Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger.
Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.
Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen.
Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.
Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden.
Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead.
Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar