Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.
Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus.
Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor!
Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt. Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.
Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa.
Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar