Interiors (1978)

Interiors är Woodys åttonde film som regissör och den första där han själv inte var med som skådespelare. Det är också hans första film som inte är en komedi. Allen var uppenbarligen mycket influerad av Ingmar Bergman och det syns tydligt i denna film. Den är extremt långsam och består uteslutande av långa smärtsamma samtal och gräl om relationerna inom en familj. Den pensionerade fadern meddelar helt plötsligt att han vill separera från den labila och destruktiva modern. Hon flippar ur och de tre vuxna döttrarnas liv kommer i gungning då allt som var stabilt nu ställs på sitt huvud.

Om man hade gjort en spoof på Bergmans filmer hade man kunnat starta filmen på exakt samma sätt som Interiors startas. Enda skillnaden är att Interiors inte driver med Bergman, den använder stilen som en homage. Under de inledande minuterna ser vi ett collage av tysta stilla bilder från ett tomt hus, en kvinna tittar ut genom ett fönster, hon tittar på tre lekande barn, ett tomt hus, kameran sveper genom matsalen, tomt, tyst, ljusa interiörer, avskalat, opersonligt, kallt, "ljust och fräscht".

Alla i beige och dämpade färger

Jag är ingen expert på Bergman men jag har fått för mig att han ofta fokuserar på relationen till Gud samt relationen till sina föräldrar, kanske med fokus på sin mor. Woody Allen brukar fokusera på en neurotisk man inom ett kreativt yrke samt på kärleksrelationer mellan intellektuella personer i storstaden (oftast New York). I Interiors är det dock relationerna inom en familj generellt sett och relationen till modern i synnerhet som står i fokus. Modern Eve (Geraldine Page) är en narcissistisk manipulatör som kväver sin man och spelar ut sina döttrar mot varandra. Så snart något går emot henne får hon en av sina neuroser och allt och alla runt henne måste stanna upp och lulla med henne. Hon arbetar med utstuderade passivt aggressiva metoder av värsta sorten. Hon är inte en trevlig människa.

Modern i sitt perfekt inredda hem

Döttrarna hanterar moderna demoniska inflytande på olika sätt. Favoritdottern Renata (Diane Keaton) är en framgångsrik författarinna. Hon är gift med den underpresterande och mentalt kastrerade författaren Frederick (Richard Jordan). Den andra dottern Joey (Mary Beth Hurt) som modern hela tiden klagar på är en oförlöst konstnär som hela tiden är missnöjd med sitt liv. Joey är gift med  filmens mest sansade karaktär Mike (Sam Waterston). Till sist har vi den tredje (yngsta?) dottern Flyn (Kristin Griffith) flytt östkusten och hankar sig fram som vacker men obegåvad skådespelerska i Hollywood.

Alla tre döttrar verkar leva begränsade och olyckliga liv under skuggan av sin mor. När fadern Arthur (E. G. Marshall) bjuder hem sin nya flickvän Pearl (Maureen Stapleton) livar hon upp stämningen med sina röda klänningar och ett levnadsglatt humör som ställs i gäll kontrast till moderns livsval.

Äntligen en färgklick i det "perfekta" hemmet

Under filmens första hälft måste jag ställa in mig till stilen. Den känns utdragen och jag känner mig mer och mer tröstlös. Men filmen är ändå tillräckligt bra för att jag ska titta vidare och desto längre in i filmen jag kommer desto bättre blir den. I slutet av filmen är jag både investerad i karaktärerna och handlingen. Filmen var ganska bra när allt kommer till kritan. Den passar nog dock inte alla. Om man vill ha action och bomber och robotar som slåss så får man leta någon annanstans.

Jag ger Interiors tre "vulgarians" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Alla jävlar är klädda i beige

The Boys in Company C (1978)

Förra veckan skrev jag om filmen The driver som uppenbarligen legat till grund för Winding Refn's Drive från 2011. Men då Winding Refn varit öppen och inkluderande om den äldre filmens påverkan tyckte jag att allt var hanky dory. Men dagens film, The boys in Company C, är ännu mer tydligt grund för en annan film, men denna gång finns inga publika erkännanden om hur mycket filmen påverkat sin efterföljare och det tycker jag är skit. Om någon som läser denna revy kan finna info som motsäger mig får ni gärna länka till källan i kommentarerna eftersom jag är intresserad i ämnet.

The boys in Company C handlar om ett gäng unga pojkar som blir draftade eller tar värvning, genomgår träning och utbildning och skickas sedan till Vietnam där de upplever en hel del hemskheter. Stanley Kubricks mycket mer kända film Full metal jacket från 1987 har mer eller mindre identisk övergripande handling. Det lustiga är att båda filmerna har en barsk och skrikande instruktör och att han spelas av samma skådespelare Lee Ermey. Efter 11 år i The Marine Corps hade han erfarenheter hur en slipsten skulle dras då det gäller drillning av nya rekryter.

The boys in Company c har alltså samma handling som Full metal jacket. Känslan i filmerna är dock olika. Denna film är mer flummig och varmare i tonen. Full metal jacket är iskall och blå. Kubrick har dock såklart bättre koll på foto och han har mer skärpa i sina scenerier. Skådespelarna är också överlägsna i Kubricks film. Men jag vete attans vilken film jag gillar mest ändå. Scenerna från Vietnam i sjuttiotalsfilmen är helt galna och de visar nog hur förvirrande och crazy allt var. Den påminner mer om filmer som Hamburger Hill och Good morning Vietnam än Kubricks tekniskt fulländade men känslokalla och "industriella" film.

Dessutom måste jag erkänna att jag känner mer för karaktärerna i denna film än i Kubricks. De är charmigare helt enkelt och jag lider med dem när de tvingas till det ena vettlösa uppdraget efter det andra. Det framställs i filmen som att den bygger på verkliga soldaters erfarenheter, men efter lite sökning på internet verkar det som att det inte stämmer. Jag kan kanske känna att jag blir lite frågande om filmen på ett korrekt sätt beskriver hur the US Marines agerar. De agerar helt enkelt väldigt amatörmässigt och jag hade kanske haft lättare att tro på det om filmen handlat om den vanliga armén.

Allt som allt var det en ganska trivsam film att se, men den går inte till historien som den bästa Vietnam-filmen eller något sådant.

Jag ger The boys in Company C två fotbollsmatcher av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Hidden Figures (2016)

Hidden figures handlar om tre svarta kvinnliga matematiker som alla spelade stora roller i NASA's rymdprogram under sextiotalet. Filmen bygger på en biografisk bok med liknande men långt namn skriven av Margot Lee Shetterly. Vi får här följa Katherine Johnson (Taraji P Henson) i hennes arbete med rymdfarkosternas flygbanor, Dorothy Vaughn (Octavia Spencer) och hennes arbete med att programmera nymodigheten "datorn" samt Mary Jackson (Janelle Monáe) som blev den första svarta kvinnliga ingenjören i NASA's rymdprogram.

Detta är en förbaskat trevlig film. Vi får följa de tre huvudpersonernas ofta tröstlösa kamp emot segregeringen, rasism och misstro som de allt som oftast fick utstå som afroamerikaner, kvinnor och matematiker. Det var en jäkla skit det där med segregeringen. Very, very bad.

Jag älskar filmer om rymdprogrammet och människans strävan efter att erövra rymden. Att i denna film lyfta upp tre individer som mot alla odds gjorde stora avtryck i rymdforskningens historia är fantastiskt bra. Det är en feelgood-film i allra högsta grad. Kvinnornas gedigna engagemang för rymdprogrammet genomsyrar filmen och överkuggar andra kamper till och med.

Kevin Costner spelar Al Harrison, chefen för rymdprogrammet. Här har han plockat fram glasögon och kläder från sin gamla roll som Jim Garrison och han passar mycket bra in som den ärrade och tidspressade chefen. Kampen mot ryssarna utgör en viktig nerv i filmen. Vi ser också Kirsten Dunst som en stroppig administratör på NASA och Jim Parsons som trångsynt chefsingenjör. Mahershala Ali som vi också ser i Moonlight har en liten roll.

Filmen har flera lustiga detaljer. Dels får vi se lite om hur datorer gör sitt intrång vilket kom att leda till att de horder av matematiker som satt och beräknade allt manuellt antingen blev arbetslösa eller så tvingades de anpassa sig till att bli programmerare. Programmeringsspråket som Dorothy Vaughn så förutseende lärde sig och sina kollegor var FORTRAN, ett språk lämpat för matematiska beräkningar och ett språk som fortfarande i slutet av 80-talet lärdes ut på de tekniska högskolorna. Happy times.

Filmen visar dessutom på ett mycket tydligt sätt hur det segregerade samhället upplevdes av den svarta befolkningen. På den tiden var den ordningen så etablerad, att de som inte uppenbart påverkades negativt av den inte ens såg att det skedde. Folk hade blivit blinda för det uppenbara. Vi får några smärtsamma scener där konsekvenserna visas och en och annan förlösande scen där absurditeten i systemet ifrågasätts och till slut raseras lite.

Filmen visar en "slice of life" ur dessa tre fantastiska kvinnors liv. Läs gärna mer om deras bedrifter och liv:

Katherine Johnson lever än idag och hon verkade under hela sitt yrkesverksamma liv med rymdprogrammet och var involverad i Mercury, Apollo och Space Shuttle programmen. Precis som i filmen krävde John Glenn att hon skulle kontrollräkna data för hans första flygning runt Jorden. Hon var också med och kalkylerade alternativa banor som back-up för Apollo-flygningarna vilket kom till användning under Apollo 13-katastrofen. Katherine är en riktig bad ass! Läs mer.

Dorothy Vaughn blev den första svarta arbetsledaren för matematiker i rymdprogrammet och hon var en ledande figur under övergången från manuella beräkningar till datorstödda diton. Hon arbetade hela sitt liv med rymdprogrammet och hon gick bort 2008 vid en ålder av 98 år.

Mary Jackson blev den första svarta kvinnliga ingenjören i rymdprogrammet efter att ha skaffat sig den nödvändiga utbildningen via kvällskurser på University of Virginia, i en skola som på den tiden bara tillät vita. Hon fick via en domstolsorder tillåtelse att delta i utbildningen. Mary steg i graderna och hade mot slutet av sin karriär nått till den högsta och mest seniora titel som gick att uppnå inom ingenjörsyrket. Hon arbetade under slutet av sin karriär med att hjälpa kvinnor och minoriteter att få lika möjligheter inom rymdprogrammet. Hon arbetade på NASA fram till sin pensionering och hon gick bort 2005 vid en ålder av 83 år.

Jag ger Hidden figures fyra "computers" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Svensk titel är Dolda tillgångar. Läs gärna andra filmspanares tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Katherine Johnson får the Presidential Medal of Freedom av President Obama 2015

Dorothy Vaughn

Mary Jackson

Death on the Nile (1978)

Death on the Nile var given att se inför 1978-listan, inte minst efter att Filmitch nämnt Peter Ustinov som hans favorit-Poirot och att jag samtidigt kollar på David Suchet i rollen som Poirot i tv-serien. Även om jag inte kommit fram till denna historia i Suchets serie än kan jag mycket väl jämföra deras tolkningar av den franske... ehhh, belgiske detektiven.

Ustinov är imponerande med sin gigantiska kroppshydda men jag håller Suchets tolkning som den starkare. Han har en mjukare framtoning och ett mer eftertänksamt anslag som passar mer med bilden av Poirot som jag har i huvudet. Ustinovs Poirot är brysk och på gränsen till aggressiv mot alla på båten efter mordfallet. Hans ton under förhören skulle aldrig vara aktuellt för Suchet känner jag. Det ska bli kul att jämföra filmerna när jag kommer fram till säsong 9 av serien... Den gick under 2003-2004.

I dagens film från 1978 syns en hel hög med kända skådespelare. David Niven är underbar i rollen som Colonel Race, helt klart filmens behållning. Angela Landsbury spelar den amerikanska författarinnan Otterbourne och hon spelar över något groteskt. Usch. hennes dotter spelas av Olivia Hussey som vi givetvis känner igen som den mörka skönheten Rebecca i filmen Ivanhoe som "alltid" gick vid jultider förr i tiden. Vi har Lois Chiles i rollen som den elaka Linnet. Henne känner vi som Holly Goodhead i Moonraker som kom ut året efter denna. Bette Davis och en yngre Maggie Smith är bra i rollerna som den gamla rika damen och hennes hunsade tjänarinna. Eller hunsade och hunsade. De har en knasig relation som går ut på att båda spyr galla över varandra mest hela tiden. Till sist måste jag nämna Mia Farrow som spelar en falsk lögnare med kluven tunga, en opportunist som inte drar sig för något för att få hämnd på sin motståndare...

Jack Warden spelar den schweiziska Dr. Bessner. Han pratar tyska och med tysk brytning. Mycket lustigt. Kan också nämna att Poirot i denna film pratar mer franska än vad han gör i serien, än så länge i alla fall. Det är kul inslag. Filmen har mycket humor varav mycket av den utgår från Poirots nedvärderande reaktioner på medpassagerarna och deras återkommande utfall mot den "franske" detektiven. Det är enkla men effektiva skämt om Poirots ursprung.

Jag ger Death on the Nile tre små gråa celler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Driver (1978)

The driver är från 1978 och den påminner OTROLIGT mycket om Drive från 2011. Det vill säga att Drive påminner om The driver helt enkelt. Set-uppen och huvudpersonens karaktärsdrag är mer eller mindre samma. Det handlar om en duktig "getaway driver" som jobbar för olika busar vid bankrån. Han kommer i slag med dåliga personer och så blir det rörigt. Han jagas av polisen också. Nicholas Winding Refn har lyckligtvis sagt att han var influerad av The driver tillsammans med flera andra filmer. Alrighty, det är helt ok att sno från andra filmer antar jag.

Vad har vi då på The driver? Jag valde att se den för att den är regisserad av Walter Hill som jag har fått för mig att jag gillar efter filmer som The warriors och Southern comfort. Dessutom spelar Ryan O'Neal huvudrollen och honom gillar man ju automatiskt efter hans insats i Paper moon. Till sist ser vi fransyskan Isabelle Adjani i den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i Luc Bessons Subway.

Filmen lever i hög grad på sin stämning. Det är en skön stämning. Ganska lugn, nästan en lite avmätt och distanserad stämning. Ingen karaktär i hela filmen är nämnd vid namn. De kallas bara för vad de är; The Driver, The Player, The Detective, The Connection osv. Det är givetvis gjort med en tanke. Detta är inte en film som fokuserar på någon av karaktärernas inre liv, detta är inte en karaktärsstudie. Istället är det stereotyper av typiska pjäser på brädet i en film som denna som vi får följa. Det skulle kunna vara intressant om Hill hade använt sig av förväntningar vi haft på stereotyperna och ställt allt på sitt huvud, men tyvärr utnyttjas inte detta knep och istället blir filmen ganska standard utan överraskningar med effekten att jag inte riktigt bryr mig. Det var antagligen inte så som det var tänkt. Den enda karaktären som vi får lära känna lite mer är kanske Bruce Derns polis The Detective. Han är lika svinig i denna film som han brukar vara (Nebraska). Sen hjälper det inte att han ser ut som Art Garfunkel på speed.

Filmen innehåller såklart några exalterande biljakter, som för övrigt förärats med extremt jobbig ljud från skrikiga däck. Den längsta av jakterna fungerade som en Madeleinekaka för mig. Jag kastades tillbaka till Vemdalsskalet anno 1978 och bilspelet i hotellets spelarkad som jag och Sverker spelade på den tiden. En mycket speciell känsla att kastas tillbaka i tiden mitt under filmen.

Trots att filmen inte bjöd på några överraskningar runt format eller karaktärer är den hyfsat spännande och underhållande i det den gör. Den är dock inget mer än vad den verkar vid första anblicken, men det duger helt ok denna gång.

Jag ger The driver tre bankrån av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Popstar: Never Stop Never Stopping (2016)

Det är svårt det här med att värdera tips man får på komedier. Humor är ju så otroligt personligt. Satiren och musikdokumentärs-spoofen Popstar: Never stop never stopping dök nyligen upp på två topplistor över 2016 års bästa filmer. Jag lystrar alltid lite extra när nya komedier hyllas. Klart jag ville se filmen före jag drar strecket i sanden för 2016 sammanfattningen som kommer lite senare.

Ja, men detta var väl helt ok? Överlag blev jag såklart lite besviken då den inte alls levde upp till den nivå jag hade hoppats. Det är inte en ny Vacation (2015) om man säger så. Filmen passar nog mer till dem av er som gillar den gamla godingen This is Spinal Tap som också är en allmänt hyllad satir och musikdokumentär-spoof. Det är en annan film jag inte är jätteförtjust i så jag borde kanske varit varnad? Men eftersom jag inte kände till att filmerna påminde om varandra så blev jag inte förvarnad i tid.

Andy Samberg spelar en popstjärna som gjort solokarriär efter några år som del i ett pojkband. Managers, de gamla vännerna i pojkbandet, massmedia, publicister, nya konkurrenter... Detta är som en lång radda med SNL-bits uppradade efter varandra. Vi får också en herrans massa interna skämt från branschen och ännu fler cameos från dagens musikelit, mestadels från hipp hopp och annat modernt.

Det är småroligt mest hela tiden och riktigt kul i några få scener. Jag är kanske inte tillräckligt insatt eller intresserad av modern R'n'B-musik för att vara rätt publik för denna film. Undrar däremot om inte Jojjenito skulle gilla detta en hel del.

Några få dagar efter jag såg filmen kommer jag knappt ihåg en enda scen. Justin Timberlake spelar en bifigur i filmen och han är rolig. N ä, detta var kanske inte för mig ändå. Jag ger Popstar: Never stop never stopping två smash hits av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Midnight Special (2016)

Jag hade höga förväntningar på Midnight special, så höga att jag till och med väntade in en bra kväll så att jag kunde se den under bästa möjliga förutsättningar. Jag menar det var ändå Jeff Nichols nya film och jag brukar gilla och ibland till och med älska hans filmer, se tex Take shelter, Mud eller Shotgun stories. Dessutom hade Jojje hyllat den. Jag har förvisso inte läst hans text än, men jag hade sett hans uppdaterade header på bloggen.

...och filmen höll upp riktigt bra. Det är en science fiction-film, vilket jag gillar, men den är lågmäld och smal. Det är en indiefilm. Idén är inte lika intellektuellt stärkande som de i filmer som Ex machina, Another Earth eller Her. Nej den är mer influerad av filmer som Close encounter of the third kind, Arrival och kanske lite serien Stranger Things.

Som vanligt i Jeff Nichols filmer har Michael Shannon en stor roll i filmen. Här spelar han den viktiga rollen som pappan till den lilla pojken. Visst, han är riktigt bra. Shannon är en rejäl och seriös skådespelare, som tagen från teaterscenen. Men hur många filmer i rad kan Nichols ha med honom, Michael Shannon, innan det blir tradigt? Vill man som publik inte ha lite variation i alla fall? Det känns kanske orättvist mot de båda men jag börjar känna en viss fatigue över den combon vid det här laget. Joel Edgerton i rollen som kompisen var minst lika spännande att följa. Inga andra jämförelser men är han inte lite lik den där Sam Worthington?

Barnet i filmen, han med ljuset i ögonen, spelas av Jaeden Lieberher och han är helt ok. Jag störde mig inte på honom men han gav heller inte något extra. Samma sak med Kristen Dunst i rollen som mamman. Var helt neutral, vilket kanske ska ses som positivt för jag brukar sällan gilla henne. Men tänk om vi fått se Amy Adams eller varför inte Jessica Chastain i rollen som Sarah istället! Oh la la.

Filmen största behållning blev istället Adam Driver i rollen som analytikern. Jag hade hållit mig så ospoilad att jag inte ens visst om att han, Paterson, skulle vara med här. Det blev en positiv och sprudlande överraskning! Damn, han är bra i allt han gör nu för tiden. Hoppas han inte hoppar på allt för många projekt så att man tröttnar på honom för snabbt.

Handlingen i Midnight special då? Jo, men jag gillade den. Inledningen var bäst, och även om slutet inte på långa vägar var dåligt så lovade kanske filmen lite mer i början än vad den levererade. Detta är ett vanligt problem med filmer i sci-fi-genren. Men den är mycket fint filmad med några otroligt snygga scener och stämningen i filmen är påtaglig hela vägen. Filmen har ett magiskt skimmer över sig och den maffiga, ofta dova och hotfulla musiken i bakgrunden gör sitt till för att få oss åskådare att tänka på ond bråd död. De relativt sett få specialeffekterna som finns funkade överlag mycket bra. Filmen hänger sig kvar i huvudet och rumlar runt. Jag tror att den kan växa med tiden och den kräver kanske en omtitt vad det lider.

Jag ger Midnight special fyra parallella världar av fem möjligt.

Betyg: 4/5

Force 10 from Navarone (1978)

Jag tror att jag har sett både Kanonerna på Navarone och Styrka 10 från Navarone när jag var ung. Något som är helt klart i alla fall är att jag läste böckerna av Alistair MacLean. Han var något av en favoritförfattare när jag var i yngre tonåren. Jag har för mig att den första filmen var riktigt bra men jag kom knappt ihåg något om uppföljaren som kom ut 1978. När jag nu kollade över listan av filmer från året och insåg att detta var något av en liten Bondreunion tänkte jag att det kunde vara kul att se om filmen.

Filmen är regisserad av Guy Hamilton som också regisserat Bondfilmerna Goldfinger, Diamonds are forever, Live and let die och The man with the golden gun. Jag var nyfiken om något i krigsfilmen skulle påminna om Bond. Vi har också Jaws, Richard Kiel i egen hög person som en jugoslavisk partisanledare och Ringo Starrs fru och tillika bondbrud från Älskade spion Barbara Bach i en av de mest prominenta kvinnliga rollerna. Filmens huvudperson spelas också av Robert Shaw som var den stenhårde Grant i From Russia with love. Bond-reunion!

Men ack, det finns inte mycket i denna film som påminner om Bond då filmen är ganska seg och långsam. Det verkar inte heller som att folk i art design gillet har tagit intryck från Bondfilmerna då vi helt saknar någon skön "villains lair" eller annan spektakulär set design.

Force 10 from Navarone är på sin höjd passande som en söndagsmatiné om man är väldigt bakfull. Den påminner ganska mycket om Örnnästet men denna är klart tråkigare. Detta trots en del kända ansikten som Harrison Ford (betänk att filmen är från året efter Star Wars!) och Carl Weathers (två år efter han var Apollo i Rocky). Bäst i hela filmen är dock brittiske Edward Fox. Hans Miller med stiff upper lip och torr brittisk humor är riktigt underhållande här och där. Filmen bjöd också på några mycket fyndiga karikatyrer på de mest elaka av tyska nazister.

Njae, detta var i så fasligt bra egentligen. Halvkul underhållning för stunden för den som har en stor portion tålamod eller av annan orsak föredrar en långsam film.

Jag ger Force 10 from Navarone två förrädare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Halloween (1978)

Det var helt galet egentligen. Jag hade sett Halloween II men inte John Carpenter's klassiska Halloween från 1978. Galenskaper! Men nu inför bloggning om de bästa filmerna från 1978 gavs chansen att se ikapp denna och andra filmer från året. Halloween blev ju förstås väldigt framgångsrik och den anses vara en central film inom subgenren slasher horror movies. Det är klart att det är kul att se en film som givit upphov till en herrans massa uppföljare och blivit efterapad av många fler.

Det filmen gör bra är att den är spännande, har en bra score och att den har en skön, till och med charmig, stämning. Det är mycket sjuttiotalsvibb över denna film. Detta ställs mot de negativa sakerna vilka inkluderar generellt sett ganska taffliga skådespelarinsatser och väldigt fyrkantig och stolpig dialog som jag dessutom upplever som bitvis dubbad i efterhand.

Filmen är mindre blodig än vad jag hade föreställt mig i huvudet. Monstret, Michael Myers, får man inte se tydligt förrän långt in i filmen. Detta verkar vara helt enligt den teknik för att bygga upp spänning som Spielberg gjorde i Jaws (Hajen). Den gången var det för att robot-hajen inte var klar för filmningen förrän sent under produktionen. För efterföljande filmer måste det varit manusval då spänningen alltid (alltid!) blir större så länge man inte får se monstret (tydligt).

Michael Myers ser fördjävligt äcklig ut med mask och allt. Han är ett bra monster och jag gillar beslutet att inte förklara mer om hans bakgrund eller sjukdom än vad som nu görs. Man kan dock undra lite hur en kille i overall och mask kan åka och gå omkring i förorten en hel dag utan att fler personer ser honom eller tycker att det är konstigt. Laurie ser honom men hon lyckas på något sätt övertyga sig själv om att han inte finns. Senare ser barnen honom och kallar honom till och med "the boogeyman", men ack ingen slår larm nu heller. Det är bara den gode doktorn som vet vad som kommer hända... Huaahaaa.

Scenen när Laurie eller ett av barnen ser Myers bära på ett av sina offer framför huset på andra sidan gatan bakåtpåminner mig om en rejält creepy scen i True detective season 1. Det är när Rust och Marty närmar sig en gård och de ser något miffo komma gående med en mask över ansiktet. Det känns som att den scenen skulle kunna vara en homage till Halloween i alla fall.

Det var kul att se Halloween men jag skulle nog ha sett den för länge, länge sedan för att den skulle kunnat bli en favorit.

Jag ger Halloween tre oskulder av fem möjliga. Oskulderna överlever alltid!

Betyg: 3/5

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Tom Cruise springer på film. Det är sedan gammalt. Här springer han på film med godingen Cobie Smulders känd från The Avengers. Detta är fantastisk underhållning för stunden, å ena sidan. Å andra sidan är den kanske inte så mycket en film för de av oss som vill fundera och fnula på filmen i efterhand. Som förströelse en fredagskväll då det gäller att kämpa mot tyngderna på ögonlocken är filmen dock perfekt.

Den första Jack Reacher-filmen från 2012 var en nyhet och positiv överraskning för mig. Kul med en ny bad ass-hjälte på film. Jag läste till och med en Jack Reacher roman på semestern efter jag sett filmen. Det kan bli fler böcker också för den delen. Denna andra film om den något vresige enstöringen och före detta militärpolisen Jack Reacher är i samma klass som den första filmen.

Jag gillar filmens actioninnehåll som påminner mig lite om de tidiga Jason Bourne-filmerna. Vi får följa Reacher och se hur han är mästerlig i det han är bäst på; närstrid, att skugga någon och att upptäcka att han blir skuggad, att förutspå de onda männens nästa drag, att vara en bad ass som utan vapen kan besegra fyra beväpnade män i ett mindre rum. Vissa actionfilmer, och framför allt superhjältefilmer, tenderar att bli för storslagna i sina actionscener. Här hålls det tämligen realistiskt för att vara Hollywood och scenerna är små i jämförelse med monstrositeten i vissa uppblåsta actionfilmer (tänk F&F bland andra). Jag gillar detta som omväxling.

I första filmen körde Reacher ett solorace. Här samarbetar han med Cobie Smulders Turner och dessutom får de unga Samantha på halsen. Hon spelas av Danika Yarosh. Det funkar hyfsat bra, men jag tänker att man kanske vill ha Reacher som en enstöring som hoppar in och räddar dagen för att sedan dra vidare in i natten som en annan Bruce Banner. Men givet att vi nu fick följa en trio under stora delar av filmen tyckte jag ändå att Reachers relation till Samantha var den mest intressanta. Cruises tveksamma kram i slutscenen var intressant då det kändes som skådespelarens privatliv nästan sipprade upp till ytan. Det gav scenen en extra dimension.

Allt som allt en gedigen fredagsunderhållning men inte en film som kommer gå till historien som den bästa i genren, men inte heller den sämsta för den delen.

Jag ger Jack Reacher: Never go back tre hopp från taket av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Moonlight (2016)

Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.

I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de två avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chiron byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.

Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slices of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.

Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Filmer som använder sig av Nina Simones Sinnerman kan aldrig vara fel!! Hunt for the wilderpeople är dock en lurig film. Under stora delar är den som en annorlunda ordinär independentfilm med den typiska blandningen av drama och komedi. Den har en allvarlig underton och behandlar ett riktigt ämne (barn på glid och barn i fosterhem). Samtidigt har den en humoristisk ton och filmen är full av "quirky characters". Dessutom visar det sig snart att filmen också har ett lager av absurd humor som gör att hela anrättningen ger en mycket konstig mix av signaler.

Förklaringen till denna skumma mix av genrer ges kanske av vem som har gjort den - Taika Waititi. Han gjorde den småroliga mumble core-filmen Eagle vs. Shark, en film jag såg på SFF 2007. För några år sedan kom hans hyllade mockumentär/spoof på vampyrgenren What we do in the shadows. Jag har inte sett den än men det är en film som jag absolut måste se någon gång. Waititi kommer tydligen också göra den nya Thor-filmen inom MCU. Det blir spännande att se vad han kan göra med en stor budget och en minst sagt grandios värld.

Hunt for the wilderpeople har dock knappast en speciellt stor budget och världen är liten, en liten del av någon nationalpark av Nya Zeeland skulle jag gissa. Sam Neill spelar den gamle och vresiga vildmarkssnubben och han är underbar i denna film. Han har för mig numera hamnat i gruppen av äldre skådespelare som man gillar på grund av vana och nostalgikänslor. Han har en tyngd i sitt skådespeleri som behövs för denna lite fladdriga film. Pojken spelas av nykomlingen Julian Dennison och han behöver, precis som hans karaktär i filmen, en stabiliserande pelare att stödja sig emot. Annars står Paula från socialtjänsten (Rachel House) och Officer Andy (Oscar Kightley) för det mesta av den absurda humorn. De är roliga, men det är en känslig balansgång. För mycket av dem skulle inte varit bra. Filmen håller balansen helt ok.

Jag tyckte att filmen var njutbar men den är också en lättviktare. En film som man snart glömmer. Den är hyllad i vissa kretsar men hos mig kommer den inte i närheten av min topplista för 2016.

Jag ger Hunt for the wilderpeople tre majestical av fem möjliga.

Betyg: 3/5