Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)

Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.

Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).

Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 2 (2015)

De tio avsnitten i säsong 2 av Mozart in the jungle blev lätt avverkade. Serien har fortfarande en riktigt skön stämning. Under de tre första avsnitten händer inte så mycket, det är mest småputtrigt. Det är som livet självt som Frans uttryckte det. Under andra halvan av serien har filmskaparna lagt in för mycket handling tycker jag. Dels åker hela New York Symfony på en sydamerikaresa vilket är ganska tråkig då avsnitten från New York har mycket skönare feeling, dels är det en massa fokus på en löneförhandling mellan musikerna och ledningen. Denna serie är kanske som Seinfeld, en serie som är bäst när den inte har någon handling?

Säsongens klart bästa avsnitt var nummer 4 "Touche Maestro, touche".  Episoden är regisserad av Jason Schwartzman och det innehåller några ljuvliga scener då Hailey festar med en massa kända musikers som gästskådespelar i serien som sig själva. Där är Lang Lang (pianist), Joshua Bell (violinist), Emanuel Ax (pianist), Alan Gilbert (dirigent) och duon Andrew Andrew (dj's). Avsnittet har också en scen som visas under musik av Daft Punk Veridis Quo, en av de bästa scener jag sett i en tv-serie på länge.

Annars är Hailey (Lola Kirke), Rodrigo (Gael Garcia Bernal), Pavel (Sandro Isaack), Lizzie (Hanna Dunne) och Bradford Sharpe (Jason Schwartzman) fortfarande favoriterna. Däremot har jag svårt för Malcolm McDowell i rollen som den äldre maestron Thomas. Säsongens gästas av Gretchen Mol som spelar musikernas inhyrda advokat. Jag fick aldrig någon feeling för henne och hon spelade en äcklig karaktär. Det kändes mycket oklart vad hon gjorde där och vad de ville med den karaktären.

En lustig detalj var att Rodrigo mötte både Amadeus och Ludwig under säsongen. En annan lustig detalj men på grund av att den var så fånig var den nya vinjetten. Galet oskön och den påminde mig om vinjetten till Rosa Pantern-filmerna vilket inte alls passar till serien övriga feeling

Sista scenen mellan Rodrigo, Hailey och Eric var intressant. När Eric säger att han röstat som musikerna ville uppfattar man att han ljuger för att inte göra Hailey besviken, men det ser ut som att Rodrigo förstod vad som hänt. Eller hur läste ni den scenen?

Tappade något jämfört med säsong 1 men jag kommer utan tvekan titta vidare på säsong 3.

Betyg: 3/5

Grandma (2015)

Jag hörde om Grandma på någon podcast och uppfattade den som en komedi. När jag nu satt mig ner med filmen visade det sig att det inte var hela sanningen. Detta är en av de där typiska dramakomedierna inom American Independent-genren. Filmen är skriven och regisserad av Paul Weitz som kanske är mest känd för sitt filmmanus till About a boy. Han har på den senare tiden varit med och skapat den angenäma tv-serien Mozart in the jungle.

Vad som fångade mig med Grandma var att huvudrollen spelas av Lily Tomlin. När jag hör hennes namn tänker jag direkt på Robert Altman's Short cuts där hon gör en strong insats som en av många huvudkaraktärer. Här i Grandma spelar hon Elle som hjälper sin dotterdotter i en stund av knipa. Elle är en riktigt arg kvinna med hjärtat på rätt ställe. Hon är som en arg gammal gubbstrutt men i kvinnlig form. Dotterdottern Sage spelas av den för mig okända nittonåringen Julia Garner. De har en bra personkemi sinsemellan.

Historien utspelas i Los Angeles under en enda dag. Elle och Sage åker från plats till plats, från person till person i Elles gamla amerikanare för att fixa fram pengarna. Filmen påminner mig en hel del om Tangerine, fast med en touch av American Independent. Färgerna är mer naturliga, det är inte lika varmt och vi får en mer intellektuell dialog. Vissa delar av historierna överlappar mer.

Grandma var en glad överraskning. Den är kort men naggande god och helt klart värd en titt. Om inte anat för Lily Tomlins skådespelarinsats. Den är jättebra.

Jag ger Grandma tre sönderklippta kreditkort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Little Fockers (2010)

Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5