Happiness (1998)

No... I'd jerk off instead.

Efter att ha hört intervjun med regissören Todd Solondz på podcasten Filmspotting blev jag sugen att se den omtalade "Happiness". Solonz senaste film "Living during war time" som snart kommer till Sverige är en fristående fortsättning till "Happiness". Nya skådespelare porträtterar karaktärerna från förra filmen.

Jag vet att jag sett en hel del simpla filmer denna sommar, men nu är tiden för barnmat över!

"Happiness" är en svart komedi, eller en bizarr drama, eller något däremellan. Jag och Plymen hade efter en längre sittning på trevlig café beslutat oss att ta oss an denna utmaning. Efter middag, take away från Howah och favoriten Scampi och grönskaer i röd curry, var det dags för filmtajm.

"Happiness" handlar om olyckliga, ensamma människor i utanförskap, trots att de på ytan är lyckliga, gifta samt framgångsrika. Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och deras familjer, liv och öden. De är alla på jakt efter lycka.

Det mest uppseendeväckande, och omtalade, är att pedofili behandlas på ett rättframt och brutalt sätt. Dylan Baker spelar familjefadern "Bill" som är sugen på unga pojkar och han är på jakt efter sonens kompisar. Det är svårt att känna sympati för karaktären, men han är samtidigt inte en klassisk ondskefull filmbov. "Bill" är uppenbarligen medveten om att det han gör är helt fel och han föraktar sig själv för sina handlingar. Samtidigt försöker han inte skylla från sig, och den totala ärligheten som han visar upp när allt rämnar är ovanlig att se. Dialogerna mellan "Bill" och hans son "Billy" är mycket starka, ömma och skrämmande samtidigt. Filmens klimax, om jag får använda det uttrycket, är då sonen Billy konfronterar sin far Bill angående pedofilianklagelserna mot fadern. Bill svarar ärligt på varje fråga. Det är en scen som är ganska otrolig. Dylan Baker gör ett fantastiskt jobb då han levererar en fasansfull dialog som om det vore äkta.

Vi får också se favoriten Philip Seymour Hoffman i en helt galen roll. Han spelar en ensam nördig granne till en vackra framgångsrika författarinnan. Han tjuvringer henne och skriker könsord. Hon känner sig misslyckad för att hon skriver dikter om våldtäkt trots att hon själv aldrig blivit våldtagen. Alla på jakt efter lycka.

Ok, detta är en tung film. Det är en typisk filmfestivalsfilm. Det är kul att ha sett den, och jag förstår att den blivit omtalad då den är jobbig att se. Den var bra, men det är inte en film som jag skulle välja att se om i första taget.

Jag ger den tre galna ryska invandrare av fem.

Betyg: 3/5

Trailer