The Cure, Stockholm (2022)

The Cure, Avicii Globe Arena, Stockholm, måndagen den 10:e oktober, 2022

Detta var sjätte gången jag såg The Cure och nu är det 35 år sedan jag såg dem för första gången på Johanneshovs Isstadion i oktober 1987. På den tiden kändes det som att jag kom för sent till "festen" då bandet grundades en sådär 10 år tidigare. Jag gruvade mig speciellt över att jag inte valde, vågade (?), hänga på Hagman till Åbo och se dem 1985 redan. 

Showen 1987 såg jag cirka 15 år före systersonen Måns föddes och nu bjöd jag med honom på konsert med de gamla depprockarna. Måns gillar The Cure och upptäckte dem via låten Boys don't cry, men vem av oss gjorde inte det? De äldsta låtarna ur Cures katalog håller än idag som jag och Måns konstaterade på väg till Globen.

Konserten startades med ett långt instrumentalt intro från den nya sången Alone. Robert Smith kom instrosande på scenen som en annan nestor i ett sakta mak. Han gick längst fram på scenkanten och log ut mot publiken samtidigt som han vred sina händer. Ångest eller positiv anspänning? Oklart! Åren har gått sedan den första showen... Magen är lite rundare, håret glesare och grånat. Men han var på ett strålande humör under hela kvällen och hans sångröst var det sannerligen inget fel på. Det var överraskande och lite imponerande hur bra han fortfarande sjunger. 

Ljudet ganska nära scenen var otroligt bra, mycket bättre än vad det kan vara i Globen ibland. Bandet var tajt trots att detta endast var tredje konserten av den nyligen startade världsturnén. Senast jag såg dem, 2016, hade de repeterat in cirka 100 låtar och blandade hej vilt kväll efter kväll. Det var trevligt. I år verkar de hålla sig till en grundstruktur i set list med ett tiotal låtar som skiljer sig mellan kvällarna. 

Vid sidan av Robert Smith var det trummisen Jason Cooper som stod ut från showen. Han och Roberts gamla vapendragare bassisten Simon Gallup gav många låtar en överraskande tyngd som jag älskade. The Cure blandar ju fjäderlätta poptrudilutter med tunga och ofta långa depprockigare låtar. Jag gillar oftast de senare mest. Trummorna var otroligt framträdande i låtar som Push, Want, The Walk och Primary. Otroligt bra versioner av dem alla. Inledningen till Push påminde lite om de bästa liveversionerna av Pink Floyds Time. 

The Walk som kan vara en ganska trött synthlåt var pigg som jag aldrig hört den förr, och Primary som de kastade in bland en kaskad av pophittar under det andra extranumret mullrade fram som ett godståg.

Inledningen var bra men konserten lyfte inte riktigt förrän cirka en timme in i shown då de körde Push och sedan A forest. Jag blev lite förvånad då de ofta förr i tiden spelade den senare precis i slutet före extranumren, och jag undrade oroligt om det skulle bli en kort show men icke. Därefter blev konserten bara bättre och bättre, och de höll på i nästan 2,5 timmar. 

Want var en höjdare, jag måste addera den till min rotation. From the edege of the deep green sea var som alltid upplyftande. Jag älskar "kobjällran" som maler på i låten. Och sist kom den tredje nya låten, Endsong. De tre nya låtarna lät lovande, den nya skivan skulle redan ha släppts men den är uppenbarligen försenad. Det verkade som att de nya låtarnas sångtexter är mycket dystra. Depprock indeed. 

Efter en kort paus kom de tillbaka in och Robert presenterade ett "Pornography encore". Jag höll på att tuppa av av upphetsning. Vi fick tre grymma versioner från den fantastiska skivan från 1982; Cold var suggestiv, A strange day var melodiös och så fick vi den bästa version av 100 years jag sett, blytung och obönhörlig. De projicerade bilder från krig ur historien och samtiden. Publiken runt oss såg nästa lite chockade ut, som bestörta. Haha, newbies!

Efter ytterligare en lite paus kom de tillbaka för det andra extranumret. Jag undrade om det skulle bli tre låtar till, om vi hade tur... Istället drämde han till med en radda av poplåtar, där många är bland deras största hittar. Det var som att Robert Smith med pärlbandet av superhittar bad om ursäkt för Pornography-låtarna vi just tvingats "genomlida". Efter poporgien introducerade han Primary som katten bland hermelinerna och till slut fick Måns sin Boys don't cry! 

Allt som allt en mycket lyckad show. Jag var nöjd och Måns likaså. Robert och hans gubbar verkade också nöjda!

Setlist:

1. Alone (ny låt)
2. Pictures of you
3. A night like this
4. Charlotte sometimes
5. Lovesong
6. And nothing is forever (ny låt)
7. Burn
8. Fascination Street
9. The hungry ghost
10. Push
11. A forest
12. Want
13. Shake dog shake
14. 39
15. From the edge of the deep green sea
16. Endsong (ny låt)

Encore:

17. Cold
18. A strange day
19. 100 years

Encore 2:

20. Lullaby
21. The Walk
22. Friday I'm in love
23. In between days
24. Close to me
25. Just like heaven
26. Primary
27. Boys don't cry

Mina favoriter under kvällen var Push, A forest, Want, Cold, 100 years, The Walk och Primary.

Push

A forest

From the edge of the deep green sea

100 years

Lullaby

Friday I'm in love

Boys don't cry

Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Predator 2 (1990)

Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5

Tuntematon sotilas (2017)

Okänd soldat är en finsk krigsfilm från 2017, den tredje filmatiseringen av Vainö Linnas roman med samma namn från 1954. Filmen följer ett antal soldater under Fortsättningskriget 1941-1944. Detta är kriget mellan Finland och dess allierade Tyskland mot Sovjetunionen ett år efter Finska vinterkrigets slut (1939-1940).

Jag insåg snart att filmen skulle utspela sig över flera år och att man som åskådare antogs känna till krigets förlopp, så jag stannade filmen och läste på vad som hände. Man kan grovt sammanfatta att efter att finnarna förlorat en hel del land under Vinterkriget försökte de, inledningsvis framgångsrikt, ta tillbaka de förlorade områdena under Fortsättningskriget. Men krigslyckan vände och sedan var de på defensiven ända tills de tvingades till förhandlingar och mer förluster. Svårt att besegra jätten i öster helt enkelt...

I filmen får vi se många namnlösa finska (och ryska) soldater dö men den fokuserar mestadels på en liten grupp soldater som vi får följa "until the bitter end" så att säga. Det känns inte som en film som hyllar individuella prestationer men man blir ändå som åskådare mycket engagerad i deras öden. Favoriten var filmens huvudperson Rokka, förträfflig spelad av Eero Aho. Han fick mig att tänka på Sergeant Elias (Willem Dafoe) i Oliver Stones Platoon från 1986. Andra soldater vi fick lära känna lite närmare var Koskela, Hietanen, Kariluoto och Vanhala. Hjärtat blöder...

Detta är en otroligt imponerande storfilm från våra bröder och systrar i öster. Det är bara att buga ock bocka och hatten av. Filmen är lång och som ofta med filmer på tre timmar eller mer kommer man som åskådare in i en speciell känsla under filmens gång. När filmens eftertexter rullar känns det nästan konstigt i stunden när man återgår till vardagen.

Som antikrigsfilm är den effektiv och jag fann den otroligt dramatisk under sista timmen när finnarna trycktes tillbaka av ryssen. Jag ville så gärna att åtminstone Rokka skulle få överleva. Men förutom att jag levde mig in i hans och hans familjs situation kändes filmen samtidigt för övrigt lite distanserad. Det blir lätt så med filmer som hoppar snabbt framåt i tiden. Det känns fragmenterat och närheten till karaktärerna minskar lite var gång man rycks iväg och hoppar till en ny sekvens. Det var samma sak med en film som Doctor Zhivago som jag såg i våras.

Men missförstå mig inte nu, detta är överlag en mycket, mycket bra film som vansinnigt nog tyvärr känns högst aktuell nu hösten 2022.

Betyg: 4/5

Last Flag Flying (2017)

På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

The Expanse - Season 6 (2021-2022)

Sista säsongen av The Expanse var mycket stark. Den är uppe där med första säsongen som seriens bästa. Det är inte så vanligt att sista säsongen är bland de bättre känns det som. Men alltid lika välkommet när det händer. Slutet var också som sig bör bitterljuvt. Det sista vi såg av Holden, Amos, Naomi, Bobbie och Clarissa var när deras skepp Rocinante försvann ur sikte i den svarta rymden.

Jag kunde inte undgå att lägga märke till hur showen mer och mer kändes som Firefly under de sista skälvande avsnitten. Här i The Expanse är det mer space battles mellan krigsskepp, och Rocinante är ett av de bästa vi har i sci-fi världen. Där skiljer sig showen mot Firefly och det (oftast) fredliga Serenity, men känslan av att den brokiga skaran är en familj och känslan av frihet när de kastar alla gamla lojaliteter och tyr sig till varandra påminner om varandra. Showen bjuder till och med under sista avsnittet på en scen där alla fem äter middag i köket. Scenen var långt från lika charmigt som Serenitys crew i Out of gas men jag uppskattade scenen mycket ändå. Jag vet inte om showen medvetet gav Firefly en homage, men det är inte helt orimligt.

Jag hävdar ovan eftersom showen så uppenbart ger Aliens en homage i sista avsnittets scen där tre team med "space marines" attackerar en station som styr stora dödliga kanoner. Namnen på de för oss okända soldaterna som följer med Bobbie och Amos heter bland annat Hicks, Hudson, Vasques, Drake och Ripley! En homage till "the space marines" i Aliens. Det gav mig ett litet leende.

Nu frågar man sig om detta verkligen är slutet. Enligt uppgift är nu böckerna av pseudonymen James S. A. Corey slut så jag hoppas att detta var ett solitt slut för serien. Det finns dock några lösa trådar hängandes. Vad hände med den lilla flickan och hennes bror som återupplivades av "alien-hundarna"? Vad hände med Naomis irriterande son som otroligt nog undgick att gå sin fars öde? Och vad hände med det där stora hotet i "The Ring Gate", dvs entiteten som skimrade rött? Nåväl, alla trådar kan inte besvaras och det får vara ok.

Serien har många karaktärer och många är gråsvarta, det finns få riktiga favoriter. Här i säsong 6 var det Holden, Amos och Bobbie som rest sig över mängden. Mot slutet växte Drummer också så jag adderar henne till listan. Favoriter från tidigare säsongen är Alex (piloten) och Joe Miller (detektiven). Överlag är det bra skådespeleri även om jag hade lite svårt att se charmen hos Marco Inaros eller hans irriterande son. Av "The Belters" var Ashford alltid min favorit.

The Expanse är en helt klart duglig sci-fi så alla som gillar genren kan överväga att ge den en chans.

Betyg: 3+/5

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

Kate Bush - The Dreaming (1982)

My vinyl records 00012

And though pigs can fly

I really thought that I really liked “The Dreaming” but now I find it quite harsh. She still draws a lot of influences from movies, but the music and the overall feeling of the album is of an experimental nature.

Yes, the album is experimental. Kate took the reins of the production and tried many different unusual instruments and techniques. She also experimented with vocoders for the singing, which I am not exactly sure I think is the best thing. It surely makes the album interesting at least.

“Sat in your Lap” is busy and “There Goes a Tenner” is silly in a not so funny way. For the third song, the anti-war hymn, “Pull Out the Pin”, Kate collaborated with David Gilmour who is singing backing vocals. Kate’s singing is interesting, her voice is breaking again and again in the chorus… I love life.

“Suspended in Gaffa” is totally crazy, but strangely entertaining. It’s vaudeville music in its full glory. “Leave It Open” is truly experimental with the sounds and effects applied on her voice. The ending is powerful. Must have been interesting in the studio, it feels like her creative mind ran amok. Anyway, “Leave It Open” is one of it’s songs that makes this album singular, a piece of art that can’t be dismissed. 

From the first side I like “Pull Out the Pin” and “Suspended in Gaffa” the most. But clearly the second side of the album is the stronger one…

The song “The Dreaming” is more interesting than good, hihihihi hahahaha… To be honest, I scratch my head.

But not to worry, friends, next up is “Night of the Swallow” and this song really picks the album up. I love her mixing it up with the Irish folk music style. The song is a very clear pre-vision of her next album “Hounds of Love”. It’s my favourite song on album clearly.

“All the Love” is a beautiful ballad, filled with feelings of something… lost? Any lyrics starting with The first time I died is something. This song is like a prequel to "Snowed in at Wheeler Street". Curiously, there is an angelic voice joining Kate in the background, and theatrically, we are treated to a Floyd-esque telephone call and a eerie little keyboard tune at the very end. Intriguing indeed.

“Houdini” is summing up the album and its theatrical tonality, flowing moods and strange voices in different corners of my mind. 

The last song “Get Out of My House” could be influenced by a movie like “Alien”. I am engaged, following the girl who is fighting all through the song. The lyrics is strange, at one point as it would be influenced by “The shining”, the next the perspective of a paranoid recluse. Kate sounds very angry. I would not want to be the ghost she shouts at! Get out of my house!

In conclusion this album is experimental and challenging. I love the ambition and balls of Kate. I think the album should be seen as one piece. The album is the unit, not the individual tracks. I also think that the album will benefit from frequent playing, some of the best albums I know were hard in the beginning. I am undecided, swaying between a feeling that it is better than, and that it’s the other. I am stuck in the middle, feeling lost, but then again maybe in the future: this is my favourite album of hers! The ambition level must always be rewarded…

The cover of the album is also spectacular, maybe the best thing with the whole damned thing!

My rating: 8/10

Side A:
1. Sat in Your Lap
2. There Goes a Tenner
3. Pull Out the Pin
4. Suspended in Gaffa
5. Leave It Open

Side B:
1. The Dreaming
2. Night of the Swallow
3. All the Love
4. Houdini
5. Get Out of My House

Best songs: “Night of the Swallow”, “Get Out of My House”, “Pull Out the Pin" and "All the Love"

Produced by: Kate Bush

Released: September 13, 1982

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

All my music related reviews and posts are found on the blog within the blog, OneLouder.reviews.