Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)

Luck is like the Tour de France. You wait, and it flashes past you. You have to catch it while you can.

Jag var väldigt sugen på att nu se om Amelie för första gången sedan den var nyutgiven på dvd, men jag hade oväntat låga förväntningar på filmen inför titten. Det känns som att filmen har fått ett dåligt rykte genom åren och jag hade kanske blivit påverkad av det? I vilket fall fick jag en härlig filmupplevelse. Jag brukar komma ihåg filmer väl, men trots att jag älskade filmen 2001 visade det sig att jag knappt kom ihåg något alls. Det var nästan som att se den för första gången. Value! Jag blev helt blown away åter igen. Jag älskar Amelie och denna film.

Som med de flesta toppfilmer kanske kommer vara i detta projekt, är filmen så mycket mer än en renodlad komedi. Det är en coming-of-age, en romance, ett drama och en komedi. Den utspelas i slutet av nittiotalet men den känns tidlös eller i vart fall tidsmässigt odefinierad. Den lilla delen av Paris såg säker likadan ut på femtiotalet som i nutid. Miljön filmen utspelas i är helt klart en av dess styrkor. Karaktären Amelie är också helt underbar. Hon är lika gullig som quirky och jag älskar hennes Audrey Hepburn-frisyr, speciellt håret i nacken. Jag hade glömt hur bra musiken av Yann Tiersen är, den är integrerad i handlingen på ett ypperligt sätt och adderar till känslorna perfekt.

Filmen är kanske den perfekta beskrivningen av en introvert och blyg drömmare. Jag faller som en fura inför denna karaktär. blir så nyfiken. Samtidigt är Amelie en underfundigt innovativ person. Det är som att vi ser en företagsam och extrovert person inlåst av sin intill absurdum blyga doppelganger.



Typ av humor?
Humorn är mestadel sval och kluckande. Inga barnsliga dratta-på-ändan- eller pruttskämt. Väldigt få gapflabb. Ofta är de roligaste scenerna de när Amelie har lustiga miner. Scenen när hon ringer på annonsen och pratar med personen i porrbutiken gav upphov till filmens enda svårt-att-andas-skratt. Annars är det mer stillsam karaktärshumor som betraktas ur Amelies synvinkel. Hon ser på världen med stora mörka ögon och världen är absurd.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är bättre än dess komedi. Detta är en fantastisk film helt enkelt. OM man söker renodlad komedi ska man kanske leta annorstädes. Scenografi, foto, musik, dialog och feeling är i harmoni som sig bör i en fulländad film. Det är en film indränkt i magisk realism vilket kan vara en vattendelare. Jag älskar den typen av flum. Jeunet har tagit sig vissa friheter med bildspråket som till exempel när han visar Amelies brinnande hjärta utanpå kroppen när hon ser Nino. Stilen påminner mig närmast av Spike Jonzes filmer.



Manus vs. skådespelare
Jag känner igen många av de franska skådespelarna i filmen och det är en hög nivå på skådespeleriet. Många av figurerna är karikatyrer på stereotyper men det fungerar perfekt i denna film. Handlingen är mysig men kanske inte central. Även en annan väg till målet hade kunnat fungera lika bra. Dialogen och framför allt berättarrösten är dock central för filmen. Om den varit svagare hade säkert filmen fallit som ett korthus när köksdörren öppnas.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste vara att man ska ta chanser i livet, annars kommer man "missa tåget", som i detta fall är livet självt.

Två stereotyper: Det finns så många av dem; den gamle vise mannen, den elake chefen, den försmådda kvinnan, den kärlekslöse fadern, the manic pixie dreamboy...

Tre tropes:

Kärlek vid första ögonkastet är underbart och en sällsynt juvel. Amelie och Nino finner den tillsammans.

Galen svartsjuk ex. Dominique Pinons Joseph är en helt galet svartsjuk ex-pojkvän. Härligt inslag i persongalleriet.

Elakingarna får på moppo. Den elake handlaren Collignon och Amelies hämd på honom. Utbytet av tofflorna!



Favoritkarakärer?
Jag älskar persongalleriet runt Amelie nästan lika mycket som Amelie själv. Visst, nästan alla är utstuderat överdrivna och i princip galna hela bunt. Mais, je les aime.

Amelies relationer med sin omgivning berättar olika historier. Hennes relation till sin far är melankolisk och nostalgisk. Romantiken som spirar mellan henne och Nino är central för filmen. Hennes sökande, avvaktande, lockande och till slut möte är underbart.Som taget ur en saga. Humorn sköts via kompisarna på arbetsplatsen och framför allt den svartsjuke Joseph och den hypokondriska Georgette. Filmens drama kommer ur hennes relation med grannar, både den gamle vise glasmannen och den olyckliga och försmådda Madeleine Wallace (hon med brevet). Liknelsen mellan Amelie och flickan i målningen är banal men passar perfekt in i filmen tonalitet.



Trivia
Från vilket Tour de France får vi se scene med hästen som hoppade ut från hagen och racar med cyklisterna? Quelqu'un qui sait? Frans?

Kan Audrey skriva spegelvänt?



Omtittningspotential?
Men absolut! Vill se om den många gånger. Varför har jag inte sett den på 15 år? Encroyable!


Slutomdöme
Väldans bra film. Den kommer från samma land som Moonlight in Paris, Where the wild things are och Moonrise Kingdom. Filmens fantasyinslag och magisk realism kommer kanske inte gillas av de som föredrar helt naturalistiska karaktärer i sina filmer, men för en drömmare som jag är detta perfektion. J'aime çe film!

Betyg: 5/5

The Big Sick (2017)

The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.

Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.

Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.

The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.

Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.

Betyg: 3/5

American Made (2017)

American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

High Fidelity (2000)

Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.


Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.



Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.

Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.

Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.




Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.



Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.

Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.

Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!

Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:

Charlie:  It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous?  More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age.  They make very superficial judgements.



Tre tropes

A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.

B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)

C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...

Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".

Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...



Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.


Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.

En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...


Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.


Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.

Betyg: 5/5


Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.