Malmö Filmdagar 2014

Så var det över för i år igen. Bubblan som omslöt oss har spruckit och jag och mina filmbloggarkompisar har återvänt till vardagen. Med oss på färden mot höstrusket har vi fått en kraftig vitamininjektion från en massa bra filmer. De kommer ha biopremiär i Sverige under hösten och jag kommer blogga om dem i samband med deras premiärer.

För andra året i rad blev vi bloggare inbjudna till Malmö Filmdagar filmbranschens interna träff och filmfestival. Se rapport från förra året här. Vi blir ackrediterade som journalister men eftersom vi är privata bloggare tar vi ut semester från våra vardagliga liv, och åker ner till Malmö och "bing watchar" ny svensk och internationell film. Det är fantastiskt trevlig och jag är så glad för att vi bjuds in till festligheterna.

Vi i sammanhanget är ett gäng kompisar som alla bloggar om film och som alla lystrar till benämningen "Filmspanarna". Där var koordinator extraordinaire, och tillika gruppens vallhund, Fiffi från Fiffis Filmtajm, ordkonstnären Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord, grafittifantasten och svenskefilmsexperten Johan från Jojjenito - om film, "The hipsters och filosofer guys" - Johan och Carl från Har du inte sett den?, The Velvet Café, allas vår egen utsände i Malmö - Jonas från bloggen Plox samt jag själv, kungen över Fripps Filmrevyer. För andra året i rad träffade vi också sjömannen Jimmy, Jimbooooo.

På tisdagsmorgonen gick de flesta av oss på SFI's seminarier om förändrade tittarvanor hos filmpubliken samt digitalisering av den svenska filmkulturskatten. Det var bitvis intressanta ämnen. Lite kul att se klipp från gamla svenska filmer från olika decennier. Det finns så många av dem. Mellan seminarierna presenterade sig Nordisk Filmfond och vi fick en mycket underhållande genomgång av kommande filmer som de finansierat.

På onsdagskvällen stod Cmore för mingel på baren Victor. Efter en dag med fem filmer på raken är det skönt att stå ute i kvällskylan och dricka vin och snacka om filmerna, allt från årets magplask till gåshuden jag fick längs armarna och ryggen till sista partiet av musikdokumentären 20.000 days on Earth. Stämningen på Lilla Torg var i topp då storbildsskärmar visade Malmö FF's avgörande kvalmatch på väg mot gruppspelet i CL. Grattis.

När du ser den rödvita loggan i inlägget betyder det att det är en film jag sett på Malmö Filmdagar 2014. Detta år hann jag med 14 filmer på tre dagar. Det är mastigt och lite galet. Efter ett tag blir upplevelsen mer än bara en rad individuella filmupplevelser och de tre dagarna växer till något större. När man ser så mycket film på kort tid blir totalupplevelsen mer än de enskilda filmernas upplevelser.

Filmerna jag såg med deras premiärdatum:

• Medicinen (Colin Nutley) 29:e augusti, svensk fars. Denna film skrev jag om igår... Klicka på filmtiteln.
• 100 steg från Bombay till Paris (Lasse Hallström) 12:e september, feel good-film om matlagning och kulturkrockar
• A most wanted man (Anton Corbijn) 12:e september, långsam le Carré-thriller, Philip Seymour Hoffmans sista film
• The salvation (Kristian Levring) 12:e september, danskamerikansk western i gammal god Clintan-anda
• 20.000 days on Earth (Iain Forsyth, Jane Pollard) 26:e september, musikdokumentär om och med Nick Cave
• Boyhood (Richard Linklater) 26:e september, Linklater's magnifika 12-åriga filmprojekt, höstens snackis?
• Kidnappningen av Michel Houellebecq (Guillaume Nicloux) 10:e oktober, "cinema absurde"
• The skeleton twins (Craig Johnson) 10:e oktober, dramakomedi ur favoritgenren American Independent
• Hallonbåtsflyktingen (Leif Lindblom) 10:e oktober, svensk dramakomedi med Josephine Bornebusch
• Muren (Hany Abu-Assad) 24:e oktober, palestinsk film nominerad för bästa utländska film på oscarsgalan 2014
• Chef (Jon Favreau) 31:e oktober, amerikansk dramakomedi om mästerkock på dekis

Jag såg också två filmer med premiär den 19:e september (The Maze runner) respektive den 17:e oktober (A walk among the tombstones) som jag skrivit på ett embargo att inte blogga om förrän de haft premiär. (Detta stycke uppdaterat den 7/10)

I år var det nog snäppet bättre filmer vi fick se jämfört med förra året, i alla fall föll mina filmval ut så. Däremot var arrangemanget inte lika exemplariskt som jag upplevde det förra året. Inledningsceremonin blev kanske lite dåligt besökt eftersom filmen som visades (Medicinen) redan pressvisats för branschfolket i Stockholm. Och avslutningen blev det inget av heller. Efter sista filmen var det bara slut. För plötsligt! Man måste ju få en liten avrundning så att man kan stålsätta sig inför resten av året! Rent logistiskt var det bra som vanligt, Filmstaden och Royal i Malmö är en bra kombination, men det kan inte varit tänkt att man skulle se film under alla "time slots" eftersom det inte fanns tid för lunch eller ens (ibland) ett toalettbesök mellan filmerna. Men luttrade filmspanare som vi är lyckades vi både hinna springa ut och köpa en macka den dagen lunchen försvann och gå på de välbesökta toaletterna när det ivriga kaffedrickandet gjorde sig påmint.

Allt som allt var det tre mycket intensiva och underbara dagar i Malmö. Jag hoppas verkligen att vi privata filmbloggare blir inbjudna nästa år också!

Medicinen (2014)

Nulla?

Den första filmen från Malmö Filmdagar 2014 är den svenska invigningsfilmen Medicinen från firma Colin Nutley och Helena Bergström. Regissören och hans kvinnliga huvudrollsinnehavare var på plats och presenterade filmen vilket adderar en liten krydda till visningen och en fasa inför revyskrivandet.

Det är alltid kul när svenska filmer visar sig vara bra och då tvekar jag inte att hylla dem. Men fan ta dem om de inte är bra, för då kan jag inte med rent samvete skriva upp dem bara för att de är svenska. Den nya filmen är en "finna-sig-själv"-komedi om en kvinna som jobbar på en tidningsredaktion. Det är en herrans  massa kvinnor på redaktionen plus en "samvetskille".  Då blir det jämlikt plus att de kan slänga in ett och annat bögskämt.

Medicinen är en soppa som är "all over the place" som man säger. Ibland allvarsam a la "kvinnor kan" trots medelålder, ensam mamma och dåligt självförtroende; ibland lite romantisk komedi, och ibland oavsiktlig komedi. Det dåliga behöver inte ens komma från manus utan från att skådespelarna fått fria händer att improvisera, vilket just denna ensemble uppenbarligen inte var så väl anpassad för. Bergström sa innan filmen att Colin Nutley ju arbetar mycket med improvisation och att de hade haft så kul under inspelningen. Tyvärr har detta uppenbarligen gått ut över filmen kvalité. Denna film hade behövt tajtas upp lika mycket som det eventuella hullet på magen som huvudkaraktären oroar sig för.

Ewa Fröding spelar en chef från helvetet. Hon verkar ha haft mycket kul med sin roll, och separerat från filmens magplask var hon lite underhållande, men det passar tyvärr inte in i filmen. Dialogen är ibland absurd, ibland absurt dålig. Jag hade hellre sett en elak, hård eller psykopatisk men framför allt trolig chef än denna karikatyr på "den onda chefen". Filmen hoppar mellan allvar och ett försök till något som kanske skulle kunna liknas vid "Djävulen bär Prada". Men de allvarliga partierna känns inte äkta, filmen har inte tjänat ihop till dessa scener eftersom den i övrigt är farsartad och spretig. Man måste på något sätt kunna tro på någon av karaktärerna i en film för att kunna känna något för dem...

Vid sidan av alla de scener som man skrattar åt på grund av att det är så skämmigt finns där faktiskt några scener som var roliga på riktigt. Dels när kvinnorna på redaktionen diskuterar modern sex såsom analsex. Cecilia Forss minspel var mycket underhållande. Dels när de i samma sekvens pratar om ett nytt namn för kvinnlig onani. De prövar bland annat klittra, snitsla och nulla. I den senare scenen började Helena Bergström och Katarina Ewerlöf skratta så att de nästan bryter ihop. Det charmiga är att det känns som att de verkligen skrattar på riktigt när det spelar in scenen. Den scenen gick genom duken. Men en scen gör tyvärr inte en hel spelfilm.

Jag är ledsen att behöva säga det men jag fann Medicinen otroligt dålig, ja den var faktiskt den svagaste av alla de tretton filmer jag såg på årets Filmdagar.

Jag ger Medicinen ett piller av fem möjliga.

Betyg: 1/5  

Andra filmspanares texter om samma film:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Decennier - omstart och 1970-talet

...and we're back! Filmbloggarkompisen Movies-Noir och jag kör ett projekt vi döpt till Decennier. Vi går däri igenom ett decennium i taget och ser filmer som vi länge velat se men som aldrig blivit av. Ibland ser vi till och med om filmer som vi av olika anledningar känner inte fick den chans som den är värd. Movies-Noir kör sin lista och jag min, men varje fredag under decenniemånaden bloggar vi om en gemensam film och då har vi med vicesheriffen Jojjenito också. Är du sugen på att delta är det bara att skicka en våg och anmäla intresse.

Gemensamma filmer! Följande filmer är planerade för 70-talet som körs under september 2014.

Fredagen den 5:e blir det New Hollywood och Jack Nicholson i klassikern Five easy pieces
Fredagen den 12:e blir det en smutsig western-noir signerad Robert Altman: McCabe & Mrs. Miller
Fredagen den 19:e studerar vi en tidig sci-fi av "Star Wars" fader George Lucas: THX 1138
Fredagen den 26:e blir det traditionsenlig Disney med Robin Hood

Jag kommer om allt går som planerat att slå rekord i antal filmer detta decennium. Jag kommer gruppera filmerna under de fyra veckorna med ett dominerande tema per vecka. Första veckan blir det konspirationsfilmer och New Hollywood. Andra veckan blir det idel klassiska "softa" regissörer som Sidney Lumet, Hal Ashby och Robert Altman. Under tredje veckan blir det actionfilm signerad en räcka superkända regissörer. Till sist blir det huller om buller under veckan med barnfilm från Disney till konstig film från David Lynch.

Kila nu över och läs Movie-Noirs introduktionsinlägg för 70-talet.

The Scarlet Letter (1926)

Oj, detta var en lite annorlunda filmupplevelse. Vad har hänt? Jo, filmbloggarkompisen Fiffi skickade ut en förfrågan om någon ville hänga med på Cinematekets visning av stumfilmen The scarlet letter från 1926 och jag hängde på. Jojjenito dök också upp så vi var tre förväntansfulla filmspanare som dök upp på Cinemateket i lördags eftermiddag. Jag har aldrig tidigare haft nöjet att se stumfilm med filmmusiken framförd live under visningen, än mindre har jag sett nyskriven musik spelas till en klassisk stumfilm och till sista har jag ännu mindre sett allt detta framföras av Anna Järvinen tillsammans med pianisten Tapio Viitasaari.

The scarlet letter, eller Den röda bokstaven som den heter på svenska är regisserad av svenske Victor Sjöström. Det är en filmatisering av en på den tiden kontroversiell roman från 1850. Den handlar om Hester Prynne och hennes utomäktenskaplige barn. Eller så kan man säga att den handlar om trångsynthet, ondska och en tidsera där folk levde under kyrkans och de härskande männens förtryck.

Den amerikanska skådespelerskan Lillian Gish kämpade länge för att få spela Hester och för att filmen skulle få filmas. Hon är mycket bra i huvudrollen. Kanske inte lika intensiv som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d'Arc men hon kommer inte lång därifrån. Den manlige huvudrollen spelas av svenske Lars Hanson. Det är ju lite enklare att blanda nationaliteter i stumfilmseran. Lillian spelade sin roll på engelska och Lars på svenska! Kul liten trivia.

The scarlet letter är välspelad och faktiskt mycket spännande. Jag kände inte till historien och jag fann mig sitta som på nålar under vissa delar av filmen och undra "hur ska det gå?".

Cinematekets serie "Sounds of silence" innebär alltså att olika musiker skriver och framför ny musik till stumfilmer. Det var en mycket trevlig upplevelse, även om man efter ett tag föll in i filmen och glömde av att Anna Järvinen och hennes pianist satt två meter nedanför oss och framförde allt vi hörde. Det blev till slut en mycket trevlig filmupplevelse. Sounds of silence pågår på Cinemateket i Stockholm ända fram till december. Tag chansen till en annorlunda filmupplevelse vetja!

Jag ger The scarlet letter med Järvinens musik fyra kul initiativ (tack Fiffi) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag sampostar jag, Jojjenito och Fiffi om denna film och filmupplevelsen. Bär de på sin skam utanpå kläderna eller håller de den närmare huden?

The Thin Blue Line (1988)

Dokumentärfilmaren Errol Morris kommer ofta upp så fort dokumentärer nämns på filmpodcasten Filmspotting. Morris var tidigt ute med att i sina dokumentärer använda återskapade scener med skådespelare.

Uttrycket "the thin blue line" kommer från en av poliserna som intervjuas i filmen. Han menar de poliser som skiljer de onda från de goda i samhället. Det intressanta som Errol Morris tar upp i sin dokumentär är vem som är ond och vem som är oskyldig. Randall Adams är helt klart oskyldigt dömd för mordet på en polis i Dallas 1976, i alla fall om man lyssnar på Morris och hans dokumentär.

Mordet

Enligt filmen blåser polisen, åklagaren och domaren i rättegången rättssystemet i polismordfallet genom att skylla på en 28 årig man istället för den troliga mördaren som  vid tillfället endast var 16 år gammal. Med en 28-årig mördare kan man ju döma ut dödsstraffet, medan en underårig bara får ungdomsvård.

Errol Morris lägger inte fingrarna emellan. Han framför ett mycket stark "case" för att Adams är oskyldig och han menar att den sextonårige ynglingen David Ray Harris är den skyldige.

Skyldig

Fallet verkar vara en första klassens rättsskandal och Randall Adams förefaller blivit oskyldigt dömd. Mot slutet nämns som i förbifarten resningsansökan till Högsta Domstolen som Adams vinner. Men eftersom åklagaren i Dallas självmant ändrade domen från dödsstraffet till livstids fängelse verkar den resningsansökan inte gälla (vid filmens produktion i alla fall).

Som i en Lisbeth Salander-bok har korrupta och vansinnigt äckliga kriminalpsykiatriker också en stor inverkan på domen. Man blir inte så lite bestört över missbruket av rättvisan. Istället visas orättvisan mot både Randall Adams och offret och hans familj upp i all sin prakt. Om fel man döms har offret inte fått upprättelse.

Oskyldig

Efter filmen sökte jag på internet och fann att filmen faktiskt låg till grund för en snabb resningsansökan och frigivande av Adams. Detta var fantastiska nyheter och ett bevis på vilken påverkan en välkänd film som denna kan få. Detta är alltså en stark och ofta upprörande dokumentär som alla älskare av genren bör se.

Jag ger The thin blue line tre olycksaliga satar på fel plats vid fel tidpunkt.

Betyg: 3/5

Den Ultimata Årsbästalistan - 1998

Så var det dags igen. Det finaste av filmbloggarkollektiv har gått samman och bloggat om 1998 års bästa filmer. Vi var en fem-sex bloggare som gymnastiserade våra grå celler och publicerade topplistor häromveckan. Vilka filmer kommer från 1998 egentligen? Vilka var bra, vilka var dåliga. Vilken film var häli? Vilken var dål?

Nu är spänningen olidligt. Är åsikterna om filmåret fokuserade som en laserstråle eller är de spridda som de berömda skurarna? Enda sättet att besvara dessa frågor är att studera den Ultimata ÅrsBästaListan för 1998!

Underlaget för denna lista utgörs av sex listor utformade av bloggarna Sofia, Magnus, Fiffi, Johan och Christian samt eder tillgivne undertecknad.

Jag antar att ni alla känner till hur detta går till? N'est-ce pas? Annars kan ni kolla in lite beskrivning av processen i inlägget för UÅBL 2013.

Totalt sett har 37 filmer nämnts på de sex topplistorna och det får nog anses som normalt många. Without further ado, here's the god damn list...

Plats 1. American history X (Kaye) 34 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
Plats 2. The Truman show (Weir) 24 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering som bäst)
Plats 3. Saving private Ryan (Spielberg) 24 poäng (tre listor, två andraplaceringar)
Plats 4. Festen (Vinterberg) 20 poäng (tre listor, en förstaplacering)
Plats 5. The big Lebowski (The Coen brothers) 19 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
Plats 6. Happiness (Solondz) 17 poäng (två listor, en andraplacering)
Plats 7. Fucking Åmål (Moodysson) 15 poäng (tre listor, en förstaplacering)
Plats 8. Lock, stock & two smoking barrels (Ritchie) 15 poäng (två listor, en förstaplacering)
Plats 9. Rounders (Dahl) 14 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
Plats 10. There's something about Mary (The Farrelly brothers) 14 poäng (två listor, två fjärdeplaceringar)

Klicka på filmtitlarna så bjuds på filmbloggeri i världsklass!

Listan skapad den 23:e augusti 2014.

Övriga filmer som nämndes på listorna i rangordning; Lola rennt, Out of sight (en förstaplacering), Rushmore, Elizabeth, The wedding singer, Enemy of the state, Apt pupil, A simple plan, Playing by heart, Dark City, Pleasantville, H2O, Wild things, Armageddon, Phantoms, The interview, Gods and monsters, Meet Joe Black, 23, Shakespear in love, Little voice, Deep impact, The faculty, Six days and seven nights, You've got mail, Sour grapes, Sphere.

Kommande blogathons av årsbästalistor:
1986 den 18:e september
2006 den 18:e oktober
1996 den 18:e november

Om du vill vara med och blogga/bidra med din egen lista skicka mig ett mail för detaljer...

För mer UÅBL-läsning se:
UÅBL 1988
UÅBL 1999
UÅBL 2008
UÅBL 2009
UÅBL 2010
UÅBL 2013

The Spectacular Now (2013)

Sutter: It's not too late for me.

Så kallade "coming of age"-filmer finns det många av. Unga vuxna på gränsen mellan ungdomens ansvarslösa och lättsinniga dagar och vuxenlivets alla måsten och besvikelser behandlas om och om igen. Finns det för många "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Betyder det att man själv inte vuxit upp om man gillar "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Gillar jag "coming of age"-filmer? Absolut.

The spectacular now fanns på radarn som kandidat till en av de bättre filmerna från 2013. Ändå blev jag riktigt överraskad över hur bra den var. Den har ett manus som ständigt överraskade mig och det är en egenskap jag älskar hos filmer. Miles Teller spelar Sutter, den populäre killen i high school. När hans likaledes populära flickvän Cassidy (Brie Larson) dumpar honom efter ett missförstånd (?) börjar marken gunga under honom. Dags för filmens love interest att göra entré i och med Aimee spelad av Shailene Woodley.

Manuset är briljant. Filmen bygger på en bok av Tim Tharp och den verkar vara överförd till film på ett mycket kompetent sätt. Men filmen lever på sina skådespelare. Miles Teller övertygar. Jag kände igen honom och blev förvånad när jag insåg att det enda jag sett honom i tidigare var den hejdlösa komedin Project X. Brie Larson är bra men inte alls lika strålande som i Short term 12. Hon har i och för sig en mycket liten roll i denna film men hon verkar vara något för gammal för rollen. Filmens klarast lysande stjärna är Shailene Woodley. Hon slog igenom som en av George Clooney's döttrar i The descendants. Nu visar hon igen att hon har the skills för denna bransch. Det enda felet med henne är att hon kanske är för snygg för denna roll. När hon börjar umgås med Teller ska hon vara en osynlig tjej i mängden... Jag vet inte jag.

Det som slår mig mest med denna film är att allt känns så äkta. Överraskande OCH ärligt? Fantastisk kombination. Den populäre Stutter är inte ett svin som sedan blir snäll som vi sett så många gånger. Aimee är som vanligt i denna typ av film en outsider och ganska blyg men hon är allt annat än endimensionell, tafatt eller hjälplös. Sutters ensamstående mamma spelas av en mycket sliten Jennifer Jason Leigh. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i henne men hon är duktig, jag köper hennes karaktär med hull och hår. Sutters frånvarande pappa spelas däremot av en favorit - Kyle Chandler, ni vet coach Taylor från FNL! Här är han allt annat än den perfekta pappan. De har castat Chandler och Teller bra för det känns mycket rimligt att det är far och son. Manus hjälper till också. Sutter beter sig som sin far i en smärtsam symmetri som är en av filmens starkaste underliggande teman.

Miles Teller påminner mig jättemycket om en ung John Cusack. Jag har ingen aning om han är av samma skrot och korn som Cusack men i denna film var han i alla fall Cusackiansk. Till och med när Sutter arbetar på sitt extrajobb som försäljare i en klädbutik påminner han om Cusack i sin för stora och illasittande kavaj.

Till slut kan jag bara säga att jag älskar det öppna slutet. Perfekt. Modigt. Tankeväckande. Hur ska det gå? Din gissning är lika god som min. Tydligen trodde Teller och Woodley lite olika om vad slutscenen egentligen betydde för karaktärerna. Ytterligare en sak med filmens manus jag gillar.

Detta var mycket nära en fullpoängare och tillika mycket nära topp 10 för 2013. Jag får kanske se om filmen en gång först innan den ramlar in i de två kategorierna...

Jag ger The spectacular now fyra tidningsbud av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Filmspanarna Tema #23: Kvinnor som slåss

Vad har vi på "Kvinnor som slåss"? Kan de mena kvinnofölk som är bad asses som Ellen Ripley, Sarah Connor, Alice, Hanna, Cataleya, Vasquez, River Tam, Nikita, The Widow, Eden Sinclair, Selene, Lara eller favoriter som Alabama, Charly Baltimore samt Brit och Candy? Kanske det. Men de kan också mena kvinnor som slåss med varandra... Kvinnoslagsmål. Så det får nog bli en bokstavlig tolkning av detta tema... "Kvinnor som slåss". Här kommer listan. Mejauuuuuuuu.



10. Jinx Johnson (Halle Berry) mot Miranda Frost (Rosamund Pike) i Die another day


En ganska dålig fajtscen i en ganska dålig Bond-film. "I can read your every move..." Yeah right.
"Read this, bitch."
"I think I broke her heart." LOL, one liners.

9. The Bride (Uma Thurman) mot Gogo Yubari (Chiaki Kuriyama)  i Kill Bill vol 1


The Bride mot en liten argsint japansk flicka. Tårar av blod? Brutalt!




8. Nefertiri (Rachel Weisz) mot Anck-Su-Namun (Patricia Velasquez) i The mummy returns

Haha, kastade knivarna rakt i juvelerna. Visste inte att Rachel hade sådana kvalitéer.



7. Molly Weasley (Julie Walters) mot Bellatrix Lestrange (Helena Bonham Carter) i HP8


"Not my daughter, bitch!" Mamma Weasley visar lite stake. Hmm... Säger man så om kvinnor?



SEX. Suzie Toller (Neve Campbel) och Kelly Van Ryan (Denise Richards) i Wild things


Tutte!



5. The Bride (Uma Thurman) mot Vernita Green (Vivica A. Fox) i Kill Bill vol 1

Vilka rejäla rallarsvingar. De slåss som om de vore karlar! Knife fight! Slutet! Hahaha.
"How was school?"



4. Yu Shu Lien (Michelle Yeoh) mot Jen Yu (Ziyi Zhang) i Crouching tiger, hidden dragon

En mycket cool svärdfajt. Snabbheten! Vigheten! Baktung.

3. The gyspy catfight girls Vida (Aliza Gur) och Zora (Martine Beswick) i From Russia with love 
i

"Yes, I think I got it without the subtitles." Bond. Catfight! Mjauu.



2. The Bride (Uma Thurman) mot Elle Driver (Daryl Hannah) i Kill Bill vol 2


Lampan i huvudet! Underbar klippning i denna scen. Ansiktet innifrån toaletten!



1. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) mot The Queen i Aliens


"Get away from her, you BITCH!" Ellen Ripley ÄR bad ass!


-----

Detta var ett inlägg i Filmspanarnas tema-serie.
Var nu en duktig liten bloggläsare och hoppa över till de andra filmspanarna och läs deras kåserier om "Kvinnor som slåss":
Except Fear
Har du inte sett den?
Jojjenito
The nerd bird
Filmmedia
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Top 10 films of 1998

1998 var ett helt ok filmår skulle jag vilja säga. Men egentligen kom det bara en riktigt svinbra film från detta år, så något superår var det inte för mig i alla fall. Det kanske inte gäller för alla och envar. När jag tittar på listan av filmer från året finns där flera som jag tror att en hel del filmälskare gillar men som jag inte håller speciellt högt. Som exempel kan jag direkt nämna att följande tio filmer INTE kommer med på min lista eller mina bubblare: Out of sight, Fear and loathing in Las Vegas, Pi, Lola rennt, The Truman Show, Lock, stock and two smoking barrels, Dark City, Happiness, American history X och Velvet Goldmine.

Årets mest bisarra film var Very bad things. Den hatade jag. Andra kända filmer som jag verkligen inte gillar är Pixar's A bug's life och Adam Sandlers värdelösa film The waterboy.

Årets största positiva överraskning var den helt okända Tarantino-ripoffen Thursday. Blodigt och underhållande som tusan, men filmen slår sig inte in på min topplista.

På topplistan har vi åtta engelskspråkiga samt, håll i hatten, två nordiska filmer.


10. Fucking Åmål (Lukas Moodysson)

Lukas Moodissons debutfilm var rock'n'roll. Bra handling och en fräschör som jag älskade. Har inte sett om filmen sedan 1998. Vid en snabbtitt på några scener från filmen får jag lite dåliga vibbar, men minnet av filmen  är starkt. Broder Daniels musik höjer filmen. Oboy och "juice" är smaskigt!


9. Shakespear in love (John Madden)

Har ingen aning om denna film håller än idag men när jag såg den älskade jag den. Då var den en klar 5/5. Hur är den idag? När jag kollade några slumpmässiga scener fick jag inge vajb alls från filmen. Det känns som att den falnat men någon plats måste den ju ha. Bästa filmen med Gwyneth Paltrow, och Voldemorts lillebror Joseph Fiennes är mycket bra som William själv. Romantiken!


8. Enemy of the state (Tony Scott)

En nervig och mycket solid thriller som växer under andra halvan då vi åter får möta Harry Caul från The conversation. Gene Hackman spelar skjortan av Will Smith och då är Will Smith ändå jättebra. Hon som spelar frun drar dock ner filmen något.


7. Wild things (John McNaughton)

Årets överraskning? Min "guilty pleasure"? Matt Dillon, Kevin Bacon, Neve Campbell, Denise Richards och Bill Murray. Mycket svårt att placera denna film på "sin" plats då jag inte sett om den nyligen, men när jag såg den första gången tycke jag att den var görbra.


6. The Big Lebowski (Coen brothers)

Bröderna Coens klassiker håller för otaliga omtittar men den har inte nått ända upp till högsta betyget hos mig än. Gillar karaktrerna och stämningen men det är något litet, litet som fattas. Jag vet! Visst tittar du på mig nu som John Goodman på bilden?


5. Saving Private Ryan (Steven Spielberg)

Oavsett vad man kan tycka om resten av filmen är inledningsscenerna med landstigningen i Normandie otroligt mäktiga. En scen som förföljer mig fortfarande 15 år efter jag såg filmen är den när en ung amerikansk soldat dödas i närstrid medels kniv. Detta är en otroligt välgjord film.


4. There's something about Mary (Farrelly brothers)

Tala om överraskande filmer... Mycket lustig komedi som satte "pung klämd i dragkedja" på filmkartan. Bara en sådan sak. Den lyckades också föra in alternativ frisyrgelé på densamma. Ben Stiller, Cameron Diaz och framför allt Matt Dillon mycket underhållande i huvudrollerna. Matt Dillon hade ett bra år! Komedier får för lite kärlek på årstopplistor. Jag försöker råda bot på det.


 3. Rounders (John Dahl)

Välspelad och mycket bra thriller om små och lite större skurkar inom pokervärlden. Matt Damon? Matt Damon! Och lite Edward Norton.


2. Rushmore (Wes Anderson)

Wes Andersons andra film är en av hans bästa. Kanske bara slagen av Moonrise Kingdom! Jason Schwartzman och Bill Murry, vilken duo. Stämningen, miljöerna, dialogen, Max Fischer's alla hobbies. Bill Murray. En otroligt trevlig film.


1. Festen (Thomas Vinterberg)

En käftsmäll och knä i magen på samma gång. Såg filmen med kollegan Tom på en visning där flera sällskap lämnade filmen under första halvan. Otroligt intensiv film, men ack så bra. Starkt ämne som givetvis är supersvart, men här behandlas det i en bra balans mellan mörker och humor som ger åskådaren andhämtningsstunder. En film som uppfyllde mig och bevisade att det är värt att vänta på de där riktiga pärlorna. Årets i särklass bästa film. Vad säger de övriga bloggarna om det?


Klart jag har några bubblare också. Filmer som jag hade med i funderingen var följande kvalitetsfilmer: The mask of Zorro, The thin red line och Armageddon. Leathal weapon 4 är inte speciellt bra men den får lite extra nostalgipoäng som en del i serien som jag gillar.

Idag är det blogathon och följande bloggare har också listat sina favoriter från 1998. Listan kompletterad med fler länkar 20:e maj 2016:
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Fiffis filmtajm
Filmitch
Jojjenito
Movies-Noir
Flmr

The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.