Doctor Zhivago (1965)

...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5

45 Years (2015)

Jag valde att se den brittiska filmen 45 years mest för att den är så omtalad inför Oscarsgalan då Charlotte Rampling var nominerad i klassen för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare, samt för att den dök upp på flera årsbästalistor över 2015. Bland annat hade Adam i Filmspotting den som årets tredje bästa film.  Det är kanske inte så bra att välja sina filmer på dessa grunder, men jag var sugen att se själv vad "all the fuss is about".

Filmen är ett noggrant och långsamt spelat drama om ett gift par under dagarna som leder upp till den fest där de ska fira att de varit gifta i 45 år. I filmens första scen får maken Geoff (Tom Courtenay) ett brev som river upp gamla sår och som gör att makan Kate (Charlotte Rampling) tvingas omvärdera både det ena och andra.

Visst är detta ganska bra. Jag ser värdena i filmen. Den är framför allt väldigt bra spelad. Den är dramatisk, känslosam och den har ett intressant slut (som är något av ett mind fuck). Men att detta skulle vara årets tredje bästa film är bollocks, galenskaper och vanvett.

Hur kommer det sig att Adam gillar den så hårt? Jag vet att han sett filmen två gånger och det är kanske så att den växer med andra titten då man som tittare kan avnjuta detaljer i framförandet? Filmen måste också ha rört vid en känslomässig nerv hos honom. Jag tycker dock att stora delar av filmens känsloregister är tämligen generellt. Det är varken unika eller speciellt minnesvärda problem eller känslor som Kate och Geoff tar sig an. Men något i historien eller klangen i historien måste rört om i Adams känslor. Jag triggades uppenbarligen inte av samma saker.

Det jag tar med mig från filmen blir ofrånkomligen känslan av hur beslut i ungdomen kan påverka hela liv. Och om hur och varför karaktärerna i filmen ångrar sig över hur livet blev. Det finns en scen där Kate pratar om att hon önskade att de tagit fler foton under åren som gått. Även om scenens fulla betydelse inte inses förrän i slutet av filmen kan jag känna igen mig i den vemod som hon visar.

Det är svårt att diskutera filmen i detalj utan att spoila och detta är en film som du helst ska se ospoilad, som med de flesta filmer. Se nedan för mina spoiler-kommentarer. Däremot kan jag diskutera ämnet med öppet kontra förklarat slut. Denna film har både och. Hela filmens mysterium, de som hänt i historien och dess konsekvenser är tydligt om du bara hänger med ordentligt. Däremot skulle jag i alla fall velat se lite mer. Vad händer sedan, efter kameran slocknat? Jag hade gärna sett mer av paret och den motreaktion som rimligen måste komma. Eller det är kanske så att man ska hitta på slutet själv i detta fall?

Ok, 45 years var bra men den är i mina ögon ganska överskattad i vissa läger. Älskare av brittisk diskbänks kan dock med fördel ge den en chans. Var Charlotte Rampling så bra att hon förtjänade en nominering? Njae, jag har svårt att se det. Tycker nog att vinnaren Brie Larson var otroligt mycket bättre och Saoirse Ronan i Brooklyn var också vassare. De övriga två har jag inte sett. Jag hade hellre sett Sicario's Emily Blunt som nominerad än Rampling.

Jag ger 45 years tre livslögner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Brutala spoilers - Läses på egen risk

1. Katya var gravid då hon dog, vilket syntes på diabilderna. Därav att Geoff var så säker på att han skulle gift sig med henne. Var det Geoff som inte ville ha barn med Kate?

2. Geoff tog en massa foton på Katya. Han var tydligen en person som fotade sin älskade mycket. Ändå hade Geoff och Kate inga foton på sig själva under alla åren de haft ihop.

3. Sången för första dansen som spelade både på deras bröllop och på festen avslöjar Geoff. Texten handlar om en man som gråter för att han förlorat sitt livs kärlek. Låten är The Platters Smoke gets in your eyes.

4. Kate förstår i sista scenen varför Geoff valde låten till deras bröllop, att han redan då deklarerade att han skulle leva sitt liv utan sitt livs stora kärlek. Kate inser alltså att hon levt hela sitt liv i en lögn.