Black Swan (2010)

I had the craziest dream last night about a girl who has turned into a swan, but her prince falls for the wrong girl and she kills herself.

Jag har gått och skjutit på revyn om "Black Swan" ett tag nu. Filmen har fått några dagar på sig att sätta sig i sinnet. Det var i tisdags jag och Vanessa gick och såg filmen på bio. Jag är otroligt glad för att jag såg den på stor duk. Det blev en mycket stark upplevelse. Vi var båda ospoilade när vi såg filmen och den visade sig vara mycket spännande. Jag visste inte att det var en thriller! Min upplevelse var lite lik den terror jag genomled när jag såg den förträffliga thrillern "Jacob's ladder" i Uppsala i början av 90-talet. Den gången hade jag träningsvärk i magen dagen efter. Riktigt så illa var det inte denna gång, men lite liknande. Den maffiga och vackra musiken kombinerat med de obehagliga ljuden som vävs in i filmen under andra halvan fick oss båda att ryckas med i spänningen. Quelle spectaculaire!

"Black Swan" är helt klart en av de bästa filmerna från 2010. Jag är en stor fan av Darren Aronofsky. Hans "Pi" är konstig, "The Fountain" såg jag två gånger på filmfestivalen, "The Wrestler" och Mickey Rourke's återuppståndelse var fantastisk (tala om "dust in the teater"), och nu "Black Swan". "Requiem for a dream" har jag inte sett än. Den står i filmhyllan och blänger på mig. Jag har hört så mycket om den filmen att jag blivit blockad. När är det rätt tid att se en sådan film??

Darren Aronofsky har en förmåga att förhäxa mig. Jag kommer helt in i hans filmer. Detta hände nu igen med "Black Swan". Jag antar att de flesta redan sett filmen så jag ska tillåta mig några antydningar till spoilers nedan. Sluta läs nu om du vill förbli ospoilad, något som jag kan rekommendera om du inte sett filmen.

Stämningen i filmen är filmens viktigaste tillgång. "Black Swan" är vacker och hemsk, hemskt vacker. Svansjön är en sagolik fantasi och dess musik är magisk. Filmens ljudeffekter är mycket suggestiva. När Nina sjunker djupare in i sin schizofreni hör man hennes svarta jag fnittra, man hör hennes vingar flaxa och som i en klassisk opera hör man dova hotfulla toner när den svarta äntrar scenen.

Vi får tre mycket bra rollprestationer. Natalie Portman vann ju en oscar för sin rolltolkning. Grattis. Hon är den starkt hämmade Nina, full av outlöst sexuell frustration. Hon spelar minst två roller, fyra om man räknar in hennes karaktärer i baletten. Hon spelar en karaktär som spelar karaktärer som hon tror att omgivningen förväntar sig av henne. Nina spelar roller för sin mor och för sin lärare. När hon är sig själv är oklart, kanske bara i slutet? Som en kontrast, och vilken kontrast sedan, har vi Mila Kunis i rollen som Lily. Hon är otroligt härlig. Jag tror jag är kär. Igen.

Filmens kanske allra intressantaste karaktär spelas av Barbara Hershey. Hon spelar Nina's förtvinade mor Erica, som om hon vore tagen ur en gammal skräckfilm (det är en djävul i barnet!). Hon är verkligen suverän i filmen. Otäck!

Vincent Cassel i rollen som Thomas har fått en del kritik för sin tolkning. Jag kan hålla med om att han inte kommer upp i den nivå av karisma som historien kräver. Dessutom är det hans karaktär som hela tiden håller på och berättar muntligen vad filmen handlar om. Detta är ett problem med filmens manus. Som Adam och Matty alltid tjatar om i Filmspotting: "show the story, don't tell the story".

Jaha, vilket betyg får då denna thriller? Jag pendlade länge mellan fyra och fem. Men jag nöjer mig med fyra mycket starka svarta svanar av fem. Gå och se filmen, gå och se den på bio!

Betyg: 4/5