TRON: Legacy (2010)

Out there is a new world! Out there is our victory! Out there is our destiny!

I lördags kväll var jag bjuden på middag hos min gode vän Per. Jag fick i uppdrag att ta med en film som passade både för de vuxna och barnen. Valet blev helt plötsligt mycket enkelt. Jag hade ju "Tron: legacy" liggandes hemma inplastad och fin. Det var en överraskningsgåva från Fiffi och nu var det dags!

Efter middagen (wokade grönsaker med kyckling) slog vi oss ner framför plasman i familjens tv- och filmrum. Jag var spänd av förväntan, och lite nervös inför de övrigas reaktioner. Not to worry. Freja och Alex var överlyckliga över valet. Per är dock en gammal gubbe och han brukar gilla traditionella thrillers mer än fantasifulla filmer. Själv visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig eftersom jag varken sett den gamla kultfilmen från '82, eller är speciellt påläst i ämnet. Jag hade inte ens sett trailern till denna film. När dessutom Fiffi rankat den som bästa filmen från förra året var förvirringen total. Mycket spännande.

Vi kastade i oss det röda pillret och dök ner i hålet. Rakt in i en fantastisk värld. Efter en normal introduktion av karaktärer och bakgrundsstory tog filmen oss snart in i den programmerade världen. Och därinne blev allt så vackert. Vi lät underhållningen skölja över oss. Jag tror jag satt lätt framåtlutad i fåtöljen i minst en halvtimme innan jag sjönk tillbaka mot ryggstödet igen. Den rutiga tredimensionella världen var mycket snyggt gjord, men ack så tvådimensionell. Jag insåg mycket snart att denna film skulle man ju sett i 3D. Motorcykelscenerna måste ha varit magiska...

Filmen påminner uppenbarligen en hel del om en annan modern klassiker om ett nät, och vissa av de filosofiska undertonerna återfinns här också. Men filmen är en aning lättare trots allt, och mer ren underhållning än en lektion om människans medvetande och fria vilja.

Jag tyckte att alla skådespelare skötte sig bra. Jeff Bridges är som alltid en favorit, gammal som ung! Jag gillade också Michael Sheen i rollen som Castor.

Nu undrar jag om jag ska se den gamla "Tron" från 1982 eller ej? Det vore ju trist om originalet bara är en blek kopia av kopian! Jag tror att filmen i rätt antal dimensioner hade fått ett högre betyg av mig, ett snäpp högre i alla fall, men nu ger jag den tre gamla lojala program av fem möjliga.

Betyg: 3/5


PS, Tack Fiffi för den trevliga presenten...

The Tourist (2010)

You're ravenous.

Fredag kväll och stor trötthet efter en lång arbetsvecka. Då passar det bra med en lättsmält underhållning från drömfabriken i Hollywood. Jag plockade fram en go actionkomedi, "The tourist" med Angelina Jolie och Johnny Depp i huvudrollerna. Men, vänta nu. Actionkomedi? Det visade sig snart att det var lite falsk marknadsföring i spel här. Filmen består av 70% romantik, 20% komedi och 10% action, ungefär.

En man och en kvinna möts på ett tåg. En internationellt eftersökt ekonomisk brottsling. Förvecklingar. Springa på takåsar i Venedig. Snubbla och putta i en polis i vattnet. Kärlek vid första ögonkastet. Underhållningen tar aldrig slut.

Angelina Jolie är otroligt vacker. Det är helt klart en fördel med filmen. Tyvärr är det inget kallt klimat och Angelina är mer påklädd än avklädd. Hon är mer klassiskt vacker än sexigt het här.

Hennes motspelare finns det mer att berätta om. Till en början spelade Johnny Depp sin amerikanske mattelärare från mellanvästern nedtonad och sansad. Jag började få upp hoppet att Depp faktiskt skulle försöka sig på att spela en annan roll än den han levt i de senaste åtta åren. Men en bit in i filmen antyds att han fortfarande lider av sjukdomen Carribeanis Piratitis. Det är någon form av fågelsjuka, tror jag. Jag börjar bli rejält trött på den mannen. Just stop! No, stop! Stop!

Ibland kan man roa sig med att byta ut skådespelare i tanken. Tänk om Johnny Depp bytts ut mot John Cusack i denna film. Quelle spectaculaire! Han skulle kunna spela den lite lätt bortkomna turisten mycket bättre och ändå lyckas porträttera honom som trovärdig. John har den gravitas som krävs för rollen.

Nåväl, ingen idé att analysera sönder en dussinfilm som denna. Den fyllde sin funktion perfekt under fredagskvällen. På lördag morgon var den som förväntat (nästan) helt glömd.

Jag ger "The tourist" två agenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Curb Your Enthusiasm - Season 3 (2002)

I have something struck in my throat.

Tredje säsongen är bättre och framför allt jämnare än de tidigare. Jag tycker att Larry har hittat tonen för serien nu. Säsongens övergripande handling är den om restaurangen som Larry, Jeff och några kändisar ska starta och deras problem att hitta en tillräckligt bra kock som köksmästare.

Larry finner sig som vanligt i knepiga situationer som skulle kunnat undvikas, men med hans sedvanliga otaktkänsla och envishet driver honom själv och hans omgivning till konflikt. Cheryl är titt som tätt den som blir lidande av hans misstag.

Säsongens avslutning är riktigt bra, jag tycker att andra halvan av säsongen är serien bästa hittills. Inget enskilt avsnitt sticker ut, men om jag ska nämna något över de andra väljer jag Episode 8 "Krazee-Eyes Killa" där Larry blir vän med Wandas fästman och senare ovän med densamme, en rappare med speciell smak för kvinnor.

Nu börjar serien ta sig ordentligt vilket är ett perfekt tillfälle att ta en liten paus.

Betyg: 3/5

Brutt. (2011)

Jag fick ett mail för en tid sedan från Jimmy Johansson, en ny svensk filmskapare. Han undrade om jag ville revya hans senaste film "brutt.". Jättegärna. Sådana initiativ måste givetvis uppmuntras. För ett tag sedan såg jag filmen. Jag kan med blandade känslor låta meddela att jag sett hela filmen. Av respekt för ungdomlig skaparglädje stängde jag inte av filmen i förtid.

Filmen börjar med fyra killar som sitter runt ett bord på det lokala haket. Jimmys dialog och stil blinkar frenetiskt mot mästaren Quentin Tarantino. "brutt." är en film där en hel drös filmstilar och teman blandas, likt som i Tarantinos tidgare filmer. Här får vi allt från action, drama, kannibalfilm, porrfilm, absurd humor och så vidare. Tyvärr räcker det inte att slänga in en massa olika stilar och chockerande scener för att det ska bli "smart" och "coolt". Anledningen till att jag älskar Tarantino är inte så mycket för exakt vad han gör i sina filmer utan hur han gör det, dialogen, karaktärerna, blandningen av genres osv. Jag tror att tanken fanns att efterlikna mästarens stil, men det lyckades inte. Trist nog upplevde jag dialogen som stel och framför allt tråkig. Det får vara hur dåligt som helst, bara det är roligt åtminstone! Jimmy har mejslat ut sina karaktärer väl, vilket är mycket bra, men skådespeleriet är så stelt att karaktärerna inte får den charm eller karisma som behövs för att vi i publiken ska känna sympati, igenkänning eller hänförelse.

Det hade varit allt för lätt för mig att kritisera Jimmys talang, speciellt efter inledningsscenens dialog, men precis som att det är totalt oförlåtligt att kritisera ett barn som lär sig att gå som talanglös, avhåller jag mig från denna dödssynd och siar intet om Jimmys framtid som filmskapare. Vem vet, barnet som just nu lär sig att gå kanske växer upp och vinner Stockholms maraton en dag!

Som den inkännande läsaren redan säkert uppfattat var jag inte speciellt imponerad av "brutt.". En film är en film är en film. Det finns inga fribiljetter hos Fripps Filmrevyer. Sorry. Det finns ingen gråzon eller relativa betygsskalor hos mig. En film är en film. Detta var den sämsta film jag sett. Lyckligtvis var den kort.

Jag ber "brutt." en harmonisk studentexamen av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Curb Your Enthusiasm - Season 2 (2001)

Do you want me to finish you off?

Andra säsongen av "Curb your enthusiasm" har en story arc där Karry och Julia Louis-Dreyfus pitchar en ny sit-com som löst bygger på Julia's situation efter Seinfeld-succén. Duon letar efter ett lämpligt tv-bolag att arbeta med. Inte ett enda bolag funkar på grund av en uppsjö av orsaker som politiska åsikter, stulna räkor, omoraliska affärer, dockhårklippning och manschauvinistiska kommentarer, för att räkna upp några.

Jag tycker serien är klart bättre denna säsong då Larry är lite mindre extrem i sin bångstyrighet och därmed blir de komiska situationerna aningen mer realistiska, just precis så mycket att humorn blir glimrande istället för svulstig.

Det bästa avsnitter är episode 8 "Shaq" där Larry får omvänd karma och helt plötsligt klarar sig ur alla möjliga potentiellt katastrofala situationer. När karman vänder blir allt som vanligt igen. Ebb och flod i flytet för Larry illustreras av vattenstänken från två olika bilar. Mycket underhållande.

Dessutom måste jag nämna säsongsavslutningen där Larry, Cheryl och Cheryl's spåkvinna alla lär känna Jeff's massös. Hehe.

Betyg: 3/5

Curb Your Enthusiasm - Season 1 (2000)

Jeff Greene: Larry? He's a victim of circumstances.

Seinfeld är ju en av de bästa tv-serierna som finns. Det är sen gammalt. Männen bakom "Seinfeld" var Jerry Seinfeld och Larry David, en neurotisk jude från New York. Karaktären "George" var till stor del baserad på Larry David. "Curb your enthusiasm" är en komediserie i dokumentär form om Larry's liv i Los Angeles.

Larry är en komiker som inte kan undgå att hamna i trassel och högst förödmjukande situationer. Detta beror på att han är egocentrisk och pompös, och han beter han sig frekvent som en imbecill. Det blir ibland kul. Allt som oftast är det hans fru Cheryl som blir lidande av hans idioti.

Trots att jag hade tänkt mig att se senaste säsongen av "Friday Night Lights" fick jag "Curb" på hjärnan. Det var som att en röst sa åt mig "Must watch Curb". Okey då.

Första säsongen är ganska dålig helt enkelt. Jag kan lyfta upp två bra avsnitt. Det första är Episode 6 "The wire" där Julia Louis-Dreyfus dyker upp och Larry och Cheryl kämpar mot grannarna från helvetet. Det andra avsnittet som är kul är Episode 7 "AAMCO" om ett vad mellan Larry och Cheryl.

Egentligen är HBO specialen som ligger med som extramaterial på dvd-erna säsongens bästa material. Det är en dokumentär om hur Larry förbereder sig inför en come back till stand up scenen.

Jag kan inte vänta att få se mer om Larrys otursförföljda liv.

Betyg: 2/5

The Fifth Element (1997)

Leeloo: Ecto gammat!

Ahh! Vad härligt det är att se om kära gamla favoritfilmer. Visst, det är kul att se nya filmer, men inget går upp emot att återbesöka de gamla guldkornen från förr. "The fifth element" är en av dem. Denna film har allt! Bruce Willis som hjälten. Ian Holm som den förvirrade prästen. Gary Oldman som filmens onde man, en blandning av hans egen Stansfield och Dr. Eldon Tyrell. Vi har en hysterisk Chris Tucker som Ruby Rhod och sist men inte minst... Luke Perry. Nej skämt åsido, Milla Jovovich som Leeloo Minai Lekarariba-Laminai-Tchai Ekbat De Sebat.

Leeloo

Gary Oldman men den lustiga plastdetaljen i pannan.

Ruby Rhod

"The fifth element" är en blandning av en massa genrer. Det är en action men också en komedi. Den är en sci-fi flick men också en fantastiskt romantisk film. Bruce Willis och Milla Jovovich har en mycket bra personkemi. Brucan lånar en del från hans mästerliga John McClane och den andra delen från Butch Coolidge och då blir det så dj-a bra. Jag älskar hela denna film, allt från inledningen med den sömniga pojken som håller upp det blänkande fatet till Korben Dallas lunch med den kinsesiske "take home"-matgubben, från Ruby Rhod's niceande med flygvärdinnan till den blå divan med den pirrande sångrösten.

Det är ingen idé för mig att beskriva handlingen, du har säkert redan sett filmen. Eller hur? Va, inte det? Hyr den, köp den, ladda den. Se den.

Leeloo: Danko

Leeloo: Leeloo Dallas mul-ti-pass

Jag ger "The fifth element" fem element av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, för de som inte pratar Monascheiwans...
ecto gammat = never again, without my permission

Varsity Blues (1999)

I raised you to be a winner, so dammit boy, win! 

Det finns en hel del sportfilmer som handlar amerikansk fotboll. När "Varsity blues" gick på en filmkanal här i veckan fastnade jag framför den och kunde inte slita mig. Filmen utspelas i Texas där vi får följa några killar och tjejer på high school. Laget har en despotisk coach som spelas av Jon Voigt (Bratz). Eller överspelas ska tilläggas. Filmen är inte speciellt bra egentligen, den har fler svagheter än styrkor men den var underligt underhållande. Den påminner i handling och ton väldigt mycket om verkligheten bakom "Friday Night Lights". Jag har ju läst boken, sett filmen och ser på den pågående tv-serien. De har fångat precis samma känsla i samhället, en håla i Texas där fotbollen betyder allt.

In America, we have laws. Laws against killing, laws against stealing. And it is just accepted that as a member of American society, you will live by these laws. In West Canaan, Texas, there is another society which has it's own laws. Football is a way of life. 

Filmen har en hel del kända ansikten. James Van Der Beek från Dawson's Creek spelar huvudrollen. Hans flickvän spelas av den heta Amy Smart från After School Special. Lagkompisar spelas av Paul Walker (Fast & Furious) och Scott Caan (Ocean's Eleven). Ali Larter som spelar den dubbla i "Heroes" gör här sin debut. Hon spelar en cheerleader som byter pojkvän när laget byter starting qb.

Handlingen och de överflödigt övertydliga karaktärerna är kasst i denna film, men jag gillar match-scenerna skarpt. I vissa sportfilmer skiter de helt i att visa relevanta sportscener, men icke här. Dessutom var det festligt att läsa den svenska översättningen av fotbollstermerna. Det är alltid svårt att översätta "turn over" och andra typiska uttryck från den stora sporten.

Jag blev hyfsat underhållen av denna film, men den får ändå bara två touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För en uppfriskande diskussion om en annan film om den stora sporten, hoppa vidare till Fiffis Filmtajm.

Blood Simple (1984)

I ain't done nothing funny.

Joel och Ethan Coen's första film "Blood simple" har kallats en modern film noir. Min kompis Frans har redan konstaterat att det är en film-genre som antagligen inte passar mig så bra. Men eftersom detta länge varit ett gigantiskt hål i min filmutbildning ville jag gärna se den omtalade debuten från bröderna.

Filmen är ett drama mellan fyra huvudkaraktärer. Marty (Dan Hedaya) är en dryg manschauvinistisk barägare i Texas. Hans fru Abby (Frances McDormand) och bartendern Ray (John Getz) har en affär. Ray är en enkel och hyvens kille. Abby är på glid, det är oklart hur många affärer på sidan hon haft. Till sist har vi den sliskige privatdetektiven Loren (M. Emmet Walsh). Marty anlitar Loren för att skugga sin fru och få fram bevis för hennes otrohet. När han sedan få det börjar förvecklingarna veckla ut sig. Marty vill ha hämnd på Ray och Abby, Loren har en egen plan och Ray försöker rädda Abby. Svettiga män i lustiga hattar som bråkar om en femme fatale. Här har vi en film noir, eller i detta fall en neo noir.

Bröderna Coen har fått till en riktigt spännande och bitvis underhållande thriller. Mycket av miljöerna, tempot och vissa scener påminner om "No country for old men" som de gav oss 2007. I denna film använder de sig dock av musik. De har en svart och lågmäld humor i sina filmer. I "Blood simple" är det framför allt absurd och grotesk humor. Vissa scener vet man inte om man ska skratta eller gråta åt.

Det finns filmer som inte behöver en avancerad handling, filmen lever istället på dialogen, karaktärerna eller bara en skön stämning. Film noir definieras och identifieras dock av sin typiska handling. Jag kan väl tycka att handlingen i "Blood simple" är lite väl... simpel. Frances McDormand's Abby är den enda karaktären jag kände något för. Skådespelarna gjorde sitt jobb väl, men de tre manliga karaktärerna var antingen direkt motbjudande eller bara menlösa.

Jag är glad att jag såg filmen, den är lätt att se, men jag tycker nog att dess rykte var något missvisande. Det är en helt ok film men inget mästerverk enligt mig. Jag ger "Blood simple" tre zippo-tändare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Top 10 films of 2010

 

Här kommer äntligen min lite lätt försenade Topp 10-lista från 2010. Jag har sett drygt 65 filmer och vaskat fram de tio bästa filmerna jag sett från 2010. Mycket nöje...

Uppdaterad den 24:e mars 2014, adderat Harry Potter and the Deathly Hallows part 1 på plats 3 och tog bort Remember me från listan.

10. Love & other drugs

Ytterligare en överraskning. Detta är inte en romantisk komedi. Anne Hathaway imponerar.

9. Scott Pilgrim vs. the world

Underhållande.

8. Toy story 3

Mästerligt slut på trilogin.

7. The social network

Intressant. Jesse Eisenberg vinner över Michael Cera.

6. Inception

Nolans drömfilm är drömlikt fantastisk. 

5. Kick-Ass

Mest underhållande från 2010. Nic Cage och Chloe Moretz kickar ass.

4. Black swan

Aronofsky levererar igen. Nathalie Portman vinner oscar, men Mila Kunis är charmigare.

3. Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1

Den bästa Harry Potter-filmen växte något otroligt vid andra titten. Långsam och fokuserad på karaktärsutvecklingen är detta lugn inför avslutningens storm briljant.

2. Winter's bone

Långsam vacker thriller. Oliiidligt spännande. Teardrop möter sitt öde utan att blinka.

1. Never let me go

Obehaglig. Förunderlig. Vemodig. Fantastisk.

   

Hedersomnämnanden: Remember me, Red, Blue Valentine, Greenberg, Restrepo och Edge of darkness

Roger Waters The Wall - Globen, Stockholm (2011)

Roger Waters The Wall, Globen, Stockholm onsdagen den 4:e maj 2011

Konserterna hopade sig i veckan. Roger Waters framförde sin rockopera "The Wall" på Globen och jag var där. Waters var den kreative gubben i det största rocksymfoniska bandet genom tiderna - Pink Floyd.

Another brick in the wall, part 2

"The Wall" handlar om Roger Waters alter ego Mr. Pink Floyd. Hans far dödades i andra världskriget, han växte upp med en överbeskyddande moder och sadistiska brittiska lärare. I ung vuxen ålder började Roger/Pink distansera sig från vänner, flickvän och publik. Roger började bygga en mur runt sig, en mur för att stänga ute allt det onda i världen. Det hela kulminerade i att Roger under en show i Montreal 1977 gick fram och spottade ut i publiken i avsky för massorna som utan egen "vilja" följde rockstjärnorna, som om de vore del av en fascistisk rörelse. Roger åkte hem och skrev klart "The Wall", en rockopera och ett dubbelalbum.

Mother

Som gammal "die hard" Pink Floyd fan (värdig spott från Roger), var det givet att ta chansen att se eposet live men mina förväntningar på konserten var tämligen låga. Jag har sett återstoden av Pink Floyd live och de är grymma. Roger Waters hoppade ju av 1983. Jag har också sett Waters live i början av 2000-talet och den konserten var mycket bra. Han spelade till och med en låt från Animals! Ändå kände jag att detta kunde bli ett magplask.

Young lust

Don't leave me now

Don't leave me now

Showen börjar med en scen med delar av en mur uppbyggd ute på sidorna. Under "Another brick in the wall, part 2" börjar sedan muren byggas. Brick by brick. Under hela första "skivan", dvs första halvan av showen byggs muren för att vara helt komplett vid mittpunkten.

Slutet av bygget

Paus i mitten av showen. Muren komplett.

Under andra halvan av showen spelar bandet bakom muren. Bilder projiceras på muren och en och annan musiker står framför eller uppe på muren för framträdanden.

Hey you

Hela showen är en enda lång vädjan om fred. Roger har fått kraftiga sår i själen från sin fars död i kriget. Han har nu uppdaterat showen med bilder och budskap från dagens krig. Bring the boys back home.



@1.07 detta fick den lille pojken Roger aldrig uppleva...

Comfortably numb

Hur var det då? Helt otroligt bra faktiskt. Jag var helt chockad över hur stark showen var. Blev tårögd vid tre tillfällen, en blandning av nostalgi och vemod över det som visades på muren. Ljudet i Globen var utmärkt. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Det var ett mäktigt och maffigt ljud. De spelade mycket högt så att det kändes i magen. Men ändå en klar ljudmassa. Till det kör Roger som vanligt med surround så att man hör störtande flygplan och attackhelikoptrar flyga genom lokalen kors och tvärs. Hans band var kompetenta, även om ingen kan återskapa David Gilmour's magi på gitarren. Anders njöt av solot i Comfortably numb. Vi roades alla av den radiostyrda (!) uppblåsta grisen som svävade omkring över publiken i slutet av konserten.

The show must go on

Tilll sist kom då "The trial" med domen: Tear down the wall, tear down the wall. Och så rivs hela muren. Bokstavligen. Otroligt hätfigt. Sista låten "Outside the wall" spelas akustiskt framför rasmassorna (tårfylld igen). Fantastisk fin sista bild av den fria lilla flickan...

Outside the wall

Kicking And Screaming (1995)

Cookie Man?

Så var det dags för andra träffen i Filmklubben. Andra träffen! Nu börjar det likna något. Vanessa, Marlene, Nathalie och Johan sammanstrålade hos mig i torsdags kväll. Vanessa gjorde god pastasallad och hade med ljuvliga ostar. Till detta drack vi en Chateau Prat-Majou-Gay som Nathalie tagit med. Till ostarna bjöd jag på portvin. Gott.

Till maten diskuterade vi ivrigt de fyra nominerade filmer som jag tagit fram. "Kicking och screaming" vann en stenhård finalröstning trots att undertecknad hårt lobbade för "Hedwig and the angry inch".

Valet föll allstå på Noah Baumbach's debutfilm "Kicking and screaming" från 1995. Filmen handlar om fyra killar sommaren och hösten efter de gått ur college. De filosoferar om livet, vidare studier på universitet och meningen med livet. De pratar om fortsättningen av livet, men de vågar/orkar av olika anledningar inte ta steget. Dialogen är mycket intellektuell och till del lite konstruerad. Baumbach kanske kan bli en arvtgagare till Woody Allen, men i denna debutfilm har han inte lyckats till fullo med en flytande och naturlig dialog. Filmen känns mer som ett provskott inför hans lysande film "The squid and the whale". Båda filmerna är troligen högst personliga, nästan biografiska. TSatW är uttalat biografisk. I SaK är hans alter ego något äldre, men den akademiska fadern och föräldrarnas skilsmässa återfinns i denna film också.

"Kicking and screaming" är en pratig ensemblefilm och den lever mycket på sina karaktärer och skådespelarna. Filmen är mycket underhållande och det finns en hel drös underbara citat från filmen, varav många återfinns på omslaget på Criterion Collection-utgåvan vi tittade på. Det är mestadels lite okända skådespelare i filmen. Den mest kända är kanske Eric Stoltz som en äldre övervintrad student som arbetar som bartender och sprider filosofiska kommentarer runt sig.

Chet: How do you make God laugh? Make a plan.

Annars är nog favoriten i filmen Otis, spelad av Carlos Jacott. Hans neurotiska men smarte figur skulle passa i vilken Woody Allen-film som helst.

Otis: It looks like a chicken wing or a cheese fry.

Filmens röda tråd är huvudperson Grover's (Joah Hamilton) bitteljuva förhållande med sin flickvän Jane (Olivia d'Abo). Hon har flyttat till Prague för att studera till författare. Jag är en "sucker" för dessa omöjliga kärleksförhållanden och trots att jag var ute på villovägar förstod jag till slut hur det hängde ihop och kärlekshistorien är fin.

Grover:  Prague... you'll come back a bug...

Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "

En sak som jag slogs av när jag såg filmen är att den påminner om stämningen och miljön i Donna Tartt's "The secret history". Det är en av de bästa böcker jag läst och denna film har lite av samma känsla. Karaktären Max (Chris Eigeman) har ärvda pengar och alla fyra kompisar bor i hans hus (jmf Francis). Max är cynikern i gänget och den som driver dialogen framåt.

Max: I'm nostalgic for conversations I had yesterday. I've begun reminiscing events before they even occur. I'm reminiscing this right now. I can't go to the bar because I've already looked back on it in my memory... and I didn't have a good time.

"Kicking and screaming" var långt ifrån fulländad och regissören kommer senare i karriären att göra bättre filmer, men den hade en skön känsla och en dialog som är värd ett återbesök vid tillfälle. Jag ger filmen tre starka universitetsstudenter av fem.

Betyg: 3/5

Lykke Li - Cirkus, Stockholm (2011)

 

Lykke Li live på Cirkus, Stockholm måndagen den 2:a maj 2011.

You're gonna get some.

I tisdags var jag och Lars-Ola på konsert igen. Lykke Li är ute på turné där hon promotar sitt andra album. Vi såg henne redan i november då hon var ute på en liten uppvärmningsturné och landade på Kägelbanan på Söder. Se den revyn här.

Denna gång spelade hon på Cirkus, en något större lokal. Vi tog plats ca tio meter från scenen, inte lika nära som förra konserten, men nära nog ändå. Bandet och hela showen var nu mera tajt. Ljudet var också mycket bättre, både högre och totalt sett maffigare. När bandet och Lykke drog igång de mer ösiga låtarna blev det ett ofantligt tryck. Man dansade, det gick inte att inte.

Konserten började maffigt med att hela scenen fylldes med tjock rök. In på scen kom sedan det vanliga bandet och till sist Lykke i sina svarta kläder, med nylonstrumpor med gummitrosorna (?) utanpå. Hon bar samma skjorta/kappa som tidigare. Eller är det en klänning som är öppen framtill? Oklart. Denna gång hade hon en svart slöja över huvudet. Hon tog på och av slöjan under konserten. Hennes scennärvaro är enastående och publiken följer hennes minsta rörelse. Under de lugna innerliga låtarna är det stilla, och nästan sorgset. Då känns det nästan som det är något religiöst över framträdandet. Men en hel del partier är ösiga som om vi vore på en modern nattklubb med en extatiskt dansande Lykke med trumpinnarna vinande och dunkande på det tredje setet trummor. Jovisst i många låtar har hon två trumslagare. Goa grejer det.

Spelningen var ganska ojämn. De bästa partierna var helt otroligt bra, tex partiet med "I know places" och "Little bit" eller den avslutande "Get some". Men sedan var vissa partier inte alls lika intensiva. Jag tror hon skulle vunnit på att arrangera om i låtlistan och kanske köra en lugnare första del och en mer ösig andra hälft. Dessutom skulle hon gärna ha spelat lite mer av The Knife's "Silent shout". Hon borde ha fyllt ut konserten med den och någon av de andra coverlåtarna hon ibland kör.

Som vanligt med Lykke Li blev det en bra konsert. Hon är en häftig artist. Och snygg.

Hon ska åka på turné i USA nu, men sedan dyker hon upp på några festivaler i Sverige i sommar. Gå och se henne om du har chansen. Jag kommer kanske se henne igen på Popaganda i slutet av augusti.

Setlist:

1. Jerome
2. I'm good, I'm gone
3. Sadness is a blessing
4. Paris blue
5. I follow rivers
6. Dance, dance, dance
7. Made you move
8. I know places
9. Little bit
10. Love out of lust
11. Silent shout (The Knife cover)
12. Rich kids blues
13. Until we bleed (Kleerup cover)
14. Get some
15. Youth knows no pain
16. Possibility
17. Unrequited love