Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5 

Shinypodden: I am Tony Stark

Ja, nu var det ju inte så repliken föll i slutet av Iron Man 3, men det borde varit så...

Är Tony Stark bättre utan sin dräkt? Vem var det som egentligen skulle regissera Thor: The Dark World? Finns det fler filmer med en liten pojke än filmer med en liten tjej? Detta och mycket annat diskuterar vi i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi har kommit fram till de två första filmerna i Phase 2.

Du finner avsnittet samt show notes på hemsidan, länk här.

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!