Decennier: Sammanfattning av 70-talet

Filmer från sjuttiotalet kändes lite gamla och färglösa redan när jag som tonåring började se en massa film. Detta var under det i filmsammanhang så klassiska åttiotalet. Ni vet säkert hur det var. När man började se film var allt som redan gjort gammalt. Sedan dess har jag haft ett mer eller mindre aktiv filmintresse och alla nya filmer har jag kunnat se nybakade och fräscha. Känslomässigt tycker jag fortfarande att sjuttiotalsfilmer är avsevärt mycket äldre än åttiotalsfilmer, men det är kanske bara en chimär.

Min egen utveckling och åldrande har förskjutit perspektiven. Vad kan och bör anses vara gammalt, vad är nytt? En av sakerna jag var nyfiken på när vi nu tog oss an sjuttiotalet inom projektet Decenniers snäva begränsningar var att utröna om jag fortfarande kände att sjuttiotalets filmer var gamla och slöa eller hade mitt tidsperspektiv justerats och rättats upp?

Jag har ännu en gång slagit rekord i antalet filmer jag tagit med för ett decennium. Denna gång blev det hela 23 filmer jag så. Smått otroligt om jag får säga det själv. Var ska det sluta? Kommer jag vara uppe och nosa på den mängden film för de återstående decennierna också?

Sjuttiotalet bjöd i alla fall på en ganska stor spridning av filmtyper. Där fanns konspirationsteorifilmer, New Hollywood, någon western, en skräckis och så vidare. Jag har besökt gamla och nya favoritregissörer i dramahörnet, men framför allt har jag sett tidiga filmer från flera av vår tids största filmregissörer. Det har varit en hejdlös blandning bland betygen. Tyvärr fanns där en etta och ännu mer tyvärr har jag inte kunnat dela ut en enda femma. Under inledningen var faktiskt var och varannan film ganska dålig men desto fler filmer jag såg desto bättre blev det. Var det slumpen som placerade filmerna i den ordningen eller vande jag mig som åskådare vid sjuttiotalsfilm helt enkelt?

Här kommer min topp 23 över Decennier för 1970-talet.

23. American grafitti (George Lucas)

Nostalgiskt över femtiotalet. Konstant musik av den mer enerverande sorten förstör första timmen av filmen. Det var som att femtiotalslåtarna aldrig skulle tystna och det kändes som att det brann under huden på mig. Dreyfus och Ford gör ok insatser men det räcker ändå inte till mer än en etta.
Betyg: 1/5



22. The Parallax view (Alan J. Pakula)

En känd konspirationsteorifilm som var rejält oengagerande. Den fokuserade på snygga miljöer och stämningen, men handling och karaktärer verkade filmmakarna helt skita i. Snygg slutscen gör att filmen orkar upp till godkänd med tvekan.
Betyg: 2/5



21. Marathon man (John Schlesinger)

Ytterligare en konspirationteorifilm som testade mitt tålamod. Dustin Hoffman är inte bra, Roy Scheider desto bättre. Jag var mer eller mindre oengagerad i huvudpersonens eventuella tandvärk.
Betyg: 2/5



20. Duel (Steven Spielberg)

En tidig Spielberg-film som var allmän upphöjd av andra. Höga förväntningar leder som så ofta till stora besvikelser. Vagt spännande med en ganska trist huvudperson och en intressant bad guy. Största behållningen från filmen var att sitta och jämföra den, ofördelaktigt, med The hitcher från 80-talet.
Betyg: 2/5



19. Eraserhead (David Lynch)

Davi Dlynch's briljans lyser igenom lite då och då, men i stort var detta mer pretto än bra. Mer mörkt och äckligt än bra också för den delen.
Betyg: 2/5



18. Dark star (John Carpenter)

Hahaha, vilka dårar. Kass film, men den har charm och den ger oss smakprov på Dan O'Bannons fantasi. Denna film var mer underhållande än vad betyget kanske antyder. Svårt med betygsättning ibland när filmen i botten är skräp men när den samtidigt ger upphov till ett fånigt leende på åskådarens läppar.
Betyg: 2/5



17. Network (Sidney Lumet)

En satir över tv-landskapet. Ett välspelat intellektuellt drama. En storfilm som är perfekt ut i minsta detalj. Förutom att Faye Dunaway är äcklig. Och att satiren är gammaldags och uddlös. Och att den var tråkig.
Betyg: 2+/5



16. Robin Hood (Disney)

Nostalgi och underfundigheter i Sherwoodskogen. Satir över skattesammhället. Mitt i prick räcker till den svagaste trean under månaden.
Betyg: 3-/5



15. The AristoCats (Disney)

Bästa Disneyfilmen än så länge. Sköna egensinniga och excentriska katter. Underbar gladjazz och hur kan man inte bli extra glad över att butlern faktiskt gjorde det?
Betyg: 3/5



14. Five easy pieces (Bob Rafelson)

Nya Hollywood var inte så pjåkigt ändå. Långsamt och otydligt under filmens gång, men desto mer givande efteråt. en film som hänger sig kvar. Nicholson spelar tyvärr redan här över förutom i några scener då han visar att han klarar av att spela med små medel också. Stabil trea.
Betyg: 3/5



13. The French connetion (William Friedkin)

Hådkokt polisthriller med starka inslag av konspirationsteorifilmsvibbar. Gene Hackman och Roy Scheider lyckas i alla fall ge sina karaktärer liv. Svår att bli helt engagerad i storyn dock och jag blev inte förvånad när jag i efterhand fick veta att det var en BOATS.
Betyg: 3/5



12. THX 1138 (George Lucas)

Tidigt alster av George Lucas. En bra sci-fimiljö och en mycket bra historia någonstans där bland filmens scener. Ta bort de obegripliga delarna, tajta upp handlingen och fokusera på THX och LUH och vi hade kunnat få en sci-fi-klassiker.
Betyg: 3/5



11. Dawn of the dead (George A. Romero)

Humor eller skräck? Humor visade det sig. Mycket lustig av och till men det räcker inte ända hem som helhet. Såklart att re-maken måste se.
Betyg: 3/5



10. Assault on precinct 13 (John Carpenter)

En skön actionfilm av actionfilmernas mästare John Carpenter. I denna, en av hans lite tidigare filmer har han fokuserat mer på miljö och tidsanda än actioninnehållet. Och helt utan nostalgiska känslor inför filmen så hamnar denna på väl godkänd men inte mer.
Betyg: 3/5



9. Zabriskie point (Michelangelo Antonioni)

Enda skälet till att filmen fick vara med var att den har filmmusik av Pink Floyd. Desto större blir då överraskningen då filmen levererade mycket mer än förväntat. Hippie-eran och studenter som vill göra revolt blandas med en ljuvlig kärlekshistoria. Mäktigt slutscen höjer anrättningen ett snäpp.
Betyg: 3+/5



8. McCabe & Mrs. Miller (Robert Altman)

Robert Altmans blytunga antivästern är regnig och gyttjig. Filmen har en enkel historia och tydliga karaktärer och den lever sedan gott på miljö, ett galleri av bakgrundskaraktärer och en massiv stämning.
Betyg: 3+/5



7. High plains drifter (Clint Eastwood)

Hämnd. Clintan är The Stranger i egenregisserad stenhård western. Välkommen till Helvetet.
Betyg: 4/5



6. Nashville (Robert Altman)

Otroligt mäktig film från mästaren Robert Altman. Om de musikaliska och politiska scenerna i Nashville i mitten av sjuttiotalet. Vi får precis som i hans senare mästerverk Short Cuts följa en hög med huvudkaraktärer vars liv under några dagar vävs ihop. Film som konstart.
Betyg: 4/5



5. Harold and Maude (Hal Ashby)

Ung man besatt av döden bli kär i gammal kvinna med en livsglädje som räcker för de båda. "Decennier"-upptäckten denna månad måste varit regissören Hal Ashby. Hans Harold and Maude var en quirky american independent-film som med säkerhet kan växa än mer vid en omtitt.
Betyg: 4/5



4. The long goodbye (Robert Altman)

Elliot Gould måste vinna månadens coolaste skådis. Robert Altman ger sig på film noir och resultatet blir så jäkla schysst. Alla ingredienser finns där men allt är samtidigt lite off, lite glimten i ögat och lite mer laid back. Robert Altman, en favoritregissör som har otroligt hög lägstanivå...
Betyg: 4/5



3. The getaway (Sam Peckinpah)

Steve McQueen och Ali MacGraw är Mr. and Mrs Cool. The getaway är så mycket mer än en actiondänga med lite romantik. Den är humoristisk och exalterande och framför allt innehåller den ett mycket intressant, dynamiskt och nästan modernt förhållande.
Betyg: 4/5



2. Being there (Hal Ashby)

Briljant skådespelarinsats av Peter Sellers. Hjärtvärmande drama som både roar och oroar. Dramakomedi av bästa sort levererad av Hal Ashby.
Betyg: 4+/5



1. Paper moon (Peter Bogdanovich)

Innerligt skådespel från far och dotter. Filmen är en liten pärla som bygger på humor, känslor, spänning och överraskningar. Utspelar sig under tidigt 30-tal i södra USA men den handlar långt från bara om depressionen.
Betyg: 4+/5



Denna gång kommer jag också dela ut lite priser i väl valda kategorier

Bästa manlige huvudrollsinnehavare:

Nominerade:
Richard Dreyfuss, American grafitti
Clint Eastwood, High plains drifter
Elliot Gould, The long goodbye
Ryan O'Neill, Paper Moon
Peter Sellers, Being there

Vinnare: Peter Sellers

Bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare:

Nominerade:
Julie Christie, McCabe & Mrs. Miller
Ruth Gordon, Harold and Maude
Shirley MacLaine, Being there
Tatum O'Neill, Paper Moon
Lily Tomlin, Nashville


Vinnare: Tatum O'Neill

Bästa par:

Nominerade:
Julie Christie och Warren Beatty i McCabe & Mrs Miller
Ruth Gordon och Bud Cort i Harold and Maude
Daria Halprin och Mark Frechette i Zabriskie point
Ali MacGraw och Steve McQueen i The Getaway
Shirley MacLaine och Peter Sellers i Being there

Vinnare: Ali MacGraw och Steve McQueen

Bästa regi:

Robert Altman står mot Robert Altman och Robert Altman. Vinnare är Robert Altman. Hal Ashby tvåa.

Bästa manus:

Jerzy Kosinski för manus till Being there.

Bästa inledningsscen:

Vinnare är inledningsscenen när Elliot Gould ska fixa mat till katten i The long goodbye. Youtube.
Runner ups:
- Inledningen med ett av Harolds alla självmord i Harold and Maude
- Paper Moon med begravningen för Addies mamma
- Being there med Peter Sellers kliver upp ur sängen, gör morgongymnastik och börjar titta på TV.

Bästa slutscen:

Vinnare: Explosionen med perfekt Pink Floyd-musik i Zabriskie point. Youtube.
Runner ups:
- Hon i opiumruset, han i snödrivan - grymma slutet av McCabe & Mrs. Miller
- Skottlossningen och den starka sången i Nashville- Hair-nivå på det slutet...
- Surfningen på atmosfären i Dark Star

Bästa humor:

Vi har två vinnare! Det blir delat pris mellan scenen på restaurangen mellan Addie och Moses under deras första dag ihop från Paper moon samt dialogen när Chauncey ska röntgas i Being there.

Bästa actionscen:

Delat pris igen! Denna gång är det The shoot out i The getaway som delar pris med scenen när de kör fram lastbilarna i Dawn of the dead.

Bästa känslosammet:

Sista scenen i Paper Moon. Det blir väldigt dammigt i rummet! Sista scenen, men titta inte om du vill undvika spoilers!


Glöm nu inte att kolla in Movie-Noirs sammanfattning av Decennier 70-talet.

En ny topplista från sjuttiotalet där min pre-Decenniertopplista slagits ihop med listan i detta inlägg kommer någon gång i slutet av veckan och introduktionsinlägget inför Decennier 80-talet kommer ut sista fredagen i november.

Topp 23 filmer från 70-talet före Decennier

Denna månad har jag och Movies-Noir kört Decennier för sjuttiotalet. Jag har sett hela 23 osedda filmer från sjuttiotalet som jag länge velat se. Samtidigt är det ett decennium som jag har sett en del film från, redan före vi körde Decennier. Som en referens för er och för att det är kul för mig att författa listan kommer här min topp 23 från sjuttiotalet som jag sett före Decennier...

Många av filmerna sågs när jag var yngre för första gången, några har jag diskat av nyligen. Några har jag sett om en eller flera gånger, men de flesta har jag bara sett den enda gången. Minnet! Minnet? Känslorna!

Som vanligt försöker jag inte ranka de bästa filmerna i något diffust filmvetarperspektiv. Detta är mina favoriter givet magkänslan, minnen från när jag såg filmen samt en hel del hur sugen jag är på att se om dem. För även om jag inte rankar sjuttiotalet lika högt som min ärade Decennier-broder Movies-Noir gör så ska det hyllas rejält. Det är ändå det decennium som min absoluta favoritfilm alla kategorier kommer från.

Topp 10 har jag försökt ranka ganska noggrant, men 11-23 skulle säkert kunna flyttas omkring ganska fritt, de sitter i alla fall inte säkert...


23. The deer hunter
Mer klassisk än bra. Har vissa starka scener, men egentligen gillar jag den inte så mycket.



22. One flew over the cuckoo's nest
Såg den första gången på bio i Göteborg samma dag som jag också såg Runaway train... som var en mycket bättre film. Nurse Ratched var lustig dock.



21. Rocky
Stallone tar emot mycket stryk. Adriaaaaan.



20. The jerk
Steve Martins dansar sig genom sin genombrottsfilm helt i otakt.



19. The conversation
The mother of conspiracy films.



18. Foul play
Tjejen som visste för mycket, visste inte så mycket.



17. All the president's men
Mycket nervpirrande - ända ner i halsen.



16. Jaws
We're gonna need a bigger boat!



15. Animal house
The mother of all College-filmer.



14. The spy who loved me
Bästa bondrullen från ett svagt Bond-decennium



13. Manhattan
Isaac Davis: I can't express anger. That's one of the problems I have. I grow a tumor instead.



12. M*A*S*H
Altmans komiska mästerverk



11. The godfather part 2
Den med de bra scenerna blandade med de dåliga (de i Florida)...



10. Dog day afternoon
Nervigt och svettigt - Al Pacino, vem är det? John Cazale! John Cazale! John Cazale!



9. Hair
Håriga förvecklingar under Vietnamkrigseran. Let the sunshine in.



8. Convoy
Vidderna, friheten, Rubber Duck och Ali MacGraw.



7. The Warriors
Så djäkla bra. Dexters farsa bäst.



6. The godfather
Den med en fet Marlon Brando.



5. Apocalypse now
Martin Sheen spelar lika galen som sonen Charlie är nu...



4. Days of heaven
Fantastiskt poetiskt och vacket från Terrence Malick.



3. Annie Hall
Underbara Diane Keaton, den ultimata manic pixie dream girlen.



2. Star Wars
May the force be with you.



1. Alien
Vilken är den bästa filmen i filmhistorien, Henke?


Ok, det var det. Nu sätter jag mig här på kanten och väntar på att ni ska börja kasta tomater på mig...

Edit: jag glömde ju en central och förberedd information, listan av 23 sedda klassiska filmer från sjuttiotalet som inte platsade på Topp-23 (utan inbördes ordning); Le cercle rouge, A clockwork orange, Dirty Harry, Deliverance, The sting, Papillion, Magnum Force, Badlands, The day of the jackal, Chinatown, Monty Python and the Holy Grail, Three days of the Condor, Picnic at Hanging Rock, Close encounter of the third kind, Slap shot, Grease, Superman, Midnight express,  Mad Max, Life of Brian, Star Trek: The motion picture, Kramer vs. Kramer, Escape from Alcatraz...

Eraserhead (1977)

Henry: So I just, uh... I just cut them up like regular chickens?







Jag satte mig ner för att se Eraserhead med ett nästan overkligt stort förtroende för David Lynch. Jag visste att denna film ansågs som konstig, men så här konstig hade jag inte kunnat föreställa mig. En bit in i filmen var jag bara förvirrad och lite lätt äcklad. Det kändes länge som att filmen var vrickad för sakens skull och då kan man med rätta prata om pretentiöst eller poserande.

Lite längre in började dock galenskaperna anta förståelsens form i mitt huvud och filmens budskap började skönjas bakom allt galet. Till sist upplevde jag nästan filmen som övertydlig till och med. Mycket av David Lynchs signaturelement finns i filmen; en maffig stämning, skumma miljöer, vrickade karaktärer och den obligatoriska lilla scenen från en mörk och skrämmande nattklubb. Men som film var denna inte lika lyckad som hans övriga filmer.

Detta är Davids egna mardrömmar som han filmat. Det handlar om rädslan för att få barn. Rädslan för att barnet ska födas missbildning, sömnsvårigheter som nyblivna föräldrar, rädsla för att glida ifrån sin partner, rädslan för otrohet, både sin egen och hennes.

Jack Nance, som för övrigt är kusligt lika en ung Tim Robbins, spelar Henry som bor i en mörk lägenhet i ett slitet bostadsområde inne i ett fabriksområde. Som det verkar. Vad ligger under han element? Naturen? Henry har en flickvän Mary. Hon har galna föräldrar, en bisarr moder och en spritt språngande fader. Även om Jack Nance ser ut som Tim Robbins så rör han sig som Per Hagman.

Barnet sedan då? Ojoj, som en lillebror till E.T. inlindad i en linneduk. Henry bär på en rädsla för att barnet ska bli sjukt. Och sjukt blir det. Vårtor och bölder på utsidan och en igengrodd mun på insidan. Vad är de för slemmiga inälvsliknande spermier Henry drar ur Mary om natten? Han är rädd för att hon varit otrogen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från filmen. Lynch är givetvis duktig på att få till en kompakt stämning av obehag. Men det måste finnas något mer för att jag ska kunna gilla den. Obehag räcker inte. Eller ska jag värdera det känslomässiga intrycket allena? Nej, jag går mer på magkänslan denna gång. Eraserhead påminner mig lite om den förunderliga filmen Under the skin från i år med avseende på en hotfull ruvande stämning, men där samspelar obehagskänslan med innehållet på ett bättre sätt.

David Lynch levererade på ett sätt, han gav mig en smäll i bröstkorgen och en stekpanna i huvudet, men han gav mig inte en ny favoritfilm. Detta var en tydlig första långfilm. Briljansen lurar under ytan men det blir för otydligt i all sin tydlighet...

Jag ger Eraserhead två bra försök som kommer bli så mycket bättre i senare filmer...

Betyg: 2/5

David Lynch