MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5