The Boys in Company C (1978)

Förra veckan skrev jag om filmen The driver som uppenbarligen legat till grund för Winding Refn's Drive från 2011. Men då Winding Refn varit öppen och inkluderande om den äldre filmens påverkan tyckte jag att allt var hanky dory. Men dagens film, The boys in Company C, är ännu mer tydligt grund för en annan film, men denna gång finns inga publika erkännanden om hur mycket filmen påverkat sin efterföljare och det tycker jag är skit. Om någon som läser denna revy kan finna info som motsäger mig får ni gärna länka till källan i kommentarerna eftersom jag är intresserad i ämnet.

The boys in Company C handlar om ett gäng unga pojkar som blir draftade eller tar värvning, genomgår träning och utbildning och skickas sedan till Vietnam där de upplever en hel del hemskheter. Stanley Kubricks mycket mer kända film Full metal jacket från 1987 har mer eller mindre identisk övergripande handling. Det lustiga är att båda filmerna har en barsk och skrikande instruktör och att han spelas av samma skådespelare Lee Ermey. Efter 11 år i The Marine Corps hade han erfarenheter hur en slipsten skulle dras då det gäller drillning av nya rekryter.

The boys in Company c har alltså samma handling som Full metal jacket. Känslan i filmerna är dock olika. Denna film är mer flummig och varmare i tonen. Full metal jacket är iskall och blå. Kubrick har dock såklart bättre koll på foto och han har mer skärpa i sina scenerier. Skådespelarna är också överlägsna i Kubricks film. Men jag vete attans vilken film jag gillar mest ändå. Scenerna från Vietnam i sjuttiotalsfilmen är helt galna och de visar nog hur förvirrande och crazy allt var. Den påminner mer om filmer som Hamburger Hill och Good morning Vietnam än Kubricks tekniskt fulländade men känslokalla och "industriella" film.

Dessutom måste jag erkänna att jag känner mer för karaktärerna i denna film än i Kubricks. De är charmigare helt enkelt och jag lider med dem när de tvingas till det ena vettlösa uppdraget efter det andra. Det framställs i filmen som att den bygger på verkliga soldaters erfarenheter, men efter lite sökning på internet verkar det som att det inte stämmer. Jag kan kanske känna att jag blir lite frågande om filmen på ett korrekt sätt beskriver hur the US Marines agerar. De agerar helt enkelt väldigt amatörmässigt och jag hade kanske haft lättare att tro på det om filmen handlat om den vanliga armén.

Allt som allt var det en ganska trivsam film att se, men den går inte till historien som den bästa Vietnam-filmen eller något sådant.

Jag ger The boys in Company C två fotbollsmatcher av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

The Ipcress File (1965)

Harry Palmer: You didn't come here to talk to me about button mushrooms and birds.

Idag har vi ännu en film som jag återbesökt, en omtitt inom Decennierprojektet. Jag har mycket vaga minnen från denna film. Jag kommer ihåg spiken, det är allt. Anledningen till att jag valde denna film var att jag tror, om nu inte mitt minne helt förråder mig, att detta var den första filmen för vuxna som jag fick se för mina föräldrar. Jag kommer ihåg ilningarna i kroppen när jag förstod att jag fick stanna uppe och titta på en agentfilm på tv. The var denna film, The Ipcress file.

Nu har jag sett om den och det var som att se den för första gången. Jag kom inte ihåg mycket förutom fragment från hjärntvättscenerna i slutet. Det första jag lägger märke till med denna film är att halva gänget som gjorde de älskade Bondfilmerna på sextiotalet ligger bakom filmatiseringen av denna välkända Len Deighton-thriller. Producent är Harry Slatzman (Bondproducenten), Peter Hunt har klippt filmen (han har klippt en massa tidiga Bond och regisserat OHMSS), Ken Adam står för Production design vilket bådar för sköna "villain lairs" (fast det fick vi faktiskt inte i denna), Art Direction står Peter Murton för på samma sätt som han gjorde för några Bond och till sist har John Barry komponerat en Bond-influerad filmmusik till denna film.

Hur står sig då denna film jämfört med Bond? Nåväl, Michael Caine i rollen som Harry Palmer är maskulin och lite bad-ass i filmen, även om dialogen i inledningen av filmen är styltig och tvingad, men han är ändå ingen Sean Connery. Denna film har en egen charm, men det är inte en Bondfilm på långa vägar. Istället har den lite mer spänning än vissa av de lite mer softare Bond och den har en skön stajl från the swinging sixties London.

Vad som är mest anmärkningsvärt från denna film blir inte spänningen utan kameraarbetet. Cinematografen Otto Heller har löpt amok under inspelningen. Var och varannan scen är filmad från ett golvperspektiv eller via lustiga vinklar som genom möbler, över axlar, genom springor eller genom glasrutor och till och med genom glasögon slängda på golvet. Antingen kan man se det som inspirerat och konstnärligt eller så tar det för mycket fokus från filmen och kan uppfattas som lite väl arty-farty. Tingeling.

Jag ger The Ipcress file tre förrädare av fem möjliga.

Betyg: 3/5