onsdag 3 september 2014

The Parallax View (1974)





Idag tjuvstartar jag med Decennier - the Seventies. Det blir fullt med filmer så det är bäst att komma igång. Denna gång har jag och Movies-Noir bestämt att vi inte länkar till varandras filmer förutom på fredagarna. Men ta chansen och hoppa över till honom och kolla in vilka filmer han skriver om. Just idag har jag dock fått sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord om dagens film, länk nedan.

Sjuttiotalet. Vad tänker du på om jag säger filmer från sjuttiotalet? Chanserna är ganska stora att du svarar konspirations- och paranoiafilmer. Därför tänkte jag starta Decennier 70-talet med två av mig osedda konspirationsfilmsklassiker. Först ut är The Parallax View med ingen mindre än Warren Beatty i huvudrollen. Den kände regissören Alan J. Pakula har dirigerat. Två år senare gjorde han den med rätta älskade klassikern All the presidents men med Dustin Hoffman och Robert Redford i rollerna som Bernstein och Woodward (killarna bakom avslöjandet av Watergate).


The Parallax view handlar också om den undersökande och näsvisa journalisten Joeseph Frady som via tips börjar ana en konspiration bakom mordet på en färgstark och omtyckt senator. Ingen tror på honom, framför allt inte myndigheterna eller hans chef på tidningen. Han kämpar på och när en efter en av vittnena till mordet på sentorn börjar dö under mystiska omständigheter får Frady mer och mer indikationer på att han är något på spåren. Till slut leder dem honom till ett stort superkonspiratorisk företag, Parallax.

Frady tillsammans med Lee Carter (Paula Prentiss)

En film som har sin huvudrollsinnehavare i nästan varenda scen är mycket beroende av att denna figur fungerar. Tyvärr tycker jag inte att Warren Beatty är en speciellt intressant skådespelare. Han är snarare på och över gränsen till tråkig. Det finns några intressanta andra karaktärer i filmen, tex Fradys journalistkollega Lee Carter spelad av Paula Prentiss, men scenerna med henne slarvas bort. Pakula har klippt filmen mycket konstigt. Hela historien är som fragmenterad och sönderhackad. Plötsliga klipp och hopp i tiden kan kanske vara artistiskt och effektivt i vissa lägen men det fick mig att gång på gång tappa det mödosamt uppbyggda intresset för historien. Ett exempel är när Lee besöker Frady i inledningen för att få hjälp. Hon känner sig hotad. Frady tror inte på henne, de pratar lite, Lee är uppriven och hon går ut på terrassen. Klipp till att hon ligger på bårhuset död. Denna typ av absurda klipp sker om och om igen. Det är som att man som åskådare inte ska få knyta an till någon karaktär förutom den tråkige Frady.


Konspirationsinnehållet då? Nä, inte speciellt intressant. Jag tror inte ens att man fick veta vad Parallax var ute efter. Lönnmord? Allmän konspiration? Vad är då det? Däremot är det inget tvivel om att detta är en konspirationsthriller. Filmens enträgna musik ger ingen chansen att missförstå. Det är nästan lustigt vilken spänningsmusik som slängs in parti och minut. Men spänning i filmen det får man tyvärr leta efter.

Vad har vi då som är bra? Själva sjuttiotalsfeelingen med miljö, kläder och bilar är det inget fel på och om man gillar det bör man känna sig hemma. Den redan omnämnda Paula Prentiss var bra men tyvärr försvann hon innan jag hann lära känna karaktären. Sen måste jag nämna att jag gillade slutscenen. Den var kanske filmens bästa, men då var det liksom lite för sent. För övrigt hade jag nog gillat filmen mer om den inte ryggat tillbaka från att handla mer om filmens karaktärer. Istället anslås en nästan helt anonym och opersonlig ton. Filmen har ett mörkt slut, och det får den pluspoäng för, men fullt genomslag uppnås inte hos mig då jag inte brydde mig så mycket om Frady...

Som taget ur en Bondfilm

Detta är en av de svagaste konspirationsfilmer jag sett från eran. All the presidents men är bästa filmen från eran medan 3 days for Condor är i samma klass som Parallax, dvs ganska svag. Pakula's 90-talskonspirationsfilm The Pelican brief är klart bättre än denna och samma sak med Enemy of the state samt Conspiracy theory. Jag ger The Parallax view två konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in om Sofia klarade sig helskinnad genom filmen eller om hon också trillade av pinn...

12 kommentarer:

  1. Synd att du inte gillade den så mycket, men det är inte en film för alla. Om man "get it" så blir man lätt förälskad i den. Jag gillar t.ex. den annorlunda klippningen som inte gick hem hos dig. De plötsliga hoppen är både effektiva och lite skrämmande. Bidrar till paranoian. I like!

    Fotot är mycket trevligt filmen igenom (fotografen till Gudfadern för övrigt) och musiken är jag extra förtjust i. Skapar mycket stämning (tycker jag då). Han gjorde senare musiken till Maratonmannen där tonerna känns igen.

    Har sett denna flera gånger och även om den inte är perfekt så får den högsta betyg av mig då slutet höjer. Ovanligt slut som man sällan hittar i den här typen av filmer. Att man vågar göra så tycker jag höjer allt.

    Som sagt, en femma till The Parallax View från min sida för att den ger mig en konspirationsthriller som vågar där andra viker ner sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag verkligen trist. Jag trodde du skulle skicka The Parallax Corp. efter mig när jag "sågade" en av dina "5 out of 5"-filmer! Behöver jag se mig om i mörka gränder från och med nu..? ;-)

      På ett sätt kan jag förstå hur man kan se filmen "med dina ögon". Du förklarar vad du gillar med filmen på ett bra sätt. Jag hade dock inte alls lika kul med klippningen, musiken, skådisarna, känslan av paranoia osv.

      Men slutsekvensen och modigheten av Pakula att gå linan ut så att säga, ser jag som filmens styrkor. Kul att ha sett den i alla fall!

      Radera
    2. Helt enkelt inte din kopp té, inget att göra åt. Av vad jag förstått är 70-talet inte riktigt ditt typ av årstionde så jag blir inte förvånad om det blir fler svala betyg från din sida.

      Hoppas du prickar in några trevliga tittar dock.

      PS: Tror filmen jag skriver om imorgon torsdag skulle kunna passa dig. Jag gillade den iaf!

      Radera
    3. Nej, det är nog inte min kopp av te. :-)

      Filmer som bara bygger på den omisskännliga 70-talskänslan kommer jag ha svårt för.

      Jag hoppar över och kommenterar din text om Wilder-Lemmon filmen nu.

      Radera
  2. Hej. Tack, jag tog de bilder som påminde mig mest om filmen. Och den är snygg, faktiskt mycket snygg i vissa scener.

    Vi är helt eniga om att Warren Beatty är något av en trist snubbe.

    SvaraRadera
  3. Vad synd att du inte gillade den så mycket. Jag tyckte ju både att Beatty och stämningen funkade riktigt bra, däremot kan jag hålla med om att klippningen ibland kunde gå ut över handlingens begriplighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tvåa, allt från ganska risig till helt ok, till nästan bra. Men denna var snarare en svag tvåa än en stark är jag rädd för. Om jag skulle råka se om den (osannolikt) skulle jag kanske fångas av spänningen mer...

      Radera
  4. Gillar även den här. Fick en fyra när det begav sig. Minns ändå att den hade en kall och klinisk känsla som gjorde att jag kände en viss distans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir ändå lite förvånad nu. En fyra? Känns som att äldre filmer får några betygssnäpp gratis bara för att de är äldre...?

      Radera
    2. Ja, bara för att de är äldre.

      Radera
    3. @Henke: Didn't you get the memo? ;)

      Radera