Eat Drink Man Woman (1994)

Aha, sista filmen i Filmskolan vårterminen 2023. Det känns bra att avsluta med denna film från Ang Lee. Det står på affischen att detta är en komedi men jag såg den mer som ett drama.

Äldre man, en stjärnkock nära pensioneringen, har sina tre vuxna döttrar boende hemma hos sig fortfarande. Familjens tradition är att pappan bjuder på en magnifik söndagsmiddag varje vecka.

Det är mellandottern filmen handlar om tror jag. Hon känner vill flytta hemifrån då hon känner sig kvävd av pappan. Han har tvingat henne studera och ta fint jobb på flygbolaget istället för att följa i faderns fotspår och bli kock själv. Hon är olycklig i sin roll.

De två andra döttrarna verkar mer nöjda med situationen och därmed blir det såklart de som flyttar ut med varsin respektive boyfriend. 

Dråpligheter förekommer, men också en gammal vän dör och de flesta i filmen har något eller annat besvär att ta hand om. Vi åskådare bjuds på en helfestlig överraskning i slutet av filmen. Just slutet, de sista trettio minuterna ungefär är filmens styrka. Den avslutas mycket fin. Inledningen är splittrad och upplevs frenetisk på ett oskönt sätt. Säkert helt enligt regissör Lees tanke, vi förlöses i slutet av filmen tillsammans med mellansystern.

En fin film.

Betyg: 3/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Yeelen (1987)

 

Yeelen är en skum film från ett så ovanligt filmland som Mali i västra Afrika. Den handlar om Niankoro (Issiaka Kane), en ung man som jagas av sin fader för någon upplevd skymf. Det största problemet är att männen i släkten är magiker och fadern är en stark sådan, oövervinnelig. Niankoro reser till sin farbror för att få hjälp.

Filmen är snyggt filmad i varma färger från gränslandet mellan Sahara och landet söderut. Handlingen kommer från gamla sägner från området och den känns genuin. Vår hjälte Niankoro är en ståtlig yngling och han bemästrar också magi som att starta eld lite var som helst utan att röra sig och att få andra människor att bli orörliga, frysa till på platsen.

Filmen är enkel om man tittar på specialeffekter (saknas i princip) men desto mer spännande om man tar den som en gammal saga. Filmen påminner mig om spagettiwesterns, Buffy-avsnittet Restless samt David Lowerys The Green Knight.

Det var ibland svårt att hänga med i dialogen då det pratades två lokala språk som kändes mycket långt från vår språkgren och textningen var knapphändig ibland. Men roligaste repliken kom ändå efter att Niankoro förfört kungens yngsta fru: "My cock betrayed me." Såklart den gjorde! Nakna bröst och allt...

Allt som allt en helt ok filmupplevelse och kul med annorlunda!

Betyg: 2/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Filmskolan: Yeelen

Kära vänner, vi har nu kommit fram till sista avsnittet av Filmskolan. I detta femtonde avsnittet pratar vi om de två sista filmerna samt avslutar hela säsongen med traditionsenliga topplistor!

Filmerna som avhandlas är:

• Yeelen (Souleymane Cissé, 1987)
• Eat Drink Man Woman (Ang Lee, 1994)

Efter filmsnacket bjuder Måns och Henke på varsin top-5 över bästa filmer från Filmskolan. Henke valde att lista top-5 osedda filmer, men slänger också in en bonuslista med top-5 filmer som han sett förut.

Vi tackar alla gäster från säsongen samt alla lyssnare och era fina kommentarer (både här på bloggen och irl).

Nästa vecka blir det ett avsnitt av Shinypodden Special då Henke och Niklas kommer snacka om musikåret 1973. Ett nytt inslag i podden!

Om två veckor återkommer Carl och Henke med Säsong 13 och Bröderna Coen. Då kommer vi snacka om O Brother, Where Art Thou? från år 2000 samt vårt val av "companion film", Jim Jarmuschs Down by Law från 1986.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

John Wick: Chapter 4 (2023)

Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

Sisu (2022)

Sisu är något så spännande som en finsk genrefilm. Här får vi följa en finsk elitsoldat som dödar en massa nazister under slutet av andra världskriget. Han har funnit guld uppe i Lappland och nazisterna vill ta guldet från honom. Det gillar han inte...

Filmen är extremt våldsam. Det är som en Tarantino-film på overdrive. Samtidigt är våldet så överdrivet att det inte känns speciellt skrämmande. Detta är som filmad serietidning i en värld där både John Wick-filmerna och allt MCU gjort är mer realistiskt än denna film. Men givet att man tar den för vad den är så är det underhållande.

Filmen är kort och det gillar jag. Dels för att långa filmer är så långa men också för att undvika att filmen skulle kännas enformig. Jag hann inte bli less på slaktandet av nazisterna trots att det snart stod klart att det inte finns några riktiga stakes i en film som denna.

Skådespelarna behövde inte göra så mycket då dialog och några komplexa känslor till stor del prioriterats ner, men norrmannen Aksel Hennie stod ut som den tyske befälhavaren Bruno. Filmens huvudperson, den odödlige finske kämpen spelades av Jorma Tommila och han funkade i rollen, men han gjorde inte mycket mer än såg bister ut.

Som avlastning från vårens Filmskolan var detta helt rätt medicin. Men den är för smal för mig egentligen, den är bra för stunden och den hade ett eget id, men det känns också som att den kommer bli lättglömd på något konstigt sätt.

Betyg: 3/5

Tackar Sofia för tipset om filmen, kolla in hennes förnämliga filmblogg Rörliga bilder och tryckta ord.

Il grande racket (1976)

The Big Racket är en stenhård italiensk euro-crime, också kallad poliziottesco. Bloggkompisen Movies-Noir som både gillar sjuttiotalet och hårda filmer gillade filmen en hel del så jag hade mina förhoppningar uppe när nu Filmskolan äntligen gav oss en genrefilm istället för tråkiga politiska dramer.

Jag gillar stilen, om man tar den för var det är. Den var överraskande brutal med våldtäkter och mord på synnerligen bestialiska sätt. Filmen är dock något av en b-film så teknik och specialeffekter hänger inte med. Istället är det ljusrött blod och en massa slagsmål och skjutande i slow motion. Speciellt en scen där vår hjälte polisen Nicos (Fabio Testi) bil rullan ner för en brant brant visas in en lång slow motion-sekvens. Det är klart att om man filmat en så avancerad scen måste det dras up på användandet av den!

Filmen har dock ett stort problem. Uppbyggnaden tar en evighet. Där lär vi oss hur hemska skurkarna är, speciellt ett gäng om fyra extra elaka typer. Sedan planeras motdraget av vår hjälte tillsammans med ett mindre gäng med män som alla har personlig hämnd att ta ut. Tyvärr blir slutuppgörelsen kort och komprimerad. Det kändes som att vi mer eller mindre omgående kände hur elaka och sadistiska gänget var, men de fick inte lida speciellt mycket när de till slut fick sona för sina brott enligt gatans lag. Jag hade hellre sett en bättre balans mellan uppbyggnad och pay back time. Det hade varit snyggt om de elaka hade fått utså liknande öden som deras offer, men här blev det en shoot out och sedan var allt över relativt sett snabbt.

Filmen som sådan påminde mig om spagetti westerns och framför allt Clintans Man with no name-trilogi samt om Clintans Dirty Harry-filmer. Denna film hade dock ännu mer en känsla av b-film och glada amatörers afton.

Allt som allt var filmen helt ok, och den var sannerligen ett välkommet tillskott i Filmskolan efter överflödet av allvarliga politiska filmer så det är alltid något.

Betyg: 2/5 

Hoppa över och läs Movies-Noir's text om filmen, han är mycket bättre påläst och van med denna typ av film.

Och lyssna gärna på när jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

Sambizanga (1972)

Sambizanga är en innerlig film inspelad i Angola 1972 under inledningen av frihetskampen mot den portugisiska kolonialmakten. Angola blev fritt från Portugal 1975.

Det är mer fascinerande att filmen blev till än att den är bra. Bra kämpat att lyckas spela in den. Skådespelarna förefaller vara mer eller mindre amatörer men de har närvaro och känslan av att detta är viktigt går genom skärmen.

Men om man ska vara ärlig är filmen otroligt simpel och inte speciellt bra gjord. Den är allt annat än tajt med resultatet att scener inte hänger ihop med varandra, det blir en film med olika scener som kommer lite random en efter en. Fotot är inte heller mer än på nybörjarnivå. Egentligen finns det inte en enda scen som sticker ut som kompetent filmskapande.

Därför vänder jag åter till det förunderliga att filmens ens finns till. Regissören Sarah Maldoror gjorde den första filmen producerad i någon av de före detta portugisiska kolonierna. Filmens huvudperson är Maria som letar efter sin make som tagits av, och senare dödas, av säkerhetspolisen. Hon spelas av Elisa Andrade och är filmens stand out. Hon var bra, men det övriga var inte så roligt.

En film mest för dem som studerar de afrikanska kolonierna och kolonialismens fasor.

Betyg: 1/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Filmskolan: Sambizanga

Vi har nått fram till näst sisa avsnittet av Filmskolan denna termin. Veckan bjuder på tre filmer; den argentinska politiska filmen The Hour of the Furnaces från 1968, den Angolanska politiska filmen Sambizanga från 1972 samt den italienska euro-crimefilmen The Big Racket från 1976.

Dessutom pratar vi lite kort om andra filmer vi sett; Amadeus (1984), Sisu (2022) samt Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023).

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)

Jag hade hört gott om denna film, ett humoristiskt fantasyäventyr från Dungeons & Dragons-världen. Och när jag såg att det var John Francis Daley och Jonathan Goldstein, dvs killarna bakom två av de senaste tio årens roligaste filmer, Game Night och Vacation, blev jag ännu mer nyfiken och förväntansfull.

Ok, jodå filmen är helt klart underhållande men den är inte riktad till mig. Alla referenser från rollspelet gick över huvudet på mig. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att spela spelet när jag var yngre och då hade kanske denna film landat lite bättre.

Filmen är en komedi totalt fri från stake eller spänning då det gäller actioninnehållet. Det som underhöll var humorn och inget annat än humorn, men tyvärr klistrade den sig inte fast på mig. Jag kommer fram till att denna typ av humor, antagligen all form av humor egentligen, är helt beroende av skådespelarna som framför den. 

Här har vi den ganska trista Chris Pine tillsammans med den urtrista och snarast mycket svaga skådespelerskan Michelle Rodriguez som spelar våra huvudroller. Hon är det klart svagaste kortet i F&F-serien men där är hon lyckligtvis inte i förgrunden hela tiden i alla fall. Tyvärr hittade jag heller ingen jätterolig bifigur som det funnits i överflöd av i Daley-Goldsteins tidigare filmer.

Så även om filmen hade sina poänger var den bara ganska ok. Jag fann dock Hugh Grant i rollen som skurk lustig. Men han får akta sig så det inte blir uttjatat då det är en roll som han numera ofta verkar ramla in i. Vi såg honom i sliskiga roller i Guy Ritchies The Gentlemen samt Operation Fortune. Hans type cast har gått från charmig lover boy till charmig creepy guy.

Kul film, men kanske mest för fans av rollspelet den bygger på. Det är min spekulation i vilket fall.

Betyg: 2/5

Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när en ny film dök upp på förstaplatsen på Sight & Sounds senaste lista över "The Greatest Films of All Time". Det var Chantal Akermans Jeanne Dielman som var på alla filmnördars läppar. Vafalls? Jag hade aldrig hört talas om filmen...

Detta är en 202 minuter lång meditativ studie i en hemmafrus vardag under tre dagar i mitten av sjuttiotalet. 

Filmen är långsam och statisk både i kameravinklar och berättande. Jeanne lever ett extremt inrutat liv och vi ser i princip endast henne och hennes nästan vuxne son som kommer hem efter skolan och sitter och läser en bok hela kvällen efter middagen.

I filmen egna lilla bubbla är den ett intressant sätt att göra film. Akerman tar åskådaren på en resa där hon med precision styr exakt vad vi får se och inte. Allt är så repetitivt och monotont att vi nästan chockas när den minsta detalj ändras under andra eller tredje dagen. Så regissören lyckas mycket väl med sina mål som jag uppfattar det.

Däremot är jag inte alls säker på vad filmen vill säga, varken när den gjordes eller idag. Huruvida hon är en representativ hemmafru låter jag vara osagt. Att hävda tesen att de vanliga hushållssysslorna skulle vara lika mycket värda som actionscener i en underhållningsfilm tycker jag är struntprat. Det är som att säga åt publiken på CL finalen att det är lika mycket värt att kolla på en match i division 6. Låt oss lämna den frågeställningen till filosoferna efter de funderat klart på om någon människa egentligen existerar eller om våra upplevelser och tankar endast är elektriska signaler i kosmos.

Filmen kan tyckas vara feministisk i vilket fall, men jag finner den än mer troligt vara en psykologisk studie av en person som antagligen råkat ut för ett trauma. Det skulle förklara mycket av filmens innehåll. Det kan också vara så att Jeanne har någon form av diagnos vilket lett till detta enformiga, absurt vanestyrda och som det verkar tråkiga liv.

Sen finns det en aspekt till som måste blandas in i analysen men den undviker jag att spoila för de av läsarna som inte sett filmen än.

Framför allt är jag nöjd att ha sett filmen som trots allt bör ses av en filmnörd (pga omröstningen som S&S höll i). Filmen dök upp i Filmskolan och det var en utmärkt spark i rumpan för att ta tag i att se den. Mitt betyg blir lite högre än "underhållningsvärdet", mest för Akermans vision och konsekventa genomförande samt en stark sista scen.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, hoppa över och läs hennes analys här.