en annars ganska tung film.   

Som inlägg i den amerikanska debatten om tillgänglighet av vapen i samhället är denna film både finstämd och högljudd. Bra film helt enkelt. Stark trea.

Betyg: 3+/5

The Ice Road (2021)

Så då slank denna igenom ändå. Det känns som att man har sett klart på actionrullar med den gamle Liam Neeson. Men låt gå, ett varv till på karusellen. Neeson spelar ofta gamla avdankade militärer eller andra våldsmän som på grund av någon oförrätt dammar av sina gamla skills och går till verket att göra våld. 

Det hans Bryan Mills väser fram i Taken brukar ligga till grund för alla hans actiondängare:

"I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you..."

Men i dagens film är han inte en pensionerad militär. Istället är han en veteran som långtradarchaffis. Han har också en brorsa med sig som de facto är en före detta militär, en stackare som lider av står PTSD.

The ice road syftar på de frusna sjöar som används för frakt av rung last, ofta till gruv- och oljebolagen, uppe i norra Nordamerika. Liam Neeson och hans bror tar tillsammans med två andra chaffisar ett uppdrag allt för sent om våren då isarna är förrädiskt tunna att frakta några svintunga borrar till en gruva med instängda arbetare. Men det ska inte gå för lätt så givetvis finns de elaka män som vill förstöra och därmed kunna tjäna mer pengar. En enkel gammal historia.

Tyvärr är filmen slappt genomförd. Det är ett svagt och osannolikt genomskinligt manus. Actioninnehållet är undermåligt och dialogen är som skriven av en PRAO från gymnasiet. Vid sidan av Lian Neeson har Laurence Fishbourne också kvitterat ut en snabb check från filmproduktionen. Predikterbart nog är mr Fishbourne inte med så länge. Han adderade mest ett känt namn till postern.

Inget i produktionen är speciellt bra och överlag var dög denna film inte ens som en förströelse en sömnig fredagskväll. Det hade varit bättre att se om Taken som startade om Neesons karriär på ålderns höst.

Amber Midthunder i rollen som Tantoo var bra och kul att se, men "too little, too late..."

Blir en stark etta!

Betyg: 1+/5

Verdens verste menneske (2021)

Verdens verste menneske är ett drama, en "slice-of-life"-film där vi får följa snart trettioåriga Julie under några år i en fas i livet då de minsta bananskalen kan förändra ett helt liv. Filmen kan säkert slå otroligt olika beroende på hur mycket man känner igen sig i situationerna, känslorna hon känner och valen hon gör med- eller omedvetet. 

Julie är en drömmare som ofta agerar ogenomtänkt och spontant. Samtidigt vet hon hela tiden exakt vad hon vill med sitt liv. Tills hon ändrar sig. Hon är charmig men likväl flyktig från allt som är av vikt. Hon är skör men stark i samma andetag. Det är ett komplext porträtt och själva poängen med filmen.

Den påminner mig inte så lite om Nick Hornbys High fidelity. Jag läste boken samtidigt som mitt liv återspeglade bokens berättelse med ett förhållande som bröts upp för att sedan pusslas ihop igen. Något år senare tog det dock slut på riktigt i verkliga livet. Boken hade sedan länge avslutats med en fråga hängande i luften. Jag har alltid drömt om att Rob och Laura blev lyckliga ihop, men jag gissar att det dock blev slut dem emellan också till slut.

På samma sätt känner jag igen mig i dagens film. Inte nödvändigtvis lika bokstavligt som i High fidelity, men situationer och känslor som Julie berörs av är som ekon ur mitt eget liv. När är det dags att sätta ner foten och stadga sig, skaffa barn och sluta drömma? Små beslut som antogs vara oväsentliga och tillfälliga, kan lika gärna påverka ett helt liv.

Filmer som får mig att tänka på mitt eget liv på detta sätt måste vara bra och denna film är riktigt bra. Renate Reinsve i rollen som Julie och Anders Danielsen Lie som Aksel är otroligt bra. De har charm och en naturlig personkemi. Trots detta vet jag inte ens om jag "håller" på dem som par. Jag velade fram och tillbaka och det var svårt att inte dras med i Julies snabba ryck. När de senare i filmen, flera år senare, möts igen ges vi en av årets starkaste scener. En scen som knappast minskar den sedan några år gryende dödsångesten hos mig själv. Scenen med Aksel och Julie ute i parken utanför hospitalet gav mig hetta i ansiktet, kalla kårar längs ryggraden och en stor, stor klump i magen. 

Betyg: 4/5  

Filmen heter The worst person in the world på engelska.

Dangerous (2021)

Clintans son Scott spelar en antisocial massmördare som besöker sin brors begravning och börja söka efter de som är ansvariga för broderns död. Scott är otroligt lik sin far. Det handlar både om utseende och minspel. Deras likhet är kul men också lite jarring. Är det inte Clintan?? 

Jag vet inte om Scott spelar bra eller inte alls. Figuren han spelar har ingen empati och egentligen inga känslor alls så jag antar att Scott spelar rollen bra. Eller inte.

Den gamle silveryggen Mel Gibson dyker också upp i en begränsad roll som huvudpersonens psykiater. Gibson är underhållande i rollen. Har han sonat för sina brott än? Robert Downey Jr. har i alla fall förlåtit honom. 

Filmmakarna har lyckas få Tyrese Gibson att ställa upp på en liten cameo också. Han spelar en litet mer seriös polisman i denna film.

Dangerous är en film med låg ambitionsnivå. Den kan jämföras med faderns Dirty Harry-filmer på så sätt. Enkla historier där Eastwoods får spela män med högt våldskapital. Däremot saknar denna film vassa instick i samhällsdebatten som de två första Dirty Harry-filmerna genererade. 

Filmens styrka var trots allt Scotts Dexter-personlighet, Mel Gibsons lilla inhopp, samt miljöerna på den vindpinade ön utanför Seattles kust där dramat utspelades. 

Betyg: 2+/5

The Rescue (2021)

The Rescue beskriver en otroligt fascinerande räddningsaktion i norra Thailand 2018. 12 unga pojkar tillsamman med sin unge ledare i ett lokalt fotbollslag blev överraskade av regn och vattenmassor inne i det kända grottsystemet Tham Luang cave. De sökte torr mark längre och längre in i grottorna och var sedan fast ca 4 km in i beckmörkret.

Thailändsk, amerikansk och andra nationers militär och räddningspersonal försökte rädda pojkarna men det såg hopplöst ut. Till pojkarnas räddning kom så två äldre brittiska grottdykare vid namn Rick Stanton och John Volanthen. De hade skills och utrustning för dykning djupare in i vattenfyllda grottor än Navy Seals. Rick och John var nördarna med sitt specialintresse som räddade dagen! Med sig fick de en brokig skara av andra supernördar från alla möjliga länder.

Dokumentären är straight forward. Hela händelseförloppet presenteras rakt upp och ner där dokumentära bilder och återskapning av händelser blandas med intervjuer med överlevande från den tre veckor långa räddningsaktionen. Formatet på dokumentären är inte nydanande, men händelsen som sådan är spektakulär. Oerhört intressant och spännande!

Helt klart en kul dokumentär om när verkligheten överträffar dikten. Lite sorgligt men framför allt lättnad och om konsten att övervinna alla odds. Glöm inte att ta med näsdukarna till titten!

Betyg: 4/5

After Yang (2021)

 

Jag hade tur när jag såg After Yang. Det är en otroligt intressant men likaså en otroligt långsam film. Om jag råkat se den vid fel tillfälle hade jag kanske somnat eller tappat intresset. Men hade tur som sagt och jag gillade filmen mycket. Det är en film som ligger kvar och rumlar i huvudet efter titten. Den är har en skön långsam känsla och den besöker många filosofiska frågeställningar, mycket om vad det innebär att vara en människa.

I en nära framtid har föräldrarna Jake och Kyra skaffat en människolik robot, en "techno-sapien", för sin adopterade dotter Mika. Hon kommer från Kina och föräldrarna ville att Mika skulle få en bror och dessutom för en connection med sitt ursprungsland. När en dag Yang plötsligt kraschar och "dör" vill Jake återuppliva honom. Men det visar sig svårare sagt än gjort och i samband med detta hittar Jake ett minne där Yang sparat korta filmer som minnen ur hans liv.

Detta är teman som Isaac Asimov ofta besökte och Yang påminner mig starkt om Asimovs första "Techno-sapien", den människoliknande roboten R. Daneel Olivaw som introducerades i romanen The caves of steel. Filmen påminner också mycket om Alex Garlands Ex Machina, förutom att Kogonada är helt ointresserad av element av thriller, action eller konspirationer. Istället är det snarare en känsla av förundran som genomsyrar filmen. Människorna i framtiden agerar långsamt och lågmält. Låter weird men det känns naturligt i filmen. För övrigt verkar vi ha svårt att reproducera oss i framtiden, grannen har klonat sin äldsta dotter till två yngre tvillingar (trillingar?).

Frågans som genomsyrar filmen är hur mänsklig Yang var, om han hade en själ. Minnena han samlat på sig verkade vara utvalda efter hur viktiga de var för honom, som om känslor styrde och inte kodningen. Detta får mig också att fundera över vår tid där våra liva dokumenteras med bilder och filmer på sociala medier. Hur påverkas våra minnen av bruket av smart phones? 

Kogonaga tår för manus, regi och klippning. Han bollar med många teman samtidigt. Familjen sörjer Yang, saknad, döden och längtan. Kan ett AI bli kär och kan den har ambitioner med sitt liv? När går ett  AI från att vara programmerad till att ha en själ?

Mycket fin film, den är som en dröm men en dröm som dröjer sig kvar istället för att snabbt blekna.

Betyg: 4/5

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Val (2021)

"Documentary, Biography" står det på imdb om denna film. Ja, sannerligen, båda de sakerna är den, men allra mest en biografi om jag får döma. Val Kilmer började redan som mycket ung filma sitt liv. Han gjorde filmer med sina bröder. Sen drunknade hans lillebror och livet blev aldrig sig likt som det verkar. 

Vals karriär är nu över och han blickar tillbaka på sitt liv. Hans son står för berättarrösten, en röst som känns så bekant. Regissörerna Ting Poo och Leo Scott har haft tusentals timmars av "liv" att klippa ihop denna berättelse från. Det blir otroligt personligt och vi kommer in i det privata som varken biografier eller dokumentärer brukar lyckas med. Vi fick verkligen hänga med honom under hela livet, som den där flugan på väggen man talar om.

Jag var som förhäxad av filmen. Kunde inte slita mig. Den talade till mig på ett sätt som kom helt oväntat. Jag har alltid tyckt att Val Kilmer varit ok som skådis, men han har inte befunnit sig i mitt medvetande som en av favoriterna. Han har dock spelat i flera klassiska filmer som jag vuxit upp med så det är inte så överraskande att jag blev indragen i historien om hans riktiga liv. Nostalgins makt är stor.

Jag rördes av hans relation till hans barn och hans brustna dröm om sin flod.

Detta med dokumentärer är svårt. Ofta är de mer intressanta och fyller ens nyfikenhet. Och visst är hans liv intressant, men det var något helt annat som grep tag i mig denna gång. Jag gissar att det är känslan av bokslut och det ofrånkomliga stora vemodet med krydda av dödsångest som gjorde att filmen blev så stark för mig.

Betyg: 4/5

Death on the Nile (2022)

Detta är den tredje adaptionen av Death on the Nile och även om detta är en av Agatha Christies bästa historier kan man ju fundera lite på om ännu en version var nödvändig. För mig skulle den kunna vara önskvärd av något av två möjliga skäl. Dels om det skulle behövas en mer trogen adaption ifall de två tidigare inte lyckats med det, dels skulle en ny version uppskattas som vågar ta sig större friheter ifall minst en av de tidigare redan hade presterat en trogen adaption.

Jag gillar alla tre versionerna. Den första kom ut 1978, regisserad av John Guillermin och Peter Ustinov spelade Poirot. Den känns glassig och glamorös. Vi får se en massa kända skådespelare som Lois Chiles, Bette Davis, Mia Farrow, Angela Lansbury, David Niven och Maggie Smith och mycket av nöjet ligger i att se dem lustfyllt spela över. Tonen är oförarglig och mysig som pusseldeckare ofta kan vara, speciellt äldre adaptioner av Christies historier. Som exempel har Rian Johnsons moderna Knives out liknande känsla och tonalitet som de äldre Christie adaptionerna.

Den andra versionen kom 2004, en långfilm från den brittiska tv-serien Agatha Christie's med David Suchet i huvudrollen. Denna film har den minst spektakulära rollistan där Emily Blunt, James Fox och Davis Soul sticker ut. Också miljöerna är nedtonade eller mest realistiska skulle man kunna kalla dem. Däremot är känslan i denna film bättre än den första då den besöker mörkret och empatin i Christies historia mer träffsäkert. Detta är också mitt val om jag skulle rekommendera den mest trogna adaptionen. 

Därmed är det andra alternativet ovan uppfyllt. Om jag söker en rak adaption väljer jag Suchets version. Därför välkomnar jag nu Branagh och hans version där han tagit ut svängarna med både historien och genomförandet.

Den tredje filmen regisserades alltså av Kenneth Branagh som också spelar Poirot. Han har en lång rad kända skådespelare med i filmen. Känslan i denna film är ännu mörkare, tyngre och rent ut sagt sorgligare. Den fångar mycket av den tonalitet som finns i Christies arbeten, men som har kommit bort i de glada 70-talsfilmerna.

Det är just detta jag älskar mest med denna version, att Branagh har fångat känslan perfekt. Han tar sig förvisso friheter med handlingen men detta adderade bara positivt till min upplevelse. Då jag visste allt om brotten, varför och hur fångades jag tidigt av den tunga sorgliga stämningen som Branagh har dränkt denna film i. Och när små och ibland större detaljer ändrats skapade det en lustfylld nyfikenhet och spänning i mig. Det blev en perfekt version som komplement till de två tidigare filmerna.

Jag tror inte jag upplevt filmen så tung och sorglig om detta varit första gången jag sett denna historia. Då hade hela handlingen sköljt över mig under de sista minuterna av filmen och den tiden hade inte räckt. Som det blev nu marinerades jag under två timmar med känslorna för spelarna och deras ångestfyllda öde. Så för mig var det inget problem med ändringarna i handlingen som prologen eller additionen av Bouc (Som vi lärde känna i Branaghs första Poirot-film Murder on the Orient Express). 

Istället var det underbart att studera nyanser i skådespelarnas tolkningar som betydde mer när jag kände till hela storyn i förhand. 

Branaghs film gör det mesta rätt. Det första jag vill hylla är manuset som var helt suveränt. Det och en känslig hand i regin gav filmen en perfekt tonalitet. Manuset lyckades perfekt med balansen att hylla originaltexten och addera nytt. Så som Mark Gatiss och Steven Moffat lyckades med i de första säsongerna av tv-serien "Sherlock".

Färgerna och miljöerna är som förstärkta. Designen på båten och dess inredning är spektakulär. Men det kan också påminna lite om pråligheten i ett alster som Baz Luhrmanns Moulin Rogue! Jag gillade det mycket.

Salome Otterbourne har gjorts om till bluessångerska och ibland föreföll hennes framträdanden lite anakronistiska. Det var ett elgitarrsolo där som lät som taget från en konsert med Little Richard eller Elvis. Detta var dock inget som störde speciellt.

Casten är väl valda och överlag superb. Gal Gadot som Linnet, Armie Hammer som Doyle, Annette Bening som mamma Bouc samt Sophie Okonedo och Letitia Wright som två generationer Otterbourne var alla mycket bra. Till och med Dawn French och Jennifer Saunders funkade som Mrs. Bowers och Marie Van Schuyler. 

Men de som stod ut för mig var Branagh som Poirot, Tom Bateman som Bouc och den positiva överraskningen Russell Brand som Windlesham. Jag kände knappt igen honom först! 

Jag köpte helt och hållet Poirots känslor. Det var starkt. Precis som att de avsnitt där Poirot visar känslor ofta är de bästa avsnitten i Suchets serie...

Allra bäst var dock nykomlingen Emma Mackey i den delikata rollen som Jacqueline de Bourget. Hon är riktigt jäklans bra, speciellt i en central scen tidigt i filmen.

Ja, det går inte annat än att ge Branagh högsta betyg. Det är sorgligt, tungt och vemodigt. Filmen gör Christie rätta. Den bästa versionen av de tre, klart.

Betyg: 5/5

American Underdog (2021)

Vi är nog ganska många filmnördar som har smala nischer inom film som vi gillar extra mycket. Ibland oförklarat. Här kommer en film från en sådan nisch för mig; sport, BOATS, amerikansk fotboll. American underdog handlar om en av de mest berömda quarterbackarna i NFLs historia, Kurt Warner. 

Warner är superbowl-vinnaren som innan sin professionella karriär jobbade på "ICA" och packade varor. Här får vi en filmatisering över hans väg till NFL. Och filmen är ganska bra faktiskt. Den kan givetvis inte mäta sig med höjdare i denna niche som The Blind Side, Any Given Sunday, We are Marshall eller Jerry Maguire.

Zachary Levi som spelade Chuck i tv-serien med samma namn, huvudrollen i Shazam! och birollen Fandral i Thor 2 spelar Kurt Warner. Det första som slår mig är hur otroligt lik han är den riktige Kurt  Warner till utseendet. Detta är bara bra för det känns i vissa scener som att man se Kurt och inte en skådis. Och sedan skadar det ju inte heller att han är helt ok som skådis.

Anna Paquin spelar hans blivande fru Brenda. Var det inte länge sedan man såg henne i något? Men annars var det Dennis Quaid i rollen som den ikoniska coachen Dick Vermeil som stod ut. Först kände jag inte ens igen honom. Han lyfter varje scen han är med i. Det var också mysigt att återse Adam Baldwin, den så älskvärde Jayne för de som vet.

Kurt Warner är känd för mycket, vinnare och MVP av SuperBowl 34, ligans MVP två säsonger och invald i Pro Football Hall of Fame 2017. Han är också känd som en extremt religiös man och det är helt ok så länge han håller det för sig själv mestadels. Filmen balanserar på linjen att falla över lite för mycket åt det ämnet men klarar sig mestadels ok. Personligen tycker jag det är trist att allt gott och fantastiskt han har utfört ska tillskrivas Gud. Låt oss hylla honom för det han själv åstadkom, det behövs inte några övernaturliga förklaringsmodeller...

Denna film är helt klart mest för oss som följer NFL, och för mig var den helt klart underhållande för stunden. Stark tvåa!

Betyg: 2+/5

Summer of Soul (...Or, When the Revolution Could Not Be Televised) (2021)

Vad krävs för att vinna en Oscar för bästa dokumentärfilm? En intressant fråga som du som läsare kan fundera på. Nu för tiden är dokumentärer oftare politiska manifest än motsatsen, något som Michael Moore kan ha influerat med sina filmer, eller inte.

Jag blev givetvis nyfiken på denna film då Jojjenito hyllade den, den vann en Oscar för bästa dokumentärfilm och så handlade det om en musikfestival!

Så, musikern Questlove har regisserat filmen som bygger på inspelningar från en serie av gratiskonserter i en park i Harlem där gräddan av svarta artister uppträdde. Detta skedde sommaren 1969, samma år som den mycket mer berömda Woodstock-festivalen gick av stapeln. 

Man kan tänka sig en dokumentär om musik som inte fokuserar på musikinnehållet, men detta är inte en sådan dokumentär. En stor del av filmen uppehåller sig vid framträdanden på scenen. Men tyvärr är soul och gospel inte mina favoritgenrer. Visst finns det en del låtar som jag gillar i filmen, men majoriteten är inte min favorit. De artister jag uppskattade mest var The 5th dimension som framför Aquarius/Let the sunshine in, den fantastiska Nina Simone samt Sly and the Family.

Men filmens största svaghet är dess struktur. Den gör väldigt lite med sitt format som dokumentärfilm.  Det är en sak att filmningen av artisternas framförande är statiskt. Questlove hade ju inga andra rullar att använda. Men additionen av "talking heads" blir enformigt och till slut splittrat. Jag hade helt klart föredragit att han hade strukturerat filmen mer innovativt... Antingen tagit än mer fasta på musikframförandena eller fokuserat tydligare på vissa personliga historier från eventen? Jag vet inte. 

Nu blev det en innerlig historielektion uppblandat med framträdanden på scenen. Ryckigt och ofokuserat blev min känsla. Men så blir det kanske när man inte "tunar in" på samma våglängd med musiken. Och jag är ju ingen "Michael Bolton".

Så för mig har denna film inte en chans emot Woodstock-filmen, även om det inte är en tävling! Eller? "Summer of soul" har heller inte en chans mot en annan musikdokumentär som kom ut förra året, Peter Jacksons otroligt personliga "Get back" om inspelningen av albumet Let it be. 

Ja, jag undrar stilla hur denna film kunde vinna sin Oscar. Som jag ser det måste det bero på dess historiska signifikans och kanske med inslag av en kollektiv känsla av skam att detta material glömts bort i någons källare i 50 år. Detta är rimliga känslor och just att filmen ens existerar är en av dess största styrkor. Jag är glad jag sett den. Även om det blev utan det där riktigt starka engagemanget. Den är helt ok i min bok.

Betyg: 2/5

C'mon C'mon (2021)

Be funny comma when you can period.

Ibland säger man att konst skapas i betraktarens öga och det är sannerligen sant för dagens film. Jag kan tänka mig att åskådare av denna pärla upplever filmen olika beroende på sin egen situation i livet, relationer till syskon och syskonbarn. För mig blev just detta konstverk en fullträff, mitt i prick, sweetspotten träffad. Filmen kröp på mig långsamt men till slut kände jag mig omfamnad och välkomnad som endast riktigt personliga filmer kan få mig att känna.

Mike Mills står för manus och regi och han har skapat en näst intill fulländad film. Vi kastas rakt in i storyn utan kontext eller bakgrund. En kort stund av förvirring senare förstår vi att det kommer handla om Johnny (Joaquin Phoenix), hans syster Viv (Gabby Hoffman) och hennes nioårige son Jesse (Woody Norman).

Filmbolaget A24 levererar ännu en fullträff. Kommer de alltid vara så här bra? Filmen är otroligt snyggt filmad i svartvitt, manus är tajt och skådespeleriet är utsökt. Fasen, varför tror jag alltid att jag inte riktigt gillar Joaquin Phoenix när han gång efter gång bevisar att han är en superb skådespelare? 

Filmen hyllar barnet och deras galenskap och obändiga energi, men lika mycket deras uppfriskande perspektiv och visdom, ja jag sa det, visdom. Därför är det en befrielse och lycka att Woody Norman som spelar Jesse är lika bra som Phoenix. Vilken naturbegåvning!  

Som morbror fann jag filmen rörande, sann och nästan lite vemodig. Alla mina systerbarn har sedan länge passerat  nioårsåldern. De fanns där ett tag men plötsligt hade de förvandlats. Samma men ändå så olika.

Beskrivningen mellan syskonen var om möjligt ännu mer vemodigt och jag kände ångesten hugga mig rakt in i hjärtat flera gånger under filmen. Jag blev varm i hela kroppen och svettig på pannan. Detta är en film som kommer dröja kvar i mig länge.

Betyg: 4+/5