Deliver Us from Evil (2020)

 

Här har vi en hårdkokt och actionfylld koreanare som för en gångs skull inte blandar tokroliga scener med seriös tonalitet! Fasen vad kul att det finns sådana ändå. 

Men hur är filmen då? Tja, den fick mig i alla fall att tänka på flera riktigt bra eller intressanta filmer som Man on fire, Extraction och The Raid. Och denna film kan mycket väl konkurrera med någon av de tre, The Raid nämligen, men den tar sig dock inte upp i de allra högsta stratosfärerna på filmhimlen. Men det är en klart underhållande film som alla som intresserar sig av genren borde uppskatta. 

Jung-min Hwang spelar Lönnmördaren In-nam som åker till Thailand för att leta rätt på kidnappad dotter till ex-flickvän. I släptåg har han Ray the Butcher (Jung-jae Lee) som svurit på att han ska döda In-nam. Därefter drar en katt och råtta-lek igång som inte slutar förrän de båda bankat, sparkat, huggit, skjutit och sprängt varandra så många gånger att de båda borde dött minst tio gånger vardera. 

Så nej, detta är inte lika dystert seriöst som Man in fire. Filmen liknar The Raid mer med tanke på hur mycket våld oskyddade kroppar får tåla under filmens gång. Detta är som en serietidning på film, en superhjältefilm kanske. Men den har heller inte stjärnglansen och glimten i ögat som den bäste Chris erbjuder i en film som Extraction.

Filmen är regisserad av en herre vid namn Won-Chan Hong som tidigare gjort Office. Denna andra film från regissören är klart bättre och det är ju ett bra tecken.

Deliver us from evil är sannerligen inte en tråkig film, men när jag nu många veckor efter titten skriver min text om filmen kommer jag knappt ihåg några detaljer alls. Den har inte satt sig i mitt minne som riktigt bra filmer nästan uteslutande gör. Jag ger filmen en trea.

Betyg: 3/5

Veckans låt

Det känns som att jag missat en vecka eller två. Hmm, ska jag vara ärlig är det risk att det inte blir en låt varje vecka under denna banner. 

Men nu kände jag att det var dags med lite Kate Bush och en av hennes mest fantastiska sånger, en sång om saknad och hjärtesorg. 

A coral room.

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

I'm Thinking of Ending Things (2020)

Missed opportunity! Damn, detta var nog en film jag hade kunnat uppskatta ganska mycket...

Men ack, jag var antagligen på helt fel humör när jag såg den för jag fattade ingenting! Jag fann den extremt sövande och alldeles för lång, olidligt lång. Jag hade mycket svårt att hålla mig vaken och med tanke på dess innehåll blev det som att driva in och ut i drömmar både när jag var vaken och sovande.

Som min bloggarkompis Jojjenito sa är det nog bättre när Charlie Kaufman endast skriver manus och låter någon mindre vrickad person regissera. När Kaufman gör både och blir det lätt allt för... "artistiskt". 

Här har han försökt sig på att filmatisera Iain Reids roman från 2016 med samma titel. Jag har inte läst boken men jag har förstått att den ansågs svårfilmad då mycket av boken är inre monologer och tankar hos Jakes flickvän. Det känns lite typiskt att Kaufman skulle falla just för denna bok...

Så vi får se Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Colette och David Thewlis i en klaustrofobisk och tidsförvirrad saga om en ung asocial man som tar hem sin nya flickvän på middag hos föräldrarna.

Inget som syns på duken är äkta, men hela filmens handling finns där på duken. Den påminner mig om filmer som Lost highway och Mulholland Dr. men denna är ännu snårigare att ta sig igenom. Inte heller lika tajt filmad eller regisserad. Den är helt enkelt inte i samma klass som filmer från den gode Lynch.

Jag sov mig igenom delar av filmen och därför känns det orättvist att ge den ett lågt betyg, men det är kanske just därför den ska ha ett lågt betyg! Eller hur, va? Och nu när jag har dyrkat upp filmen känns det helt meningslöst att se om den, mysteriefilm som den är, så jag får helt enkelt logga denna under "missed opportunities".

Betyg: 2/5

The Courier (2020)

The Courier är ett riktigt bra spiondrama från det kalla krigets dagar. Filmen utspelas på sextiotalet och är löst baserad på verkliga händelser. Begåvade Benedict Cumberbatch spelar en brittisk affärsman med kontakter i östblocket som rekryteras av MI6 att agera som kurir i kontakterna med en högt uppsatt rysk militär som inför Kubakrisen ville hjälpa väst.

Filmen är i god John Le Carré-stil med ett karaktärsdrivet och långsamt berättande. Detta är en film-film, ett mycket bra hantverk. Det är ingen actionfilm och mycket av skådespeleriet levereras i scener utan dialog. Det är en stil av drama som belönar en uppmärksam åskådare.

Handlingen är intressant och spännande och filmen får mig att bry mig om både Greville och Oleg. Som många Le Carré-böcker är tonen närmast förlamande sorglig. Detta är en film som passar en grå höstkväll då det regnar utomhus.

Cumberbatch är mycket bra, men ryssen Merab Ninidze som spelar Oleg är nästan ännu bättre. Jessie Buckley som spelar Grevilles fru Sheila är också mycket bra, och MI6-agenten spelas ypperligt av Angus Wright. Alla skådespelare är bra helt enkelt.

Detta är en film som lätt slår Spielberg och Hanks Bridge of spies men som inte har en chans mot Oldmans Darkest hour. Någonstans mitt emellan blir en svag fyra.

Betyg: 4-/5

Thirteen Days (2000)

 

Helt plötsligt blinkade jag och då var det dags att se denna rackarns film som bildligt talat legat och stirrat på mig från hyllan i flera år.

Filmen är en BOATS (based on a true story) men i detta fall är den endast löst baserad på verkliga händelser. Manus utgår från den dokumentära boken "The Kennedy Tapes: Inside the White House During the Cuban Missile Crisis" skriven av May och Zelikow. Det här med hur nära verkligheten en BOATS kommer till de verkliga verkliga händelserna är alltid av intresse. Visst, en film som tar sig stora friheter i manusskrivandet kan kanske vara bra de också, men för mig är det ofta en smolk i glädjebägaren när det uppdagas.

Denna film har omnämnts med att på ett verklighetstroget sätt beskriva vad som hände i stora drag under Kubakrisen i oktober 1962. Bra där! Problemet är dock att filmens huvudperson Kenny O'Donnell, spelad av Kevin Costner, som det verkar INTE hade den roll som påvisas i filmen. Enligt McNamara var det snarare White House Counsel Ted Sorensen som hade mest påverkan på bröderna Kennedy under krisen. Det känns trist att filmmakarna av någon anledning ändra på denna centrala sak.

Men i vilket fall, skit samma om Kevin Costner spelade "fel" person. Filmen är mycket solid, en riktig "film-film", det vill säga att alla tekniska detaljer och inte minst regin sitter som en smäck. Mycket bra och inbjudande film. Det är en drygt två timmar lång film men tiden flyger fram. Den tar ju upp en av det kalla krigets mest spektakulära, och farligaste, period då sovjeterna byggde robotbaser på Kuba för taktiska kärnvapen. En kris som kunde ha slutat i total misär.

Kevin Costner (Kenny O'Donnell), Bruce Greenwood (John F. Kennedy),  Steven Culp (Robert F. Kennedy) och Dylan Baker (Robert McNamara) gör alla sina roller bra. Det är extra intressant att se hur motarbetade de unga "killarna" från Boston och Harvard var i den amerikanska politiska och inte minst militära ledningen. Dialog och dramat påminner lite om The West Wing och dess glansdagar, men lite nedtonat förstås.

Detta är en film jag väntat orimligt länge på att bli sugen på att se, men nu är den sedd och jag är nöjd med titten. Rekommenderas till alla som är intresserade av politiska dramer, det kalla kriget och BOATS (trots dess svagheter därom).

Betyg: 3/5

Jungle Cruise (2021)

Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

Coco (2017)

Den förträfflige filmbloggaren Jojjenito körde nyligen ett Pixar-projekt där han tog sig an att se alla till dags datum släppta långfilmer från Pixar. Ja, Cars-filmerna också! 

Han avslutade projektet med en fest där han rankade filmerna och publicerade sin topp 10. Jag fick äran att hänga på och inför min egen topp 10 ville jag se denna film som var en blind spot för mig. 

Tyvärr kommer jag nog gör dig lite besviken nu Jojjenito!

Filmen är mysig helt klart. Den har sina förtjänster, bland annat är de mexikanska miljöerna fina och dödsriket är fantasirikt. Men precis som med Soul kändes det som att regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina inte riktigt nådde fram. 

Det känns som att gänget i regissörsrummet på Pixars högkvarter har sett Pete Docters Inside out och fått prestationsångest, storhetsvansinne och skrivkramp allt i ett. Två filmer på kort tid där de försöker säga djupa saker om livet genom att använda döden som spelplats, som båda känns halvdanna. 

Filmen känns bara tråkig trots ett färgsprakande bildspråk. Den lilla huvudpersonen Miguel är mest jobbig som barn ofta kan vara på film. Hans familj är så illojal och idiotiska att jag snart tröttnar på filmens filosofiska och emotionella utmaningar. Jag låter mig inte engageras av hans problem helt enkelt.

Dessutom tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Det som var så bra med tidiga Pixarfilmer där vuxen humor nästan obemärkt genomsyrade filmerna är borta och utbytt mot ansträngda försök att få till humorn. Som det känns i alla fall.

Hunden var utstuderat jobbig (slapstik overload) medans mormodern Coco var filmens bästa karaktär.

Något filmen erbjuder är i alla fall en inblick i vissa delar av den mexikanska kulturen som inte handlar om tortyrmord utförda av rivaliserande drogkarteller. Det är bra.

Betyg: 2/5 

Ava (2020)

Ava är en överraskande bra thriller med favoriten Jessica Chastain i titelrollen. Ava är en före detta soldat som nu arbetar som lönnmördare. 

Detta är inte en ny Atomic blonde! Filmen är mer en thriller än en actionfilm och jag tror att om man väntar sig "action utan slut" ska man välja en annan film, om det duger med en manlig huvudkaraktär kan jag rekommendera Extraction. 

Men om man gilla en långsammare lite mer eftertänksam thriller kryddad med några riktigt häftiga våldsscener kan denna film vara bra. Den når inte upp till John Le Carré-nivå på thrillerelementen men den är klart duglig ändå.

Jag gillade den lite sorgsna tonen i filmen. Jessica Chastain och John Malkovich sticker ut bland skådespelarna. Jag har fortfarande aldrig blivit besviken på Cgastain. Hon ger alltid sina karaktärer tyngd. Bästa filmerna med henne är Zero dark thirty, The Disappearance of Eleanor Rigby, Interstellar, Take shelter och The Martian.

Colin Farrell och Geena Davis gör intressanta roller och tolkningar av dessa, medan sidostoryn om Avas syster var filmens svaga punkt. De borde dragit ner på den storyn, eller ja, tagit bort den menade jag..

Rekommendation till de av er som gillar thrillers eller Chastain.

Betyg: 3/5

Druk (2020)

Här kommer ännu en vinnare av en Oscar för 2020 och denna gång är det "Best International Feature Film". Det är Thomas Vinterbergs Druk som heter Another round på engelska. Vinterberg gjorde den drabbande men likväl fantastiska filmen Festen (1998).

I Druk umgås vi med fyra gymnasielärare som efter uttråkning och livströtthet börjar laborera med att gå till jobbet lite salongsberusade för att piffa upp tiden i skolan lite. Detta efter att de läst en forskningsrapport som hävdar att människan blir mer kreativ med en liten mängd alkohol i blodet!

Den obegripligt hyllade Mads Mikkelsen spelar huvudrollen som Martin, övriga skådespelare är mer eller mindre okända för mig. Jag har lite svårt för Mikkelsen och därmed tror jag att en hel del av filmens dragningskraft inte fungerar på mig.

Tyvärr kommer givetvis inte denna film ens i närheten av det ångestframkallande svettiga drama som Vinterberg bjöd på i Festen. Alla som väntar sig något i den riktningen får stilla leta vidare.

Humorn och dramat är dock väl balanserat och mörkret lättas upp med flera lättsammare scener. Filmen bjuder på visdom och kanske en och annan livsvisdom, men för min personliga del kände jag inte att filmen öppnade nya vyer eller perspektiv. Så helt ok mörk dramakomedi, men inget att hetsa upp sig nämnvärt för.

Betyg: 2/5