Den ultimata årsbästalistan - 2014 (version 2)

För tredje dagen i rad lägger jag ut en uppdatering av en UÅBL. Denna gång är det Filmiitch som förärat oss med sin lista över 2014 års bästa filmer. Den första versionen av UÅBL 2014 finner du här. Den andra uppdateringen är att jag har flyttat bort två 2013-filmer från min lista (Under the skin och Blue ruin) och de filmerna har då förlorat sina poäng här...

Filmitch hade hela sju filmer på sin lista som inte nämnts tidigare. De övriga tre filmerna fans på topp 10 och några platser i undre halvan har kastats om. Inga filmer ramlade ut eller tog sig in på listan så summa summarum var att det blev en relativt liten påverkan på UÅBL:an av Filmitch bidrag. Solid.

På söndag (tack för rättningen Jojje) publicerar vi våra topplistor för 1987. Detta och den efterföljande UÅBL:an fick mig att tänka på UÅBL för filmåret 2014. Vad hände med den kanske du undrar? Nu är det dags, nu orkar jag inte vänta in "the stragglers" längre. Här kommer den ultimata årsbästalistan för 2014. Själv publicerade jag min topplista den 25:e april och jag har hittat sju andra listor som publicerats under våren. Åtta listor är gott nog.

Årsbästalistor för "gamla" år är enkla att hantera. Jag hoppas (och tror) att folk går efter årtalet för filmen som angivet på imdb. För nya år, i detta fall 2014, är det lite mer vanskligt. En del bloggare (Fiffi, Sofia) går efter imdb även här. Jag går efter imdb med undantagen obskyra filmfestivaler vilket i praktiken innebär att jag tar det år filmen haft "normal" premiär någonstans i världen. Jojjenito har en liknande strategi, men med fler regler. En del bloggare går efter svensk premiär vilket tenderar att fucka upp jämförelser mellan listor då de då kan bli upp till ett halvår förskjutna (och filmer likt Under the skin och Ex machina som inte får svensk premiär blir än mer problematiska). Andra kufar gör listor över vad de själva tittat på under det gångna året vilket inte alls passar in på denna typ av årsbästalistor...

Nu har jag i alla fall kompilerat, delat ut poäng (tio till ettan ner till en poäng till tian) samt sammanställt.

Denna ultimata årsbästalista bygger på följande åtta filmexperters topplistor för 2014: Jojjenito, Fiffi, Har du inte sett den-Carl, Den perfekta filmen-Niklas, Plox-Jonas, Steffo, Christian samt undertecknad. I augusti 2016 adderades Filmitchs lista.

UÅBL 2014

1. Nightcrawler (Gilroy) 59 poäng (sju listor, två förstaplaceringar)
2. Interstellar (Nolan) 46 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
3. Whiplash (Chazelle) 44 poäng (sex listor, en förstaplacering)
4. Boyhood (Linklater) 26 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
5. Calvary (McDonagh) 22 poäng (fyra listor, en andraplacering)
6. St. Vincent (Melfi) 18 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
7. The Grand Budapest Hotel (Anderson) 17 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
8. Under the skin (Glazer) 13 poäng (två listor, en tredjeplacering)
9. The skeleton twins (Johnson) 13 poäng (två listor, en fjärdeplacering)
10. The disappearance of Eleanor Rigby: Them (Benson) 11 poäng (två listor, en tredjeplacering)

Listan skapad den 12:e juni 2015 och uppdaterades den 23:e augusti 2016.

Listan vinglar lite då vissa bloggare definierar filmer som 2014 när andra definierat dem som 2013 och då sprids rösterna ut. Filmer på fel år får svårare att konkurrera. Till exempel Snowpiercer (premiär i många länder under 2013) har fått en förstaplacering med sig i dagens sammanställning, men inga fler röster... Enemy, Under the skin, Locke och Blue ruin är också filmer som splittrat gruppen. Är de 2013 eller 2014 kan man undra?

Här är en lista i poängordning på alla övriga filmer som nämnts på någon av listorna. Totalt sett nämndes 55 filmer; Enemy, Snowpiercer, A most violent year, Två dagar, en natt, Wild tales, '71, Wild, Vinterdvala, The connection, Gone girl, The Judge, Dawn of the Planets of the Apes, Det blåser upp en wind, Turist, Leviathan, Paddington, Hill of freedom, American sniper, 20000 days on Earth, The tribe, Blue ruin, Why don't you play in hell, Predestination, La isla minima, The babadook, Jodorowsky's Dune, Labour of love, Locke, The last five years, Chef, Birdman, Captain America: The winter soldier, Inside Llewyn Davis, The one I love, Kingsman: The secret service, Ida, The rover, White god, Breath, Cold in July, The little death, Honeymoon, Maps to the stars, The treatment, It follows.

Den Ultimata Årsbästalistan - 1997 (version 2)

Här kommer en uppdatering av UÅBL för 1997 då Magnus från Spel och Film har publicerat sin personliga topplista för året. Det traktar en uppdatering! första versionen hittar du här.

Det är fortfarande supertajt i toppen men ettan The fifth element stod emot attacken underifrån. Vi har dock fått en ny bronsplats med sci-fi-dängaren Starship Troopers. I botten av topp 10 puttade Will Hunting ut Funny games från listan.

Här kommer sammanslagningen, den ultimata årsbästalistan, för filmåret 1997. Denna lista bygger på åtta bloggares listor över personliga favoriter från året. Nu ska vi se hur denna lista ordnar sig. Kommer din favorit med i toppen?

När vinnaren utkristalliserats brukar jag leta efter snygga posters, oftast ritade av fans. När jag stöter på en guldåder, som med vinnaren av årets UÅBL, känner jag mig säker på att vi träffat rätt med vårt gemensamma val. Filmer som är så universellt älskade att fans lägger ner tid på att ska egna posters känns rimliga i toppen.

Som vanlig får filmerna poäng efter placering på de underliggande listorna. 10 poäng för en förstaplats ner till en poäng för en tiondeplats. Vi lika totalsumma efter summering premieras antalet listor filmen funnits på i första hand, därefter bästa placering.

De åtta bloggarna som listan grundar sig på kommer från dessa eminenta filmexperter; Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, We could watch movies, Filmitch, Movies-Noir samt undertecknad. Lista från Spel och film adderades i augusti 2016.

Vår gemensamma lista ser ut som följer:

1. The fifth element (Besson) 39 poäng (sex listor, en förstaplacering)
2. Titanic (Cameron) 38 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
3. Starship troopers (Verhoeven) 30 poäng (fem listor, en tredjeplacering)
4. Jackie Brown (Tarantino) 25 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
5. The ice storm (Lee) 25 poäng (fyra listor, en andraplacering)
6. L. A. confidential (Hanson) 25 poäng (tre listor, en förstaplacering)
7. Contact (Zemeckis) 24 poäng (tre listor, två förstaplaceringar)
8. The game (Fincher) 19 poäng (fyra listor, två fjärdeplaceringar)
9. Grosse pointe blank (Armitage) 19 poäng (tre listor, två tredjeplaceringar)
10. Good Will Hunting (Gus Van Sant) 18 poäng (tre listor, tre femteplaceringar)

Listan skapad söndagen den 17:e maj 2015 och uppdaterade den 22:a augusti 2016.

Totalt sett nämndes 44 filmer på någon av listorna. Här följer resten av listorna i poängordning; Funny games, Boogie nights, Cop Land, The full monty, Gummo, Men in black, Event horizon, Lost highway, Con Air, As good as it gets, Winterschläfer, Henry fool, Donnie Brasco, Livet är underbart, Austin Powers: International man of mystery, Alien: Resurrection, The sweet hereafter, Gattaca, Prinsessan Mononoke, Mitt liv i rosa, Wag the dog, The butcher boy, Mrs. Brown, Anaconda, Perfect blue, Face/Off, Vegas vacation, Breakdown, Liar liar, Scream 2, Dante's Peak, Nothing to loose, The Spanish prisoner, Cube.

Den Ultimata Årsbästalistan - 1988 (version 2)

Här kommer en uppdatering av UÅBL för 1988 då en ny lista har blottats för världen. Det är Jojjenito som kompletterat sin lista för 1988. Dessutom passar jag på att uppdatera poängen från både min egen lista och Movies-Noirs då vi båda hunnit uppdatera våra listor sedan den första versionen UÅBL 1988 publicerades. 

Trots en extra lista och några små ändringar har UÅBL inte förändrats speciellt mycket. Filmerna på silver- och bronsplats bytte plats, i övrigt ser Topp 5 identisk ut....

Är 1988 världens bästa filmår som Fiffi säger? För att besvara den frågan och många andra livsviktiga frågor gick en drös filmspanare ihop och publicerade sina topplistor från året i fråga under två intensiva dagar i förra veckan. Ta-dam, här kommer nu sammanställningen, den Ultimata ÅrsBästaListan för filmåret anno 1988.

En del typer, vi ska inte nämna några namn här för jag känner mig lite snäll idag, tror att många filmer på ett års UÅBL betyder ett bra filmår. Njae, hur är det med det egentligen? Det kan betyda en bra lista ur filmtipssynpunkt, javisst, men det behöver inte betyda en hög nivå. Det betyder bara att många filmer hade liknande kvalité (bra eller dålig nivå förtäljer inte listan). Faktum är att 1988-listan innehåller få filmer om man jämför med tex 2009 eller 2013 som också bygger på sex eller sju bloggares favoritlistor vardera.

För 1988 hittar vi en av dessa UÅBL:s mest överlägsna vinnare. Till den har vi några andra filmer som också är med på fem eller sex av de sju listorna och vi har en ganska tydlig toppgrupp om fem filmer.

För poängberäkning och sånt kan du kolla in beskrivningen i inlägget för UÅBL - 2013.

Denna gång har följande sju ystra bloggare deltagit i munterheterna; Fiffi, Sofia, Steffo, Movies-Noir, Johan, den eftersläntrande Fredrik (gav sin lista till känna i kommentarerna hos några andra bloggare) och jag. I augusti 2016 adderades Jojjenitos lista.

Totalt sett har 38 filmer nämnts och topp tio ser ut som följer...

1. Die hard (McTiernan) 53 poäng (sex listor, 2 förstaplaceringar)
2. Midnight run (Brest) 42 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
3. Mississippi burning (Parker) 41 poäng (sex listor, två andraplaceringar)
4. Rain man (Levinson) 29 poäng (sex listor, en andraplacering)
5. Le grand bleu (Besson) 29 poäng (fem listor, en förstaplacering)
6. Shoot to kill (Spottiswoode) 24 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
7. Eldflugornas grav (Takahata) 20 poäng (två listor, två förstaplaceringar)
8. Dangerous liaisons (Frears) 19 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
9. A fish called Wanda (Crichton) 18 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering)
10. Dirty rotten scoundrels (Oz) 17 poäng (tre listor, en tredjeplacering)

Listan skapad den 23:e juni 2014 och uppdaterad den 21:a augusti 2016.

Övriga filmer som nämndes minst en gång var; Min granne Totoro, Frantic, Who framed Roger Rabbit? The thin blue line, Betrayed, Solförmörkelsens dagar, Dead ringers, The accidental tourist, Working girl, Willow, Another woman, Chocolat, Powaqqatsi, Beetlejuice, Rambo 3, Colors, Tucker, Akira, Bloodsport, Big, Zigenarnas tid, Heathers, Sagolandet, The naked gun, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Punchline, SOS - En segelsällskapsresa, The beast of war.

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Stranger Things - Season 1 (2016)

Sommarens snackis har varit Pokemon Go, men tv-serien Stranger things kommer inte långt efter. Det är en originalserie från Netflix som utspelas i mitten av åttiotalet. För oss sextiotalister är detta 100% nostalgi. Serien har kallats för "a dark Amblin" och då menar man Spielbergs produktionsbolag Amblin Entertainment med filmer som E. T., Gremlins och The Goonies. Stranger things är nämligen som en blandning av Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter. Spielberg för miljöerna och det frejdiga kompisgänget, King för miljöerna och thrillerinnehållet och Carpeneter för monster och den suveräna musiken.

Jag brukar inte bli allt för exalterad bara av musiken i en serie eller film, men i detta fall skulle man kunna utnämna musiken som en av huvudkaraktärerna i serien. Musiken är absurt bra! Övriga huvudroller spelas bra av bland andra den gamla favoriten Winona Ryder samt ett gäng yngre förmågor som alla gör bra ifrån sig.

Serien får mig att jämför med andra serier som The X-files, Firefly och Stargate. Den blinkar gladeligen till en massa klassiska filmer från eran med scener som nästan är som kopior från orignalet. Man kan komma och tänka på filmer som E.T. (peruken!), Alien (äggen), The Goonies (chokladpuddingen!), Närkontakt av den tredje graden, Firestarter, Nightmare on Elm Street, Poltergeist, The shining, Stand by me (järnvägen!) och vapenarsenalen i Commando. I ett av pojkrummen i Stranger things ser vi Tom Cruise på väggen bredvid filmplanschen för The Thing. Alla dessa små detaljer skickar impulser till mitt nostalgicentrum och ger njutning...

Denna serie blanda mellan sköna miljöer och en rejäl dos spänning. Jag vet inte jag om jag håller med Sigge om att detta är en ungdomsserie. Tror nog att en och annan tolvåring skulle kunna tycka att den är nog så skrämmande. Jag satt i alla fall på helspänn flera gånger om, speciellt tidigt under säsongen. De två sista avsnitten är otroligt spännande men mer på grund av action än den psykologiska krypande terrorn.

Den kritik jag har mot serien är att den var starkare första halvan än andra. Det kändes som att den lovade mer inledningsvis än vad den kunde leverera. Och även om jag fann de sista avsnitten mycket spännande blev jag aldrig så där fullständigt engagerad i karaktärerna som man blir av de allra bästa serierna. Spänningen förtogs lite då jag inte riktigt hade en favorit i serien. På så sätt påminner den lite, lite om den misslyckade andra säsongen av True detective. Stranger things var dock bättre än den, fast givetvis sämre än True detective säsong 1 (för att besvara alla eventuella frågor om det).

Vissa scener i serien är också onödigt orimliga. Det var lite slappt manusförfattande här och där. Ett exempel är när Nancy (seriens svagaste karaktär?) trots att hon är livrädd för monstret kryper in i trädroten. Det kändes som att karaktären gjorde detta bara för att manusförfattarna behövde att hon skulle gå in där. Hon passerade portalen, a.k.a. The Hellmouth, och kom in i The Upside Down...

En annan snackis denna sommar är kanske uppsvinget för rollspel. Jag kommer ihåg hur instinktivt fascinerad av begreppet rollspel jag blev när jag såg E.T. första gången. Och precis som i den filmen spelar ungdomarna rollspel. Detta med rollspel var ju också en av de viktigaste delarna av Sara Bergmark Elfgrens förträffliga poddserie De dödas röster. På tal om Cirkeln-trilogin som jag nyligen läst kom jag att tänka på två liknande händelser i serien och i de böckerna. Dels tycker jag att de svarta rum som Elven hamnar i när hon flyter i tanken påminner mig en hel del om Gränslandet i Nyckeln. Dels påminner scenen när de två mobbarna tvingar Mike att hoppa över kanten i kalkbrottet om en liknande scen med Linnea i Eld.

Vad kan man säga om slutscenen då? Hehe, stackars Will. Jag kände för honom hela tiden. Men det är klart att en serie som denna måste få en uppföljning och jag antar att vi inte sett det sista av monstret eller The Upside Down. Frågan är bara om "the bad guy" Dr. Brenner (Matthew Modine) överlevde sista avsnittet.

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Sådär ja, det finns en del för The Duffer Brothers att ta tag i inför nästa säsong...

Jag ger säsong ett en stark trea.

Betyg: 3/5

Kampen om tungtvannet - Season 1 (2015)

När det kommer en tv-serie från Norge om motståndet mot nazisterna under andra världskriget med en Tronstad i huvudrollen, då får man bänka sig och avnjuta föreställningen! Tv-serien handlar om norska motståndsrörelsen och britternas lyckade försök att hindra Tyskland att få tag på tillräckliga mängder av tungt vatten som behövdes i deras forskning på atombomben. Det tunga vattnet producerades av Norska Hydro's fabrik i Rjukan och såldes dyrt till Tyskland. Ledare för det norska motståndet var Leif Tronstad, en ledande forskare inom ämnet och en av de som byggde fabriken som producerade det tunga vattnet.

Leif Tronstad

Detta är en mycket solid dramaserie med antydan till action i något avsnitt. Det är en seriös storproduktion, den dyraste serien i Norges historia enligt information på internet Vi får i princip följa tre "huvudpersoner"; Leif och hans överordnade brittiska officerare på basen i Skottland där alla uppdrag utgick från, nobelpristagaren från 1932 Werner Heisenberg som ledde det tyska energi/atomvapen-programmet samt Björn Henriksen, chef för fabriken.

Heisenberg

Jag gillar serien en hel del. Visserligen är det lite oklart hur mycket dramatisering som letat sig in i manus. Alla tre huvudpersoner har konflikter i sina liv. Leif Tronstad beskrivs som eventuellt ha haft en affär med en brittisk officerare trots att han hade fru och barn hemma i Norge. Heisenberg framställs som skrupelfri och allt annat än oskyldig. Hans inblandning i atomvapenprogrammet är också mycket omtvistat av eftervärlden. I serien låter de det bli oklart hur medveten han var hänga lite i luften. Det är den klassiska konflikten "grundforskning till alla pris" kontra att ta ställning för rätt sida. Till slut framställs inte Norska Hydro i speciellt bra dager heller och chefen vid fabriken spelas också upp som ett egoistiskt svin. Oklart hur efterlevande ser på denna beskrivning...

Hjälte från Telemark

Allt som allt var detta en fin liten serie som det var kul att ha sett. Men den var i slutändan mer intressant än engagerande. Det var sällan det blev speciellt spännande och då den spenderade så mycket tid i slutna rum var det uppenbart att mycket av manus måste varit ren spekulation. Jag hade kanske hellre sett en serie som tog fasta på själva kommandouppdragen mer i detalj, och mindre om huvudpersonernas själsliv, som givetvis inte kan bli lika historiskt korrekt.

Betyg: 3/5

The Ox-Bow Incident (1943)

Har du sett Clintans film Hang 'em high från 1968? I inledningen av den filmen anklagas Clintan för att ha stulit den boskap han köpt och mördat säljaren. Prekärt läge när de arga männen börjar famla med repen. Den set-uppen kan mycket väl vara tagen direkt från dagens film The Ox-Bow incident. Detta är en klassisk western från 1943 med Henry Fonda, Dana Andrews och Anthony Quinn i några av de mest framträdande rollerna.

Handlingen är enkel men effektiv. Gil Carter (Henry Fonda) och Art Croft (Harry Morgan) är två drifters som stannar till i en liten stad. Medan de tar sig en drink på den lokala saloonen känner de sig utpekade som potentiella boskapstjuvar. Helt plötsligt anländer en ung man och förkunnar att Larry Kinkaid, en av boskapsuppfödarna i trakten, har blivit skjuten till döds och att ett antal av hans djur har stulits. Snart har ett medborgar-posse av arga män skapats som ur intet. Där finns den döde mannens bästa vän, vicesheriffen Butch och den före detta militären Major Tetley i spetsen. De vill jaga, fånga och lyncha. De blir emotsagda av Judge Tyler och den äldre gentlemannen Mr Davies som försöker föreslå att de ska invänta sheriffen som är på tjänsteärende. Gil och Art bestämmer sig för att delta i gruppen för att inte verka än mer misstänkta. Till slut ger sig en stor skock med arga män och en välväxt kvinna iväg för att jaga, fånga och lyncha.

Väl uppe i Ox-Bow Canyon hittar de tre sovande män samt ett femtiotal av Kinkaids boskap. De sovande väcks bryskt och de arga männen förhör dem; det är den vältalige Donald Martin (Dana Andrews som vi såg i Laura), mexikanen Juan Martinez (Anthony Quinn) och en gammal senil gubbe Alva Hardwick (Francis Ford). De tre olyckliga hävdar med emfas sin oskuld. Major Tetley beslutar att de ska lyncha männen vid soluppgången och resten av natten spenderas med att diskutera huruvida de tre utpekade är skyldiga eller ej.

Filmen är tydlig. Handlingen är klockren förutom en liten detalj när the posse möter en diligens med Gils före detta flickvän som nu gift sig. Den scenen var bra men jag förstod aldrig vad den hade med resten av filmen att göra. I övrigt handlar det om grundläggande amerikanska värderingar, etik och moral. Fram och tillbaka om roller och mandat, brott och straff, vem är skyldig och i så fall till vad...

Ingen av skådespelarna sticker ut, men de flesta gör ett bra jobb. Jag fann den skrikige suputen som jag tror spelades av Paul Hurst ganska jobbig. Annars var det bra. Dana Andrews gör ett innerligt porträtt av Donald Martin och Anthony Quinn är bad ass i en liten roll. Henry Fonda hade förvånansvärt lite att göra i denna film.

Filmen är kort men den sväller efter titten är över. Den lämnar spår i form av tankar. Ok, detta är inte den mest epokgörande filmen man sett men den har något speciellt. Jag ger The Ox-Bow incident tre människokännare av fem möjliga.

Betyg: 3/5