Decennier: Sammanfattning 1920-talet

Då har vi avverkat 1920-talet! Wow, vad fort det gick. I detta inlägg kommer jag dels presentera vilka de gemensamma filmerna för nästa månad blir, nästa decennium. Då handlar det om 1930-talet. Sedan kommer jag ge några avslutande ord om de sex filmerna från 20-talet jag såg. Kanske en liten topplista...

Inspirerade av hur kul det var att se filmerna från 20-talet insåg både jag och Movies-Noir att det skulle bli svårt att begränsa sig till bara 4-5 filmer från 30-talet. Det finns så många filmer man vill se från detta decennium att totalen kommer bli högre. Dessutom har vi bestämt att vi viger alla fyra fredagarna åt gemensamma filmer. Fyra filmer som vi sampostar om och utöver det en massa egna val. Det kommer bli en orgie av 30-talsfilm.

Gemensamma filmer från 30-talet:

4/10   La grande illusion (1937).
Ett krigsdrama från den franske mästaren Jean Renoir. Nummer 001.

11/10 Trouble in paradise (1932).
Vi lär oss "The Lubitsch touch" i denna romantiska komedi.

18/10 The Testament of Dr. Mabuse (1933).
Tyske Fritz Lang's crime-horror.

25/10 The Scarlet Pimpernel (1934).
They seek him here, they seek him there...


Under oktober kommer vi posta Decennier-filmerna under fredagar, lördagar och söndagar. Många dagar blir det och det ska bli spännande att se om ens de dagarna räcker till!

Jag såg sex filmer från 1920-talet. Alla var stumfilmer, men de skiljde sig mycket åt i formerna. Där fanns sf-film, kärleksdrama, dramakomedier, historiskt drama och propaganda. En bra blandning om jag får säga det själv. Det jag tar med mig mest från dessa filmer är Chaplins värme, en fantastisk relationsfilm och alla SF-filmers moder. De som känner mig blir nu inte överraskade när jag slår till med en topplista över de sex filmerna.


Topplistan för 20-talet.

6. Battleship Potemkin
Den undvek betyget etta med nöd och näppe på grund av historisk relevans samt en trappscen. I övrigt tråkig och oengagerande.

5. La passion de Jeanne d'Arc
En bra film och högt betyg. Huvudrollsinnehaverskan Falconetti gör en majestätisk insats, men i övrigt är filmen för enkelspårig och inte lika fyllig som filmerna högre upp i listan.

4. The Circus
Charlie Chaplins hjärta är stort. Denna film känns dock som "minor Chaplin". Den saknar den fullständiga känslan, men innehåller några riktigt bra scener och ett mycket starkt slut. Den riktiga hjärtevärmaren återfinnes högre upp i listan.

3. The kid
Nämligen här. Fantastiskt fin liten film om luffaren och hans adopterade unge. Ikoniska scener och en bra handling. Värmen!

2. Metropolis
Dess grandiosa fantastiskhet går inte att bortse från. Alla SF-filmers moder och ett unikum inom film.

1. Sunrise: a song about two humans
En äkta sång om två människor.

Hoppa nu över och kolla in Movies-Noir's sammanfattning av 20-talet och intro till 30-talet. 

The Kid (1921)

Fina gamle Charlie.

Det är lustigt. Jag tror inte att jag har sett denna film. Väl? Jag kom inte ihåg hur den slutade i alla fall. Och jag kom verkligen inte ihåg drömsekvensen där luffaren blir till en ängel och flyger omkring ute ovanför gatan. Men jag kommer ihåg vissa scener så väl att jag måste ha sett dem vid flera tillfällen. Chaplins mest kända filmer och filmscener är en del av vårt gemensamma arv. Det han gjort finns i oss. Jag känner en viss vördnad över det faktumet.

Den ena scenen som jag mest tydligt kom ihåg var när luffaren skjuter undan pojken med benet för att polisen inte ska se att de samarbetar med sin lilla scam, se här. Den andra scenen är när pojken gråtandes bönar och ber efter sin far då myndigheterna ska hämta honom, se här. Chaplins förstfödde son dog just före inspelningen av The kid.

Jag lämnar dig aldrig...

Det är tydligt att detta är en gammal film. Precis som med The gold rush ser de oändligt gamla ut. Chaplin's The Circus ser klart modernare ut. I alla fall i de versioner jag sett. Men både The gold rush och framför allt The kid har fantastiska manus som kompenserar. I The kid spelar Chaplin "the tramp" igen, luffaren med plommonstop, skorna och käppen.

Som med många av stumfilmerna i detta projekt finns det en massa olika versioner av filmerna. Ibland har de olika soundtrack också. Jag såg den korta versionen med musik av Chaplin från 1941. Filmen är bara 50 minuter lång men den är fylld med brahet. Musiken i filmen är suverän. Filmen är rolig, javisst, men framför allt känslig. Den innehåller både humor och allvar. Mamman som lämnar bort sin son. Myndigheterna som kommer och sliter pojken ur armarna på luffaren. "This child need proper care and attention". Det känns som en modern historia. Jag tror bestämt att den där Charlie Chaplin kan sina saker. Vi måste hålla koll på honom och se vad han kan hitta på i framtiden...

Delar upp pannkakorna noggrant

Hey! Har du sett Charlie Chaplins filmer? Har du sett The kid? Ähhh, va tusan. Skärpning. Det är bara att se den. Nej, nej, så är det inte alls. Lovar. Jo. Nej. JA! Gör du det? Bra!

Jag ger The kid fyra oförglömliga scener av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Movies-Noir blev också inspirerad av Chaplin och slog till med The kid.

Metropolis (1927)

The mediator between head and hands must be the heart.

Den mest givna filmen som jag ville se från 20-talet var Fritz Lang's Metropolis. Jag vet inte vilken av alla versioner som finns på dvd som är den som man borde se, men jag valde den långa versionen där man försökt återskapa originalversionen. Filmen klockar nu in på cirka 2,5 timmar. Detta skulle vara en av de mest inflytelserika och ikoniska sf-filmerna. Vad tyckte jag då om detta? Wow, jag älskar den. Den känns helt självklar i ett filmbibliotek.

Redan tidigt i filmen när den futuristiska staden Metropolis visas upp ser vi arkitektur som så ofantligt påminner om den i Blade runner. Eller är det tvärtom?? LOL.

Metropolis

Blade runner

Filmen handlar om kampen mellan den rike industrimannen Joh Fredersen och proletariatet som arbetar i hans fabriker under staden. De olyckliga arbetarna söker tröst och ledning hos den fromma Maria. Joh Fredersen's grymma plan går ut på att lura pöbeln med en ond robot-Maria skapad av den galne vetenskapsmannen Rotwang. Hans plan riskeras dock då hans egen son Freder med hjärtat på rätt ställe kommer arbetarna till undsättning. 

Freder

Joh och Rotwang med robot-Marias innandöme i bakgrunden

Filmen är fantastiskt imponerande. Scenografi och uppbyggda miljöer är en fröjd för ögat. Allt från de rikas exesser uppe i Metropolis till arbetarnas umbäranden i fabrikerna. De håller igång en stor maskin som driver hela staden. Filen innehåller flera psykedeliska scener där arbetarna kämpar mot maskinen, den onda guden, Moloch.

 

Filmens har flera intressanta karaktärer. Joh Fredersen spelas mycket bra av Alfred Abel. Han är den onda men han framställs inte som super evil, mer som kallhamrad och oberörd över andras lidande. Hans son Freder står för samvetet och hjärtat i filmen. Han springer mycket i filmen. Han springer på ett roligt sätt. Maria spelas förträffligt av Birgitte Helm. Den riktiga Maria är en vänlig själ och därmed helt ointressant för mig. Men robot-Maria är mycket underhållande. Som ond robot en ikonisk antagonist som återkommer i sf-film efter sf-film. Jag är glad att jag fått möta en av de första som fanns på film. Kanske den allra första till och med?

Robot-Maria

Robot-Maria lyckas elda upp arbetarna till ett förvirrat uppror till takterna av Marseljäsen. I sin iver till revolution förstör de dock maskinen och åsamkar en översvämning så att alla deras egna barn riskerar gå under. En intressant liten detalj i handlingen. Det är bara Freders heroiska insats som räddar barnen.

Arbetarna på väg in till nästa 12-timmarspass

Definitionen av ett dåligt jobb?

Miljöerna i Metropolis påminner mig mycket av vissa av Isaac Asimov's böcker. Många moderna sf-filmer har uppenbarligen lånat av Metropolis med Blade runner, Dark City och Star Wars som några exempel.

Metropolis

Blade runner

Över 25.000 statister användes i filmen. 500 undernärda barn användes i översvämmningsscenen. Filmprojektet är majestätiskt. På något sätt känns det naturligt att denna film kommer från Tyskland pre-WWII.

Metropolis var en av Adolf Hitler's favoritfilmer enligt imdb. Vidare finner man denna lilla trivia:

Much to Fritz Lang's dismay, Adolph Hitler and Joseph Goebbels were big fans of the film. Goebbels met with Lang and told him that he could be made an honorary Aryan despite his Jewish background. Goebbels told him "Mr Lang, we decide who is Jewish and who is not". Lang left for Paris that very night.

Rotwang's hem, gammeadags i allt det moderna. Varför?

The mediator between head and hands must be the heart.

Jag är lycklig över att ha sett denna sf-klassiker. Filmen var lång men intressant hela tiden. en ovanlig känsla infann sig när jag såg filmen. Det påminde mer om upplevelsen av att läsa en bok. Konstig känsla.

Jag ger Metropolis fyra mekaniska händer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Detta är ett inlägg i projektet Decennier. Hoppa över och kolla vad Movies-Noir har tittat på. Jag tror bestämt att han sett en annan tysk film från 20-talet.

Han har skrivit om Metropolis också.

Sunrise: A Song Of Two Humans (1927)

Bedårande.

Första gången jag hörde om Sunrise: a song of two humans var i podden Filmspotting då Sam och Adam hade med den på sitt stumfilmsmaraton. Killarna var lyriska över filmen och jag blev väldigt nyfiken. Kan detta vara den jag söker?

Filmen är regisserad av tysken F.W. Murnau. Flera framstående tyska regissörer arbetade i Hollywood på 20- och 30-talen. Andra exempel är Fritz Lang och Ernst Lubitsch (vilka båda snart kommer besöka Decennier).

När man pratar om en så gammal film som denna tycker jag att det kan vara relevant att lite kort beskriva handlingen och vilken typ av film det är. Det underlättar för er, mina kära läsare, att bestämma er för om ni vill söka upp filmen i fråga för en tittning. Och jag tror nog att vi kan säga att preskriptionstiden för spoilers har gått ut.

Sunrise: a song of two humans är en förödande vacker kärleksskildring om ett gift par spelade av Janet Gaynor och George O'Brien. Det är dåliga tider och mannen är svart i sinnet på grund av ekonomiska problem. Han har en amorös affär och medryckt i den nya kvinnans löften om ett bättre liv planerar han att mörda sin fru genom att dränka henne ute på sjön. Han vill fly verkligheten och starta om i storstan. Men allt ändras då han och frun igen ser varandra i samma ljus som de såg varandra den dag de gifte sig. De spenderar en underbar kväll tillsammans i storstan, men på väg hem över sjön blir de överraskade av en häftig storm och ekan kapsejsar och frun försvinner i vågorna... Men nej, jag vill inte avslöja allt om handlingen. Se den om du har en chans.

Stumfilm är ju stum som namnet antyder och handling förs inte fram genom dialog som ofta sker i modern film. Här får vi istället följa varje känsla och tanke genom skådespelarnas ansiktsuttryck. Det är helt fantastiskt spännande, medryckande, berörande och vackert att se deras känslor i bild. Det är som den blinde på vinprovning. Övriga sinnen förstärks då ett av dem stängs av. Nu fokuseras allt på de två huvudkaraktärernas skådespeleri. Mästerlig filmkonst.

O'Brien är lysande och hans karaktär går från nedtryckt med nedböjt huvud och tung gång till återuppvaknad sprallighet och charmig. Men jag tycker ändå att Gaynor är snäppet bättre. Den lilla scenen i början av filmen... Hon ser sin man komma in i huset till middagen men när hon hämtat maten har han redan tagit jackan och gått ut igen. Hennes besvikna blick var så lågmält spelad att hennes smärta inte gick att missa. Eller hennes minspel när mannen bjuder ut henne till en båttur på sjön. Hennes genuina glädje över att hans ska ta med henne på utflykt då hon tror att han ser henne igen som han en gång gjorde förr. Efter en så lång tids mörker...

Den lömska kvinnan, ond, nylonstrumpor

Ibland vill jag ha hård actionfilm, hysterisk komedi, fantasieggande sf-film eller ryslig thriller. Men ibland suktar jag helt enkelt efter en ljuvlig kärleksfilm. Sunrise: a song of two humans är ett rent kärleksdrama i sin puraste form. Den smakar mycket, det är sött, fylligt, men också bittert och strävt. Det är inte en film som handlar om inledningen på förhållandet. Sådana finns det allt för många av. Nej, detta är en film om ett par som varit ihop länge, som redan är gifta, och som redan har stött på hårda dagar. Lågan i deras förhållande håller på att falna och den flämtar som stearinljuset i korsdraget. Men om denna film är att lita på finns det hopp. Kärleken kan övervinna allt, till och med vädrets makter.

Detta var med ganska bred marginal den bästa filmupplevelsen hittills från 20-talet. Den får ett mycket högt betyg och den skulle till och med kunna få ett ännu högre betyg vid en återtitt.

Jag ger Sunrise: a song of two humans fyra äkta känslor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har skrivit om filmen vid tidigare tillfälle, kolla här.

I mars 2023 såg jag om filmen och då gav jag den betyget 4+/5. Jag och Måns poddade om den i Shinypodden Filmskolan.

Zombieland (2009)

Tallahassee: Where are you, you spongy, yellow, delicious bastards?

För ett tag sedan var det vampyrer vart man än vände sig. Nu för tiden verkar zombies dyka upp lite var stans. Därför passade det bra att damma av Zombieland härom helgen när Halo var och hälsade på. Jag har sett filmen tidigare men nu skulle den avnjutas på blu-ray.

Det bästa med denna film är att den är så överraskande. Bra. Fortfarande. Den har en störtskön stajl, en salig blandning av svart humor, road movie och en uppenbar lekfullhet i filmskapandet. Den påminner i stilen lite om Scott Pilgrim, en annan film jag hyllar.

Filmens fyra huvudkaraktärer är alla bra. Jesse Eisenberg passar mycket bra som den töntiga nörden med alla sina regler. I denna roll är han perfekt, men jag undrar hur han kommer kunna utveckla sig till mognare roller? Kan han ses som vuxen? Woody Harrelson är filmens stjärna som den våldsamme mördarmaskinen som letar efter en mumsbit.

He swings... Out of the park!

Systrarna spelas av den hypade Emma Stone som är bra men jag känner inte att det klickat för mig med henne. Till sist har vi den lilla knubbiga flickan från Little miss Sunshine, Abigail Breslin. Fast nu har hon växt upp lite.

En gul Hummer.

Gänget passar bra ihop i alla fall och det är ett nöje att följa dem på färden mot nöjesparken. Det är bra att filmen inte bryr sig om att förklara allt för mycket om vad som hänt och än mindre om vad som kommer hända dem efter filmen är slut. Blir de zombiemat eller blir det en uppföljare tro?

Vi hade sett Cabin in the woods om inte min blu-ray-spelare blivit cp och vägrat spela skivan.

Som det blev nu fick vi oss ett gott skratt. Detta är en komedi som håller för flera tittar, den kanske till och med växer då.

Jag ger Zombieland fyra viktiga regler för överlevnad av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Våra fyra hjältar och BM.

406 lite småsugen

En viktig regel

Henkes Best of Soundgarden/Chris Cornell/Audioslave/Temple of the dog

Jag var på konsert med det gamla grungebandet Soundgarden för inte så länge sedan. Det fick mig att bli sugen på att sätta ihop ett blandband med Soundgarden och de övriga banden som sångaren Chris Cornell har frontat. 

Första gången jag blev medveten om honom var från Cameron Crowes film Single. Cornell spelar där rumskompisen till Matt Dillons karaktär. På bilden till höger ser du Bridget Fonda, Matt Dillon och Chris Cornell.

Vedder och Cornell

Cornell var också god vän med sångaren i Mother Love Bone, Andrew Wood. Och när så Wood dog av en överdos heroin gick Cornell ihop med Jeff Ament och Stone Gossard från Mother Love Bone i det kortlivade bandet Temple of the dog som en hyllning till Wood. De bjöd in surfaren Eddie Vedder på några av låtarna. Därefter återgick Cornell till Soundgarden och Vedder, Ament och Gossard startade orkestern Pearl Jam.

Audioslave

Soundgarden startade i slutet av 80-talet och höll på tills de splittrades 1997. Därefter körde Cornell solo ett tag och 2001 startade han bandet Audioslave med bandmedlemmarna från Rage against the machine. På senare år har Soundgarden återförenats.






Bästa skivorna med Cornell på sång är hyllningsskivan till Andrew Wood Temple of the dog, Soundgardens Badmotorfinger samt Audioslaves debutskiva Audioslave.

Jag har blandat låtar lite i ett flöde, vet inte riktigt hur det blev till. Detta är mestadels ganska ösig och hård musik. Lite "arga pojkar" över det hela, men Chris Cornell sjunger så förbaskat bra att det mesta han gör blir gött. Soundgarden är det enda band som kan konkurrera med det bästa bandet som spirade ur grunge-vågen i Seattle, ett band med en numera död sångare, ett band som inte är Nirvana, men mer om dem vid ett annat tillfälle...

Spotify-listan

Från Soundgarden: Badmotorfinger (1991)
1. Rusty cage
2. Outshined
3. Room a thousand years wide

Från Temple of the dog: Temple of the dog (1991)
4. Say hello to heaven
5. Hunger strike (duett med Eddie Vedder)
6. Call me a dog
7. Wooden Jesus

Från Audioslave: Audioslave (2002)
8. Chocise
9. Show me how to live
10. Like a stone
11. I am the highway
12. Bring them back alive

Från Audioslave: Out of exile (2005)
13. Be yourself

Från Chris Cornell: Scream (2009)
14. Scream

Från Chris Cornell singel: You know my name (2006), ledmotivet från Bondfilmen Casino Royale
15. You know my name

Från Chris Cornell: Carry on (2007)
16. Billie Jean (Michael Jackson cover)

Gästspel på Santana: Guitar Heaven (2010)
17. Whole lotta love (Led Zeppelin cover)

Från Soundgarden: Louder than love (1989)
18. Hands all over
19. Loud love

Från Soundgarden: Superunknown (1994)
20. Fell on black days
21. Superunknown
22. Black hole sun

Från Soundgarden: Down on the upside (1996)
23. Blow up the outside world
24. Tighter & tighter

Med Soundgarden från The Avengers soundtrack (2012)
25. Live to rise

Cover by Johnny Cash
26. Rusty cage

Hummingbird (2013)

Stenhård.

Förra helgen var Halo-Patrik på besök från Götet. Veckopendlar-Danne stannade kvar i hufvudstaden och joinade oss under helgen. Det var superhärliga tider. Fredagskvällen visade sig innehålla kopiösa mängder alkohol i sitt sköte och lördagen blev därmed en sömngångardag. På eftermiddagen när revbensspjällen låg på långsam grillning slog vi oss ner i filmrummet för att avnjuta en film. Vi var inte upplagda för något av det tyngre slaget utan vill se en renodlad action, gärna med lite överdrivet våld och kanske ett och annat skämt. Valet föll på Jason Statham i filmen Hummingbird. Ingen av oss visste något om filmen, men mr Statham brukar vara med i actionfilmer så den fick det bli.

Blicken!

Först och främst... Satans vad hård Jason Statham är! Jag börjar arbeta upp en rejäl man crush på den gubben. Han måste vara numero uno valet om man skulle göra en hämndfilm. Han är ju makalöst hård. Jag älskar det. Är han bra? Jag vet inte, men jag tror faktiskt att han har en hel del skills inom skådespeleriet också.

Du fuckade med fel snubbe...

Hummingbird uppfyllde väl inte speciellt bra våra förväntningar. Istället för en Die Hard fick vi en Eastern promises. Statham spelar en före detta elitsoldat på dekis och gatan i Londons mindre angenäma kvarter. Han söker sona för sina brott och hämnd på allt och alla. Detta är inte en munter film. Den visar upp en mörk och rå baksida av det moderna samhället. Den sidan av samhället där man inte vill att sin dotter ska hamna...

Ehhh... Usch.

Filmen är helt ok, den är faktiskt sorglig och överraskande berörande. Den är bra gjord och känns mycket realistisk rakt igenom. Som du ser på bilderna jag lagt in är den snygg som satan. Det är ett regnigt London vi möter. Svart blöt asfalt blänker vackert i neonljus... Samtidigt når den inte upp till en film som Eastern promises trots många likheter. Extremt många likheter faktiskt. Hummingbird tar, med rätta, sig själv på så stort allvar att den förlorar all form av lust med actioninnehållet. Den är avskalad och nedtonad och den påminner mig ganska snart om de så ofta trista BOATS-filmerna. Detta skulle mycket väl kunnat vara en sådan film.

En av filmens hemskaste scener...

Statham är dock mycket stabil. Det finns en scen där han besöker en italiensk familj i en restaurang och då är han helt bananas stenhård. Nämnde jag att han är hård? Jag gillade filmen en hel del, men den orkar inte ända upp till fyran.

Jag ger Hummingbird tre flygfärder från terrassen av fem möjliga.

Betyg: 3/5